bernur

Det ler så mörkt i staden. I Brombergs lika enhetligt som vackert formgivna serie Nobelklassiker passar man på att flika in en nyöversatt titel av Elfriede Jelinek, en roman från 70-talet som har titeln Älskarinnorna, och det är bara att tacka och ta emot: att hon fick priset 2004 var bland det smartaste Akademien har gjort, för jag gissar att det blev inledningen till en förtjusande bekantskap för åtskilliga läsare som annars skulle ha haft svårt att hitta fram till den här skygga författaren.

Liksom förra årets översatta 70-talsroman Michael är Älskarinnorna en furiöst skriven bok som skippat inledande versal i meningarna, liksom för att utjämna hierarkin - och Jelinek driver projektet att skriva fram ursinnet, och hon gör det övertygande och kraftfullt. Redan i anslaget finns parodin närvarande, när hon häcklar och gisslar sitt hemland men i förlängningen givetvis också oss alla som råkar ha oturen att vara födda just här, just nu. Om du inte håller med, om du fortfarande tycker att vi lever i den bästa av världar - läs något annat, du kommer bara att bli irriterad och yttra något avfärdande.

I förordet låter Horace Engdahl ägna visst utrymme åt att ta författaren i försvar: "Namnet Elfriede Jelinek är av den art som kan framkalla konvulsioner och salivstänk hos erfarna litteraturbedömare. En viss förstämning kan uppträda även hos personer som inte har läst henne men ändå vet ur säker källa att hennes Nobelpris är en skandal." Han erbjuder också en tänkbar förklaring till detta förhållande, att orsaken är "att man inte möter någon sympatisk berättarröst som man kan vila ut hos och identifiera sig med". Ja, och därför blir också samhällskritiken svidande, när hon tvingar läsaren in i den här textvärlden och dess skändligheter.

Och det gör hon genom att skriva så maniskt, så uppfyllt av sitt kall, sin mission. Förordet nämner Beckett som referenspunkt när det handlar om skandalreflexen hos läsarna, men det finns även beröringspunkter i skrivandet, i det tvingande tonfallet, som låter frenesin skena fritt, i en text som sällan vidrör den konventionellt vackert skrivna prosan. Snarare är det en text som lever sitt eget liv, som gör uppror lika mycket som författaren som mot hennes protagonister. Du måste hitta din rytm som läsare, ge dig in i texten villkorslöst, acceptera den, och däri ligger det farliga: när den talar till dig, med sitt ohyggliga innehåll, klarar du av då att stå emot det som Joseph Conrad i "Mörkrets hjärta" kallar för "en blott anad sannings skrämmande ansikte - den sällsamma blandningen av het önskan och avsky". Älskarinnorna är en lika extrem bok, en bok att läsa på författarens villkor, utan distans.

Mest handlar det om hur samhällsstrukturen tvingar oss att krypande ta oss in i utpekade roller, och spela dessa efter bästa förmåga. Här: fabriken eller butiken? Gifta sig eller gifta sig? Föräldraskap eller föräldraskap? Både män och kvinnor är fångna i tvånget att leva upp till givna ideal. Visst finns här personer: tvillingsjälarna Brigitte och Paula och deras försök att ta sig ut ur det som uppenbart håller på att kväva dem - men det låter sig inte göras, då männen är lika fångade i sina hårt strukturerade mallar. Men i stället för att säga att män är svin levereras Jelineks kritik subtilt, i valet av förkortningar, som exempelvis att hon inte skriver ut ordet 'mänskliga', utan sätter ett kastrerande p för det: 'mänskl.': därefter är det bara att dra dina slutsatser.  

Och familjelivet är det värsta av allt, menar Jelinek, med sin envetna bild av oss som befinnande oss långt långt ifrån varandra, och det enda vi kan hoppas på är att ställas inför något som inte har allt för onda avsikter. Världen vill dig inte väl. Hon glömmer inte heller att påminna oss om sin fiktion, sin Verfremdungeffekt[1], när hon skriver att "det kan dröja månader, här är det fråga om många boksidor, innan det lilla barnet sticker ut huvudet ur underlivet som masken ur äpplet".

Hennes idiom är tufft, ryckigt, och boken påminner mer om en lavin än en traditionellt berättad roman. Liksom landsmannen Thomas Bernhard, vars på nästan alla plan jämbördige lillasyster hon blivit, skriver hon musikaliskt, med variationer som knyter an tematiskt och förstärker och bearbetar, formuleringar som kan uppfattas som minerad mark för läsaren att beträda, en behållare för farligheter. Tungt faller de skitigt hymniska kadenserna över meningssluten. En kanoniserad författare som skriver kanon, i polyfona stämmor som lägger sig intill och över varandra - men inte bara disharmonisk musik uppstår, utan också en del kanonmuller.

Det farliga består i att nära en längtan, att tro att det finns en ljusning - det finns ingen ljusning, inga alternativ: det är hopplöshetens triumf. Jelinek tar sats och levererar sin oavbrutna svada, där det hårt sammanbitna ibland kan brytas av med ett oväntat inslag som punkterar stämningen, som påminner om vardagens intrång: "framtiden slår ner på en som en hagelskur. kärleken, som ett oväder, om den över huvud taget kommer. i värsta fall inte alls. sömmerskearbetet måste man utföra själv." 

Leendet falnar. Det är en mörk, apokalyptisk bok. Läs, och erfar hur förtvivlan gnuggar händerna i mjugg:

"hoppet skrattar också trots att det har blivit en mindre.

framtiden skrattar inte, eftersom den är för tung till sinnes."

[1] Enligt en vanlig missuppfattning en teaterteknisk term skapad av Bertolt Brecht: men han knyckte den från den ryske futuristen Sjklovskij, som myntade ordet 'ostranenie'.