bernur

Jag gråter inte men min kärlek är en ocean av tårar. Alla dina violetta vågor gungar mig. Och du tar emot mina ögon.

Kulturskymning är ett nästan allt för sällan använt ord, men jag vet inte hur jag bättre ska beskriva det faktum att Rut Hillarps böcker är så avlägsnade - jo, det går att hitta hennes andra roman Sindhia som pod-bok, men var är månpocketupplagan av hennes samlade dikter?

En (anti-)roman som nästan uteslutande består av dialog: två personer som talar förbi varandra, det är vad Hillarp satsade (satsar) på i sin debutroman, Blodförmörkelse, som utkom 1951, och jag önskar att jag kunde skriva att den nu återutges, men förgäves söker jag efter den i bokhandeln, utan tvingas jaga i olika antikvariat innan jag efter visst detektivarbete hittar ett oanfrätt exemplar. Ja, hon garderar sig något, genom att kalla den "lyrisk historia", och förlaget garderar sig ännu mer, genom att tvingas be om ursäkt: "Karaktärer och situationer kan måhända tyckas så extrema att de saknar allmängiltighet, men det är endast verklighetens möjligheter som drivits ut över sina gränser, till det symboliska" - ja, vad har extrema människor för plats i vår värld?

Hillarp leker med de etablerade schablonerna, genom att låta mannens kärlek bli en cerebral syssla, där han tänker att han älskar - han har kallt blod, är mannen utan själ - medan kvinnans kärlek är extrem och oåterkallelig. Därför gestaltas det i texten, med en kvinnlig röst som går in i en orkan, och som läsare finns inget annat alternativ än att följa henne, gå rätt in där med henne, utan distans.

Världen kommer till liv i kärleken. Den här romanen (boken) har inga karaktärer, bara röster. Mannen är en falsk spegel, en cynisk konstnär, och kvinnan - i bästa fall - hans musa. Hillarp låter henne dock anakronistiskt låna Anita Lanes ord från hämndsången "The World´s a Girl", genom det outtalade citatet: "I thought you were inspired, but you were just possessed". Kvinnan måste förnedra sig, krympa, underkasta sig: "Kärleken kommer alltid så plötsligt, mycket snabbare än åtrån". Även hans medlidande är falskt.

Mannen, en grym egoist, ställer upp kalkyler, söker mönster, är beräknande: kvinnan blir galen. Här skildras ett förhållande byggt på illusionen: men verkligheten - Och dialogen som aldrig avslutas:

   "- Jag är människa. Ännu värre: jag är kvinna.

    - Därför att du är besatt av Slutet ska alla dina nätter bli oavslutade."   

Hon börjar imitera honom, tar egna initiativ, med män (med "Kvinnor med skogsögon, havsögon"), kastar hans ring på havets botten ... Var utspelar sig detta? Inte i Sverige - i ett fiktivt land, ett icke-land, i litteraturen. Begäret är sorgligt: "Kärleken börjar först när erotiken slutar". Mest handlar det om det mörkaste blodet, blodet som förmörkar. Och längtan efter ett riktigt du, att det ska vara den riktige. Ack. Kärlek, inbillning och begär bildar en triangel: "alla dina ord var smekningar", skriver Hillarp, och det är på riktigt, allt falskt är avskalat och borta, och vartenda ord andas liv. Hon skildrar en värld där det falska, pretentiösa och glättiga har lämnats därhän, till förmån för det kännbara, det reella.  

Har jag någonsin önskat något högre än att drunkna i dina vågor!

Ja, hur ska man kunna skriva om en roman som är skriven på det här sättet? Som Angela Carter beskrev den: "Like Madame Bovary blasted by lightning". En roman som är en opera - hyperbolisk, högstämd, där allt strävar uppåt mot höjderna, med ord som liknar ivägskjutna pilar, eller kvicksilverilande kaskader. Och hela texten en blodström, forcerande: en översvämning av förförisk prosa. Ja, en text som spränger alla gränser - som ignorerar gränserna, hånar gränserna. Även fysikens rigida lagar ifrågasätts, liksom tidens - fem minuter innebär fem år för berättarjaget, insnärjd i begärets klor, där nuet är allt, det enda fasta att förhålla sig till.

För vad är det då för bok hon har skrivit, Elizabeth Smart? En roman? Nej, det är ingen roman. Ett enda långt desperat kärleksbrev: ett enda smärtsamt kort kärleksbrev, så som alla kärleksbrev är för korta - den girige läsaren vill hela tiden ha mer, vill hela tiden ha för mycket; här infrias så gott som alla dessa förväntningar, för Smart skriver hela tiden för mycket, när hon överskrider alla konventioner och visar sin oförmåga att hålla sig inom ramen för det passande.

För hennes text är dödsstänkt, fördömd: en kärlek på lånad tid, som är otillåten - mellan sjukhuset och häktet sträcks kärlekshistorien ut, i självmordsbenäget temperament. I grova bokstäver finns ett thou shalt not över hela deras gemensamma självcentrerade tillvaro (egoismen är kärlekens naturliga tillstånd). Hon vadar midjedjupt i kärlekens oundvikliga klichéer: himlen! änglar! gudomlighet! och avhållsamhet som: helvetet! Ja! När berättarjaget (som heter och inte heter Elizabeth Smart) arresteras kvider hon: "The eyes of the jealous world peer through the peephole in the door, in the eyes of the keeper. But still the only torture is his absence".  

Boken är fullpackad med mytologi, med litteraturen, så att Smarts text blir berikad, berikande. Trots dessa referenspunkter är det en ojämförlig bok: fullständigt unik, suverän i sin egen makt, och omöjlig att tillräckligt beskriva. Både metaforiskt och bokstavligt kastar kriget sin djävla skugga över hon och han: men också för att ge perspektiv, för att visa att kärlek gör större åverkan i det mänskliga hjärtat än bomber och landminor. Denna glödande epistel bränner fingrarna på läsaren, för varje ord är av eld, meningarna flammar från lågan som varje stavelse har doppats i.

Tiden och fysiken kastas överbord: ja, logik och åtrå är oförenliga begrepp. Som Shakespeare aldrig tröttnade på att visa går vanvettet och kärleken hand i hand, och inte skulle då jag bli förvånad om de sjöng tillsammans "take my hand and off we stride" ... Språket i denna fyrtiotalsroman känns som en anakronism, som om hela boken vore omöjlig att skriva utan alla sublima love songs som Morrissey och Patti Smith och Nick Cave skrivit, även om förnuftet vet att det är det omvända förhållandet: Smart ger intryck att ha inspirerats av i stället för att ha inspirerat. Omvärlden försvinner, mister sina konturer, och befolkningen reduceras till kalla, hjärtlösa karikatyrer, alltid beredvilliga att (för)döma: "I know that to be even gently bright and happy raises enemies". Kärleken blir allt girigare, söker allt starkare uttryckskällor, allt starkare ord. Här saknas alternativ: vill du inte tappa kontrollen måste du hålla dig undan, aldrig gå in i passionen - och Smarts bok blir både en varning och en inbjudan. Här är döden och livet lika närvarande.     

Ja, det finns en passabel svensk översättning från 80-talet - lämpligt nog utgiven samtidigt som Morrissey höll på att låna både tonfall och färdiga fraser till sina sångtexter - och det är bara orättvist att tänka sig hur extasens språk ska kunna vidarebefordras. Att läsa Elizabeth Smart - nej, att vistas i hennes värld - är att återvända till något högst väsentligt. Det är en oblyg bibelallusion som titeln så nödtorftigt döljer, och i varje formulering finns det religiösa anspråket, att det här futtiga livet som är oss tilldelat kan vara bördigt med något annat. Som Torgny Lindgren har skrivit: "Orden bära icke bojor", och By Grand Central Station ... är ett vackert belägg för dess riktighet.

How headlessly I drift. How dangerously uninhabited.     

Carolina Gynning listar sina fem favoritböcker, och en av dem är Oscar Wildes The Picture of Dorian Gray, med en lite udda motivering: "Jag har alltid älskat Oscar Wildes poesi, den känns rak och inte för invecklad" - med tanke på att det är en roman ... Och så har hon kanske inte heller läst Donna Tartts Den hemliga historien tillräckligt noggrant om hon tycker att den handlar om "en sekt" ... Och inte en enda bok av Per Hagman på listan ... Och kabbalah?

Det är svårt att inte låta sig imponeras och nästan duperas av lärdomen som Jesper Svenbro levererar i sina märkligt fascinerande diktsamlingar - samtidigt som han är så anspråkslös och opretentiös att man önskar att det hade varit han som hade varit Björn Ranelids mentor, men ack ... Nu återkommer Svenbro med en diktsamling - han återkommer alltid, och det är som en välkommen gäst han gör det - som heter Vingårdsmannen och hans söner, och den handlar nästan uteslutande om religion.

Ingången är en otroligt tät dikt där han tycker sig se sin bror i ett folkvimmel i Paris, men det är en synvilla: för vad poeten har sett är sin egen spegelbild, känt igen - sig själv (en ovanlig upptäckt, få förunnad); något liknande det namnlösa berättarjaget erfar i H.P. Lovecrafts novell "The Outsider", alltså, där kontakten med den egna spegelbilden är en fasa som varken du eller jag kan föreställa oss. Svenbro vill få det till att det handlar om ett pronomen (du blir jag), och i en senare dikt i samlingen resonerar han också kring hur valet av pronomen styr tolkningen av exempelvis bibeltexter, som när han översätter det koptiska Tomasevangeliet till grekiska, och upptäcker att den bärande tesen i den här samlingen - det enda som kan rädda människan är att låta Jesus bli till i ditt inre - egentligen handlar om att den du har framför dig (Jesus) är - du själv!

Nu låter det kanske inte så upphetsande med dikter om grammatik, men Svenbro skriver alltid halsbrytande och känslostarkt - även här skimrar några dikter till, när han minns sin far, som vi läsare minns från samlingen Pastorn min far. Det här är som sagt religiösa dikter, som enbart utgår från att det finns inom dig, utifrån Lukas 17:21, ett ställe det är omöjligt att argumentera emot. Gud gestaltas i handlingen, inte i resultatet.

I en av dikterna köper han rosévin från Galiléen, och tror att han ska få uppleva något religiöst, men det enda som händer är att han får huvudvärk. Kanske en lite väl lättsam avslutning på den här starka diktsamlingen ändå.

Bokstaven dödar, lyder klichén, och jag hinner inte ens sufflera ett 'nej' förrän Svenbro gör det åt mig: det är tvärtom, det är där livet finns, och han visar hur vi som läsare blir delaktiga i ett skeende, en sinnesrörelse. Vem är det som gråter i texten? Det är jag, säger läsaren, och har i alla fall inte fel. Som jag uppfattar det värjer sig Svenbro mot traditionella allegoriska bibeltolkningar, och förordar en mer bokstavlig tolkning. Inte mig emot: de här allegoriska läsarterna riskerar också att hamna i det långsökta, och allt kan betyda vad som helst egentligen. Sålunda läser han som filolog, och blottlägger nya skikt i texten (så som han har svarat för den mest övertygande tolkningen av Sapfos dikt om "Gudars like ..."). Och när vi översätter ängelns ord till kvinnorna som letade efter Jesus, "ouk éstin hôde", till det sedvanliga "den ni söker är inte här" tar vi miste: det borde bli det mer prosaiska "han är inte här", men också det är en suggestiv rad, som också blir ännu mer betydelsefull. Var är han? Inom dig.

"Från och med anslaget, ty en bok är en sång, måste man ta sikte på slutackordet, vilket också måste vävas in och genljuda genom hela berättelsen, likt ledmotivet genom en symfoni. Läsaren måste allt eftersom erfara en oroskänsla, så att han fäller upp kragen och tänker på ett paraply ännu medan solen skiner i sin fulla glans."

Det är Willem Elsschot som skriver så här i efterordet till kortromanen Ost, som nu utges av malexis förlag, i Per Holmers säkra översättning från nederländskan. Och det är en förtjusande liten bok, ännu en påminnelse om vilka dyrbara skatter som bara väntar på sin upptäckt. I efterordet (som ursprungligen var en inledning, men som bekant vill man i Sverige gärna vara lite efter) skriver Elsschot om stilens betydelse, och det är en finfin programförklaring och en god vägledning till hugade stilister. Stil är alltid temperament - det är där personligheten synliggörs, och det är fantastiskt hur han visar hur oron måste vara ett ljud i texten, något hörbart - för det här exemplifierar han suveränt i Ost, den korta berättelsen om en misslyckad ostimportör.

Hans protagonist är en tafatt berättare av sin egen berättelse, en man som är dömd till ett utanförskap utan kontakt med verkligheten och dess självupptagna invånare - knappast något charmtroll, men ändå fullständigt charmerande med sin oförmåga att vara delaktig i det sociala spelet, trots eller kanske på grund av att det enda som krävs är att yttra de mest slitna klichéerna; sålunda, när andra diskuterar restauranger och ett tillfälle öppnar sig att nämna en restaurang han hört talas om, möts han bara av upplysningen att den slog igen för tre år sedan ...

Ja, Frans Laarmans är en kontorist, en loser - men de andra är ändå bara babblande papegojor. Det går förstås inte bra med hans idé att sälja ost, det bara kan inte gå bra - han lyckas inte avyttra sina varor, och katastrofen är så förutsägbar att man som läsare bara kan slå ut med händerna och ropa åt Frans att ta betäckning. Fumlig som han är tvingas han snärja in sig i nödlögner, när otursförföljelsen eskalerar, alltmedan den muntre författaren skrockar oroväckande där i bakgrunden.

Men det är ofta så här, att det är de mest bagatellartade böckerna som ger den största behållningen. Gör dig själv inte otjänsten att förbigå den här oansenliga boken.

Nej, det blev inte Katarina Frostenson som vann årets Augustpris, och i en bättre värld hade det förstås ansetts som skandal att en så vass diktsamling får stryka på foten mot en självbiografi: men nu handlar litteratur inte - minst av allt - om priser och utmärkelser (författare som samlar på sådant ter sig bara löjeväckande: ring mig om ni ser Enquist med en Augustbrosch på sin kavaj).

Tal och Regn, som är den mer talande än mumlande titeln på den nya diktsamlingen av Frostenson, läser jag samma dag som den första riktiga snön kommer hit till Mariebo, och det är förstås passande att läsa vinterpoeten som "fryser i [s]itt namn", som hon skrev i den gamla dikten "jAg", när det äntligen blir vinter, och de kalla dikterna får möta läsaren i sitt rätta element. Nu är det också så att Frostenson alltid har kommunicerat med sig själv, alltid varit inbegripen i en dialog med sina tidigare samlingar, och skrivit dikter med en fullständigt självklar konsekvent hållning. Därför är det med lättnad man konstaterar att allt är som vanligt.

Och ändå inte: för vad betyder den här Augustprisnomineringen, till exempel? Att hon håller på att bli - publiktillvänd, att hon skriver dikter för läsarna? I min uppfattning har hon alltid gjort det, skrivit inbjudande, öppet - det har alltid funnits en "kom hit"-uppmaning i hennes dikter. Hon prövar sin röst, testar om den bär, om den håller, och det är alltid klargörande att höra henne läsa sina egna dikter, som om hon tvivlade på vad som står där, som om hon måste återerövra orden i sin egen dikt. Och hon har alltid lekt, alltid skrivit förutsättningslöst, alltid i dialog med samtiden. En enda stor förundran präglar hennes dikter: öppenhet inför världens sällsamma egenskaper.   

Hon rör sig svävande mellan olika referenser, där Bee Gees tillåts sjunga sina sötade toner i det ena örat medan Marguerite Duras skriver ut sina bittra piller i ett annat hörn av dikten. Under den polerade ytan bubblar våldet (jag har för mig att hennes favoritfilm är Fyra nyanser av brunt). Hon skriver också sinnligt, i intim närvaro med hela alfabetet: säg den poet - utöver Fröding - som har ett så innerligt förhållande till vokaler, som Katarina Frostenson: hon nyttjar och utnyttjar vokalerna, tänjer på dem, låter dem glida så att hon med sin koboltblå röst nästan kan låta lika vackert eteriskt som Cocteau Twins, när hon låter och håller på.

En kort träddikt blir en lika finstämd som bestämd kommentar till kanondebatten, där hon visar att det viktigaste är att ha ett personligt förhållningssätt till de gamla författarna, med de egna poetiska förebilderna som olika delar av trädet (där har vi Thorild, erik, vilhelm, Lasse, edith, och "runt om allt den stora almqvistvinden som ger trädet liv / och andas blått"). Jag minns hur originellt och personligt hon talade om Thorild på en bokmässa (2000?), som om det var en förälskelse - det är en förälskelse att läsa Thorild. I en annan dikt får Ingmar Bergman vara "motsatsen till ett ja".

Och det är inte experimentellt, elitistisk, svårtillgänglig dikt; hur kan en så enkel kärleksdikt som "Index (till mitt finger) vara det, när det står så här: "förvirringen skingras       och du gör mig glad!" Det där utropstecknet utgör hela skillnaden: där finns den där glädjen dubbelexponerad, makalöst vacker och självklar. Ja, hon skriver alltid suggestivt, med antydningar, men också klart och rent: sprött och hårt på samma gång. Och hon är alltid på läsarens sida: hon håller alltid sin läsare i handen. Men alltför säker ska man inte vara: hon vill bitas också (ja, vad har man annars tänderna till, verkar hon resonera).       

Så ja, det här är en rikare, öppnare Frostenson, än i de omedelbart föregående samlingarna - men jag kan också sakna det där självgående drivet som gjorde Joner till en av de mest fantastiska läsupplevelser jag har haft. Ändå måste jag säga att det här är en samling som det är omöjligt att inte falla till föga inför: som nyckelrad upprepar hon "rörelse dö, och kom ut", och det är förstås en fantastisk rad - där finns både döds- och födelsemotiv, och Frostenson återuppstår och föds hela tiden.      

En poet i New York: det låter nästan som en löpsedel, men är alltså titeln på en diktsamling av spanjoren Federico García Lorca - Poet i New York, resultatet av en vistelse 1929-1930, där han studerade vid Columbiauniversitetet. Men han säger det bäst själv i efterordet: en poet i New York betyder egentligen New York i en poet.

Kodordet till García Lorcas poesi är blodet: det utgör lika mycket en nyckelfras som 'längtan' gör det hos Södergran. García Lorca är blodpoeten: "en skadad puls som kretsar kring tingen från andra sidan". Men det är det intima umgänget med fantasin som gör honom så underbar som poet, med de där slående, oväntade upptäckterna, där det alltid finns ett 'oj!' tillgängligt och nära till hands. Med våldsamt språk och starka bilder visar han upp en stad i bävan inför framtiden, en folktät massa, där de uppseendeväckande och effektfulla intrycken staplas, med fascinationen och ett beredvilligt 'å!' som omdöme inför alla syner.

Också ett eteriskt, flyktigt tonfall skänker García Lorcas ord något instabilt, som om han hela tiden blickar åt ett annat håll, bort från det hans ögon fäst sig vid. Hans intensiva språk trotsar tyngdlagen; tillvaron är gåtfull, metafysisk, omöjlig att ringa in med formler, med språk, matematiska beräkningar: här har den älskade floder snörda kring sin arm, något som ter sig lika möjligt i kärlekspoesin som i den så kallade verkligheten. Tillvaron har getts en ny sorts kontur. Han tar också med sig intrycken från New York till sitt dramatiska skrivande.  

Jo, dikterna från New York är starka - exempelvis en ursinnig dikt om Wall Street och dess själlösa invånare, självmördarna med ringar på alla sina tjocka fingrar: ändå blir de ännu starkare när han lämnar staden, åker till sjöarna vid Eden Mills, Newburg, Vermont. I staden hittar han mest ensamhet och våld, människors cyniska utnyttjande av andra. García Lorca vet också att berätta att det är lönlöst att bara tala om kärlek om den inte också kan realiseras, visas och levs ut - en kärlek bortom orden, bortom ordböcker och lexikon.

190

Han var vek, och jag var stark - då -

Så Han lät mig leda honom in -

Jag var vek, och Han var stark då -

Så jag lät honom leda mig - Hem.

Det var inte långt - dörren var intill -

Det var inte mörkt - för Han gick - också -

Det var inte högljutt, för Han sa inget alls -

Det var det enda jag brydde mig om.

Dagen knackade på - och vi måste ta avsked -

Ingen - var starkast  - nu -

Han kämpade - och jag kämpade - också -

Vi gjorde det inte - ju!

Av Emily Dickinson, övers. B.K. 23/11 08

All poesi är trots och hybris, ett enda bejakande och svar på tal mot den allt för förstående omvärldens insinuanta ifrågasättanden. Ingen har bett om dessa dikter, och därför är de mer värdefulla än något annat, och därför måste vi fortsätta befrämja utgivningen av svårupptäckta antologier som den Tranan nyligen gett ut, Jag i första och sista person. 20 polska kvinnliga poeter, där titeln lånas från en formulering i en dikt av Krystyna Miłobedzka, en av de tjugo.

Och av princip kan jag ogilla den här typen av grupperingar (exakt när ska vi få en antologi med "20 manliga polska poeter" - jaså, aldrig?), eller antologier överhuvudtaget, eftersom man bara blir frustrerad om man upptäcker något som man gillar riktigt skarpt, och vill läsa mer av just denne poet; här måste jag säga att jag blir blixtförälskad i Ewa Sonnenbergs dikter, ganska traditionellt skrivna, men omedelbart drabbande - dels en osentimental men desto mer känsligt skriven dikt om saknaden efter ett dödfött barn, och en kärleksdikt, "FORTS.":

"Jag var en förtappad flicka i sorg-

klänning Kunde inte gråta Det svarta tyget

skrynklades under händernas ärr Mina händer

Var det mina händer? Gick hemifrån och kom inte tillbaka

förlorade skam och tvekan på vägen: ja nej ja nej ja nej JA".

De exakt lagda versalerna ger den här och några andra av hennes dikter en precis rytm, och jag kan bara hoppas att Stefan Ingvarsson fortsätter översätta mer av henne. Hon skriver subtilt och direkt på samma gång ("Min sol? / Min onda sol / Så förströdd att den glömt knacka på").

Av de övriga har jag hört Marta Podgórnik läsa i Nässjö (hon läste mycket bra), och hon är liksom Sonnenberg och några av de övriga nutida poeterna representerade i den antologi 17 polska poeter som kom för några år sedan. Av naturliga skäl saknas den sista poeten som blev Nobelpristagare, Szymborska, men hon är ändå rikt representerad på svenska.  

Meningen med en så här relativt heltäckande samling - hela efterkrigstidens "kvinnliga" poesi täcks in - är kanske att mönster ska upptäckas, eller snarare uppstå, utkristalliseras: men det finns inga mönster, eller - det finns bara mönster, eftersom alla poeter ändå alltid är både syskon och enslingar samtidigt, lika ohyggligt ensamma och suveräna i sin vision - om de är riktiga poeter - som de är kumpaner och medhjälpare, deltagare i en förening.

Här kan också ses hur två spår parallellt växer fram, med dunkelhet, otydlighet och suggestivitet som det ena (vad som kan beskrivas som "det bävande fladdret", med Urszula Koziołs ord), och de skarpa, utpekande och klara tankarna som det andra, med referenser som tillåts befinna sig på ett vagt stadium. Deras dikt kan vara ett rakblad, eller en slö kökskniv, som inte ens duger till att dela en kokt potatis. I ett fint efterord skriver Renata Ingbrant, doktor i slaviska språk och litteratur vid Stockholms universitet, om de tre schablonbilder som de tidiga polska kvinnliga poeterna hade att förhålla sig till: som främling, förförerska, eller som fragil varelse (att vara i skymundan, en sköka, eller skör varelse). Det är då typiskt att de kvinnliga (där är ordet igen) poeterna måste ha sin tonvikt lagd på biografin, och att det må hjälpa läsaren fram till författarskapet, även om man kan fundera på hur uppfattningen eller tolkningen styrs av denna förhandskunskap.   

"Det finns inget värre fängelse än rädslan att göra en älskande illa."

Förlaget Ersatz ger ut Rainer Maria Rilkes tunna häfte Testamente i sin serie "Udda pärlor", och jag måste erkänna att det är en aning konfunderande, att ge Rilke detta tillmäle: hur då "udda"? Inte är författaren Rilke udda - vad han än skriver är han alltid poet (han är poeten), och hur han än bär sig åt blir hans böcker aldrig udda (det är alla andra som är udda i så fall).

Med detta sagt vill jag ändå uttrycka min glädje över den här lilla boken, som bär på en känd tillkomsthistoria, skriven som den är under det långa avbrottet efter de två första Duinoelegierna innan sviten kunde fullbordas. Det är alltså en Rilke i skaparkris som stämmer träff med sin läsare, och en skaparkris är alltid en livskris, där han tycker sig ha passerat sitt livs zenit. Han bosätter sig vid ett slott i Schweiz, men blir förälskad i stället för att skriva poesi (väljer att bli förälskad). Liksom alla riktiga författare är han känslig för (o)ljud, och exakt samtidigt som Rilke skriver detta har Marcel Proust ljudisolerat sig sedan ett år i sitt sovrum för att skriva färdigt På spaning efter den tid som flytt. Medan Virginia Woolf får sitt arbete stört av kyrkklockor (något som får henne att bli ateist), störs Rilkes sinnesfrid av att ett sågverk byggs utanför hans fönster. 

Som bok är det mer bokstavligt, mer närgånget, än till och med bekännelseskriften Das Stunden-Buch. Den akuta situationen får honom att teckna en desperat sista vilja, och tonfallet kan erinra om när Baudelaire skriver sin Mitt nakna hjärta. Rilke, som verkar leva i en tillvaro som har som sitt enda syfte att få honom att darra, eller vibrera som strängarna på en aeolisk lyra, är mer sensibel än Baudelaire, men tillåter sig här att ifrågasätta den avhållsamhet som han funnit nödvändig för sitt skapande: "Askes är emellertid ingen utväg; den är sinnlighet med negativa förtecken [...] den som har en förpliktelse mot sina sinnen, som har att hålla uppenbarelsen för ren och gestalten för sann på jorden, hur skulle han kunna börja med avsägelsen!"  

Den anonyme "författarens" företal talar om ett litterärt "misslyckande, en fruktansvärd, förvirrande förlust", när han kommenterar den likaledes anonyme "skrivarens" korta text. Rilke delar sig i två icke namngivna pseudonymer (egentligen heteronymer, kanske). Genom att uppfinna denna tredje person, en 'han', tillåter sig Rilke att bli mindre anonym, mer privat, mer uppriktig, i denna fordran att tillvaron ska behandla honom med ömsesidigt allvar.

Vad han här säger är att det alltid blir fel. Att älska någon är att älska fel person, en som har gett upp sig själv, har slutat vara sig själv, just därför att kärleken kräver det; och jag kan inte tänka mig någon annan som har formulerat det stiligare och sannare än Rilke gör det här: "om jag gav upp allt som är mitt och, så som jag ibland längtar efter att göra, blint kastade mig i Dina armar, förlorade mig i dem -, då skulle Du ju hålla någon som givit upp sig själv: inte mig, inte mig."

Hela texten utgör ett långt kärleksbrev, där kvinnan blir mer fönster än spegel. Han beklagar sig över trötthet. Han måste trots allt välja försakelsen: arbetet går före kärleken, även om han (av)skyr askesen. Med facit i hand - de (vid)underliga elegierna, som här till största del är oskrivna, ogissbara, en halvt uppfattad viskning från framtiden - är det ändå egoistiskt av läsaren att heja på den där försakelsen, i vår cyniska otålighet över att han ska fullborda sitt mästerverk, släcka vår giriga törst, även om det sker till priset av att han får sorgsna hundögon på det författarporträtt som pryder den här vackra utgåvan, vackert översatt av Ana Bengtsson.

"Vilka krafter har stämt möte i mitt hjärta? ...

   De drar sig tillbaka när de finner det bebott."

Den besvärligaste av poeter ska förstås ge sin diktsamling den besvärligaste av titlar, verkar Lars Mikael Raattamaa resonera, när han fortsätter leka Pippi Långstrump med ortodoxa poesiläsare, genom att kalla sin nya bok för mallamerik, mallammer, malameri, mallame, amerik, mallameka, merrikka, och den lilla liknelsen med författarnamnet Mallarmé är säkert lika lite en tillfällighet som att orden utgör lekfulla anagram på hans namn, eller att Amerik[a] också försöker gömma sig i den mångbottnade titeln. Etc.

Ja, för som om det inte räckte med den utsökt provokativa Svensk dikt (en remixantologi på klassiska svenska dikter, där det nästan var omöjligt att ta ställning, då det var lika barnsligt som det var genialt), fortsätter Raattamaa med sina upptåg: här har han bjudit in nitton gäster, ett slags dream team av generationskolleger och yngre förmågor (med kanske bara ett enstaka stolpskott), och dessa fogar in varsin text i Raattamaas väv av obrutna flödestext.

För mer än diktsamling är det en antidiktsamling: en polyfon roman eller ett drama med många olika röster. Motsatsen till poesins täthet och koncentration, när rösterna sprider sig och svämmar ut och över, bara fortsätter, vidare förbi alla kommatecken. Det är mycket som blir sagt, och att påstå att allt är lysande är förstås långt långt ifrån sanningen - så mycket sägs ändå att det blir omöjligt att värja sig, och ibland är det mer angeläget och mer avväpnande direkt än mycket av den förment läsarinriktade poesin: att läsa det här är krävande, tålamodsprövande, och bara stundtals belönande. Men ändå: så oerhört bra när han når ända fram. Mare Kandre går rakt in i en dikt (och hon går ut ur den - ack!).

Raattamaa skriver politiskt, ursinnigt, och låter de olika stämmorna bilda en madrigal. Man kan få intryck att alla - alla - kommer till tals här, och då bryts klichéer med intelligenta och originella tankar, trivialiteter och matinköp avhandlas med samma intensitet som diskussioner om John Milton och Martin Heidegger. I de oupphörliga monologerna snackar figuranterna förbi varandra, utan att någon lyssnar på någon. Pladdret översvämmar texten, med ledord och tematiska flätor som vävs in, och åsikter och formuleringar återkommer och återanvänds (återvinns) i den andra delen, där alltså gästerna bidrar med varsin korta text, där kanske en god intention inte till fullo lyckats realiseras.

Kanske Raattamaa velat praktisera Mallarmés idé om slumpens roll för skapandet, med Mallarmés dikt om tärningskastet, "Un coup de dés jamais n'abolira le hasard". Men hans gästers bidrag känns blygsamt tillrättalagda, som om det inte är de vassaste dikterna i byrålådan som har skickats till Dj Malaria, etc (med undantag för Aase Bergs sedvanligt säregna text), som om uppgiften varit att skriva raattamaaskt ("raattalicious"). Boken består av många intryck, för många intryck, och en viss yrsel måste uppstå hos läsaren: givetvis är det hela avsikten, men man kan då få lov att undra om det är en bra avsikt. Däremot vill jag inte göra någon lättköpt poäng av att Raattamaa är arkitekt, och säga något förnumstigt om att han glömt bort att radera ritningen till det hus hans dikt har byggt - dock blir hans maner uppenbara och svåra att bortse ifrån, och allt känns uträknat och genomtänkt, och inte det minsta spontant.

Ett urgammalt norrländskt ordstäv hävdar att den som klarar av att dricka sig full på öl förtjänar ett diplom: själv skulle jag hävda att den som klarar att läsa den här boken till sista sidan också förtjänar ett diplom.

i den här drömmen

stod du och pekade ut riktningen

men du pekade uppåt och nedåt

och jag visste inte riktningen

jag lutade huvudet åt sidan

men då svävade du -

dina fötter vidrörde inte marken

det fanns ingen mark

Den indiska engelskspråkiga romanen har ett tillräckligt gott renommé för att motivera en relativt frikostig översättning till svenska, och därför har vi nu också fått se hur Anuradha Roys roman En karta över omöjlig längtan fått bli svensk titel i Ann Björkhems översättning: en bok som radion (Läseklubben del 2) har ålagt mig att läsa, och vem är jag att klaga?

Nja, nu är det här en bok som inte riktigt uppfyller mina förväntningar. Delvis är det förlagets fel, som envisas med att på baksidan påstå att det ska handla om flickan Bakul och pojken Mukunda, som växer upp tillsammans och inleder en otillåten kärlekshistoria: det här är något som inte direkt hamnar i författarens rampljus, utan hennes avsikter handlar mer om att på brett maner skildra 1900-talets Indien, och det gör hon skickligt och med fin stilistisk förmåga genom att levandegöra framför allt de olika gestalterna - därför utgår hon också från tre olika generationer, och kärlekshistorian är knappt skönjbar.

Problemet med romanen är väl att de stilistiska effekterna är så förenklade, som att Bakuls farmors grova språkbruk får sin senkomna parallell i Mukundas papegoja, eller den övertydliga ironin i att Mukunda - tidigare hemlös och fördriven från hemmet i byn Songarh - återkommer för att driva iväg familjen från hus och hem. Men då har vi kommit till den här tjocka bokens sista hundra sidor, och det är en lång och bitvis rörig väg för att ta sig dit.

Med som sagt olika människoöden, och äktenskap och naturliga dödsfall och en gnutta ond bråd död också. Till det mest övertygande hör hur Roy (som förvisso inte ska förväxlas med Arundhati Roy, som skrev den ohyggligt hajpade De små tingens gud för tiotalet år sedan) förmedlar människornas sorg över den förflutna tiden, hur den sätter sina spår i subtila meditationer över åldrandets pris. Samtidigt medvetandegörs det förflutna på ett ganska suveränt sätt, och dåtiden blir närvarande i nuet i en ständig kamp mot utplåningen: "hans minnen från den tiden började bli allt otydligare och små detaljer som han hade trott var outplånliga hade tippats över randen av ett stup och försvunnit i glömska". Också sorg över barnlöshet förmedlas fint av författaren.

Så jo, det är en vacker, stillsamt tänkvärd bok, om än inte överväldigande eller sensationell. Översättningen är nästan klanderfri, även om man kan ifrågasätta rimligheten i att en indisk präst tilltalas med 'du', och man får vara en odräglig pedant för att irriteras över enstaka anglicismer i ordföljden eller en och annan tautologi, som när det kan stå "allt mer och mer", där det hade räckt bra med antingen 'allt mer' eller 'mer och mer'. Men man får inte allt - ens i en (ganska bra) roman.

"So when people say that poetry is merely a luxury for the educated middle classes, or that it shouldn't be read much at school because it is irrelevant, or any of the strange and stupid things that are said about poetry and its place in our lives, I suspect that the people doing the saying have had things pretty easy. A tough life needs a tough language - and that is what poetry is. That is what literature offers - a language powerful enough to say how it is."

Ett reportage i nya numret av Skolvärlden handlar om fransk skola, och hur man där inte direkt har någon ängslig ambivalens inför betygen: kanske för att man har insett att betyg är det där nödvändiga onda som måste finnas därför att alternativet är fasansfullt. Ja, mycket av det som sägs är som att tänka sig den vanliga svenska skolan, fast tvärtom: mycket som står här påminner om det Karin Stensdotter brukar säga från sin franska horisont. Den franska skolan lämnar inte ut hemtelefonnummer till lärarna: den lärare som skulle föreslå något liknande i den svenska skolan skulle pardonlöst schavotteras ögonblickligen, men framför allt finns det där en tro på att läraren är kunnig i sin yrkesroll - här handlar allt om ifrågasättande, och alla synpunkter tas som intäkt på att lärare är gnälliga och lata, och bara vill slippa arbete. Men det är arbetsro vi vill ha! Vi vill arbeta, vi vill hålla på med våra ämnen. Nu ska jag läsa sonetter av Lotta Olsson, det är mitt arbete. Stör mig inte. Ring inte mig, jag ringer dig, som det brukar heta - - -   

Det sägs ibland men kunde sägas oftare, att förlagen snabbt tappar intresset för sina dåligt säljande poeter, och avpolletterar dem i rasande hast, i besvikelsen över bristande försäljning. Men det är knappast enbart poeternas fel att poesin har en så undanskymd plats: dagstidningarna kunde göra mer för att publicera nyskrivna dikter, och överhuvudtaget är det ont om offentliga representanter som tar chansen att diskutera poesi  - kalla mig cynisk, men om Lars Ohly i dag på vår skola nämner låt säga Hanna Hallgren skulle jag troligen ramla av stolen (två gånger).

Men varför är politikerna så genuint ointresserade av den svenska samtidspoesin, som är så genuint intresserad av politiken? Nu har jag läst Hanna Hallgrens senaste diktsamling Jaget är människans mest framträdande sinnessjukdom, och den är det mest politiska jag har läst på ett tag. Hallgren har gett ut några starkt egensinniga samlingar - främst Burqa för några år sedan - men förlaget verkar ha tröttnat på henne, då den här boken ges ut av lilla Kabusa böcker, otympligt formgiven med tråkigt teckensnitt, men desto mer spännande innehållsmässigt.

I fyra avsnitt gör Hallgren en slags anamnes av vad som utgör jaget, där hon börjar med den fängslande "NARCISSISTISK HISTORIA", som tecknar en fysisk kärleksdikt, där åtrån planteras i texten. Genomgående för samlingen är hur hon bearbetar andra texter, inkorporerar källor av olika slag - så i sviten "PARANOID DAGBOK", som har publicerats tidigare, där hon (åter)använder nyhetsartiklar från DN om terrorbombningarna i London sommaren 2005: effekten blir en kuslig text, som klingar av välbekanta fraser, allt för välbekanta stundtals, men också att det resulterar i en helt annan slags text, sorgkantad och nostalgisk, som om redan ögonvittnesskildringen tillkallar något som gått förlorat.

Hennes collage blir mångspråkiga, där källorna knapphändigt redovisas (en längre tacklista avslutar samlingen, och den ska väl läsas som en utförlig bibliografi). Rösterna i texten blir både sido- och motröster, där Hallgren skriver i en säregen blandning av introvert reflekterande (reminiscerande) och utåtriktat radikalt med samhällsomstörtande anspråk. Hon växlar fritt mellan en fragmentarisk stil och resonerande, akademiska ordval, i en kraftfull mix av teori och praktik. Essän och dikten lever tillsammans i hennes texter, men det är sällan fullbordade resonemang som redovisas: snarare utkast, anteckningar, en slags outline.

Så kan hon sammanställa en ytterst sorglig familjesituation (där modern läser Jönköpings-Posten, ack!) med en teoretisk text om pornografi. Som litterär metod utforskar hon incestuösa begär - kanske bara för att bevisa teoretiska hypoteser i ämnet. Skickligt leker hon kurragömma med läsaren i det som heter "PERVERST BEGÄR": "Vi hade händerna överallt". Det som är högt och det som är lågt går samman på ett så föredömligt sätt att mången debattör i ämnet borde slicka sig om sina tangentfingrar, när hon i ena sekunden resonerar kring Luce Irigaray och i nästa citerar Elvis Presley: fast nog är det lite dumt att hon korrigerar originalets "You ain´t nothin but a hound dog" till det grammatiskt korrekta "You are nothing but a hound dog", även om det kan finnas en poäng i att rätta texter.

Det är gränstillstånd som utforskas, vistelsen i det farliga, det hotande. Hon kan även brista ut i befriande dråpliga situationer, som när hon låter Jacques Lacan arbeta i den svenska sjukvården (som vilken invandrare som helst, vill Hallgren mena), och ha utsikten till en slutlön på 17 000 kronor, men framför allt göra sig beredd på ett språktest: ja, Lacan i ett språktest, det skulle ha varit ett lämpligt straff för de politiker som brukar föreslå sådant!

Varför ska då politiker läsa poesi? Ja, ett löjligt uppenbart svar är förstås att det kunde få gynnsamma effekter på deras språk: tänk om någon politiker någon gång kunde säga något riktigt förbluffande elegant eller vackert och angenämt. Ett annat och kanske viktigare svar är att så mycket av exempelvis Hanna Hallgrens poesi är politisk, handlar om människan i samhället. Men politiker bryr sig inte om människor, de tycker bara att människor är i vägen.

494

På väg - till - Henne!

Lyckliga - Brev! Säg Henne -

Säg Henne - sidan jag aldrig skrev!

Säg Henne, jag yttrade bara - Meningsbyggnad -

Och Verb och Pronomen lämnades - bort!

Säg Henne bara hur fingrarna - jäktade -

Sedan - hur de - stammade - sakta - sakta -

Och sedan - du önskade att sidorna - hade dina ögon -

Så du kunde se - vad som fick dem - att röra sig - så -

Säg Henne - det var ingen skolad skribent -

Du gissade rätt -

Av hur meningen - slet -

Du kunde höra Klänningen - rycka - bakom dig -

Som om den inte höll annat än kraften hos ett barn!

Du ömkade den - nästan - du - den arbetade så hårt -

Säg Henne - Nej - Du får slingra dig - där -

För det skulle klyva Hennes Hjärta - att veta -

Och sedan - vore du och jag - tystare!

Säg Henne - dagen - fullbordad - innan vi - fullbordade -

Och den gamla Klockan gnäggade - "Dag"!

Och du - blev trött - och bönföll att bli avslutad -

Vad kunde det - förhindra så - om det nämndes?

Säg Henne - när hon föreseglade - dig - Varsamt!

Men om hon frågar "var gömmer du dig" - tills det blir kväll -

Åh! Var skygg!

Mima Kokett -

Och skaka på ditt huvud!  

Emily Dickinson, övers av B.K. 12/11 2008

369

Hon låg som på lek

Hennes liv avvek -

Tanken var att komma tillbaks -

Men inte helt strax -

Hennes muntra Arm, halvt loj -

Föll som i slummer eller på skoj -

Nu hade hon glömt genast -

Hur man satte igång i hast -

Hennes dansanta Ögon - på glänt -

Som om Ägaren undrade vad som hänt -

Ännu speglade de sig -

Retsamt- mot dig -

Hennes Morgon vid dörren snart -

Planerade, vet jag helt klart -

att sömnen bryta upp -

Så tunn - så djup -

Emily Dickinson, övers av B.K. 12/11 2008

Eftersom ni elever ändå läser det här, har jag förstått, kommer här ett pinsamt tillkännagivande: efter ännu en kafkaesk lektion, avbruten av rektor som kallade till sig elev ("utan att han hade gjort något ont"), inser jag att jag har dabbat mig - jag har läst fel, morgondagens besök av Lars Ohly gäller mellan 13.15 och 13.50, och inte som jag läste, till 15.30, utan jag har kastat om siffrorna, och jag skyller på att jag inte har sovit på tio dagar år. Alltså: vi har LEKTION SOM VANLIGT I MORGON 14.10-15.40!!! Förlåt. Låt mig sova nu - eller ännu hellre följa min kloke djurnamnes exempel, och gå i ide. Hur kunde jag veta att Ohly bara skulle prata i 35 minuter? Han är ändå politiker - - -

Det sägs att lyckan är det svåraste att skriva om, medan olyckan är desto mer fertil mark för författaren. Hälsan tiger still, som en annan kliché lyder: men är det här inte bara ännu ett sätt att säga att känslan är för svag, att lyckan inte går på djupet? Vad vet jag? Kanske det bara är ett försvar: nog är det mest de som gett sig på att beskriva lyckan som gnäller om att de håller på med något svårt, ungefär som novellförfattare säger att det är mycket svårare att skriva noveller än romaner, eller som ungdomsboksförfattare säger att det är mycket svårare än att skriva vuxenromaner. Etc.

Den rumänske idolen Mircea Cărtărescu har i alla fall en längre dikt med titeln "En lycklig dag i mitt liv", och den utgör titeldikt i den nya samling på svenska som ellerströms gett ut: En lycklig dag i mitt liv. En oemotståndlig titel. Poeten vill förstås beskriva verkligheten, det vardagliga - men han gör det på ett tvärtom-sätt, söker de oväntade perspektiven, i försök att nå transcendensen - en helt ny slags dikt. Titeldikten försöker bara göra just det den utger sig göra: skildra en lycklig dag, och det blir en helt vanlig dag.

Mestadels rör sig Cărtărescu bland surrealister och andra diverse -ister från modernismens tidiga glansdagar. Kanske Bretons dikter bildar en nära parallell, eller rumänen Tristan Tzaras mer lekfulla dikter. Från surrealismen känns katalogdikten igen, med växlande associationsbanor, hur halsbrytande som helst. Dock förhåller sig Cărtărescu fritt till dessa föregångare, och självironiskt till sig själv, liksom oförmögen att ta sig själv på allvar. Metaforerna är spön i backen i den här dikten: "jag är ett pulvriserat tandgarnityr, en munhåla förbränd efter en lång alkoholnatt / jag är en graviditetsförgiftning, ett blått / flöde av cyanid som i två strålar skjuter fram ur spindelns käft" (ur "Självporträtt i en tändares låga").

Cărtărescus poesi, som den framträder här - ett urval, enligt baksidestexten "fylligt", jag kallar det "snålt" - följer två olika spår: dels det kroppsliga, fysiska, och dels det visionära, metafysiska, i riktning mot det kosmiska. Och hans bilder är anslående roliga, som någon som måste sjunga i bedrövelsens djup:

     kommit hade kärleken, världens slut.

     kommit hade apokalypsen, som är kärleken.

     kommit hade vilddjuret som skäller med lågor

     kommit hade apparaten med manometrar, skalor, cylindrar, vevstakar, tändstift,

             glasglober, drivremmar

     som pumpar rusdimman under stjärnornas hud

     kommit hade känseln med luktsinnet i koppel

     kommit hade synen och hörseln i en fågelbur

     kommit hade varat med intet virat kring halsen

Intet som trop återvänder Cărtărescu också ofta till. Men det blir nästan för mycket med den här bildrikedomen, nästan barockt, allt för påträngande.

Också är det en slags dödsbejakande skrift, som om Cărtărescu som poet blir barnet i HC Andersens saga om kejsaren utan kläder, den som vågar säga det ingen annan vågar: att det finns ett slut på den här tillvaron.

Det hör till att den författare som en gång fått sin stämpel som postmodernist måste stå till svars för sina referenser, sin intertextualitet. Även om jag har läst Cărtărescus klargörande introduktion till rumänsk poesi i senaste numret av Lyrikvännen måste jag erkänna att det här är oupptrampad stig för mig.   

Det här är en storslagen liten bok, suveränt översatt av Dan Shafran och Lars-Inge Nilsson. Nilsson har tidigare översatt Paul Celan, en annan rumänsk (tyskspråkig) författare, och Celan är på sätt och vis Cărtărescus synbare antites, med sina knapphänta hermetiska dikter. Mircea Cărtărescu har också en viss förkärlek för det som också beatförfattarna gjorde sig skyldiga till: brist på koncentration, samling, återhållsamhet. Dessutom blir några av dikterna mer daterade än mången god 1800-talsdikt, när de refererar till kassettband: sådant måste man snart bege sig till museum för att kunna bilda sig en uppfattning om vad det var för något. Så jag känner en slags ambivalens: den här poeten kan påminna om en virrig föreläsare - det är trots allt bara delvis man vill att han ska samla sig, koncentrera sig, för det han säger är troligen ännu bättre än det han skulle åstadkomma om han var kortfattad och hermetisk.

Linköpings förlorade son Bruno K. Öijer återvände i går för att läsa sina dikter på Östgötateatern, som var mer än spikad - tänk att man måste gå på poesiuppläsning för att uppleva publikkravaller: på raden bakom oss slogs två äldre män om en plats som båda ansåg sig ha rätt till, och vi färdades i timmar i mörker och regn förbi sinkande vägarbeten och en fullmåne som ibland skymtade bakom himlens vattenfärger ledsagade oss. Så klart att han läste alla favoritdikter ur Trilogin, liksom ett par äldre dikter, men mest från Svart Som Silver, och dessa blev lyfta och bättre, samtidigt som humorn och spjuveraktigheten i de här nya dikterna förstärktes: dessutom berättade han några anekdoter om Linköping, och introducerade "Ishjärtat" som dikten som aldrig kommer att bli nationalsång ("fast osvuret är bäst") - något liknande sa jag 6 juni i år, och går det att överhuvudtaget motstå en poet som säger att det knappast finns en författare värd namnet som inte har tillägnat en dikt åt sin katt - Sedan slängde han ut sin ros till publiken, och den hamnade hos mig: han kastade sin kärleks röda ros  i mitt vita sköte - Men den var förstås avsedd åt hustrun Maya: men inte hade jag sett att hon var där - fast hon ville inte ha den, när vi pratade efteråt, för jag sa så snälla saker om hennes tavlor.

Enligt förlaget Bonniers innehåller Lotta Lotass nya bok om första världskriget hundra sidor, en uppgift det inte finns anledning att betvivla: det är en opaginerad bok, bestående av en enda lång mening som saknar både sin början och sitt slut, om det inte rentav är så att den biter sig själv i svansen och hittar fram till början så där finneganswakeskt.

Det är i vilket fall ännu en udda bok av den här säregensinniga författaren - att vänta sig något annat än exempelvis ett stilexperiment av det här slaget låter sig inte göras när det gäller Lotass, som verkar vilja skriva sig bort från rådande konjunkturer, in i en position som den överlägset mest spännande svenska nutidsförfattaren. När nu nittioårsdagen av första världskrigets slut högtidlighålls i dag kommer hon ut med denna som sagt märkliga bok: liten till omfånget, och med en text som alltså fyller ut varje sida, så att det blir en krans av berättelser, även om hon följer ett enskilt öde - den anonyme soldaten. 

Och med djup inlevelse har hon gått till väga, och ledsagar läsaren in i den här världen av skyttegravar. Det är en värld utan tid, utan andra fasta hållpunkter än lera och gyttja, men främst mörker: just bristen på färg gör sig gällande kontinuerligt, i detta icke-linjära inferno. Lotass demonstrerar hur färgerna upphör: "allt i samma färg blandad av brunt och grått". Den här världen är mer av Landet som icke är än ett Helvete - mer av frånvaron av yttre attribut och igenkännbara markörer för en verklighet att hålla fast vid, ett slags Limbo, ett Intet, där "tingen mattas och försvinner". Vi får uppleva något man annars bara kan ana. 

Den här färglösheten finns också fint förevisad i Peter Englunds bok om första världskriget, Stridens sorg och skönhet, och han visar också hur första världskriget är söndertrasande, och Lotass påstår något liknande med sin fiktiva skildring: kropparna fragmenteras, går i bitar. Hennes text kan läsas som ett rekviem, en liturgi över de förlorade liven, som här passeras och antyds, men aldrig ges kontur - hela berättelsen, hela texten, är oskarp och svår att hålla samman; allt blir suggestion, en meditativ prosa som försätter läsaren eller sänker henne ned i den färglösa tillvaron, bara delvis och bara antydningsvis med ett visionärt religiöst tonfall (är det ens skönlitterärt, det här sättet att skriva?). I någon mån skriver hon som en sierska, som ger intryck av att ha varit där: det är med ett betydande slags engagemang hon har gett sig in detta projekt.

Lotass följer en och alla namnlösa soldater i detta krig, låter första och tredje person byta plats med varandra. Lukter och ljud ledsagar dem, och oländig och eländig likväl som bedräglig som odräglig mark: "våra kroppar är jord, våra tankar lera". En antydan också om den osynlige tredje gestalt som enligt en fotnot av Eliot i "The Waste Land" var en hallucination vid en antarktisk expedition, detta att de trodde sig vara en mer än de var[1]. Också här finns närvaron av något oförklarligt, något onämnbart. Även den törst och vattenbrist som slutet ger uttryck för kan ha sin utgångspunkt i samma passage ur Eliots dikt, "What the Thunder Said".  

Kanske det är så att krigets första offer är personligheten: just anonymiteten är nödvändig för orderlydnad, att du slutar tänka själv, låter dig bli en marionett som forslas runt utan att ifrågasätta. Soldaterna försvinner i leran, går upp i något större. Att läsa Lotta Lotass förblir ett äventyr, där hon avstår från effektsökeri, och i stället uppmuntrar en läsning som bara kan uppstå i fullkomlig tillit, i förtröstan på hennes estetik, där hon med suverän självsäkerhet slår fast att en historisk roman kan se ut också så här. Det är en rå, skitig, opolerad text, skönhetssolkad.   

[1] Eliots rad: "Who is the third who walks beside you?"

Den som inte vill vara lika flamboyant som Oscar Wilde och läsa sin egen dagbok på tåg följer kanske Umberto Ecos rekommendation, som en gammal kamrat en gång upplyste mig om att han sagt, att läsa serietidningar - den djärvheten äger inte jag, utan jag läser något så där lagom avkopplande, vilket råkar bli Peter Englunds Stridens skönhet och sorg. Första världskriget i 212 korta kapitel, utgiven av Atlantis, så här till högtidlighållandet av vapenstilleståndet 11 november 1918. Min medpassagerare är landslagsspelare i fotboll och läser förstås ingenting alls, utan bläddrar bara i i-poden under hela resan: så vad lyssnar hon på? Kid Rock, kanske. För att jag inte ska känna mig som en absolut nörd som läser krigsböcker försöker jag lägga boken så att den tryckta stämpeln "RECENSIONS EX" blir synlig, men då tror jag att hon har somnat (can you blame her?).

Englund vill visa krigets genomslag på individnivå, och hittar nitton olika människoöden från olika nationaliteter, och skildrar kriget ur deras ögon. Det finns en närhet i upplevelserna, som påminner om reportaget - allt sker i realtid, kronologiskt, och vi följer hur de lilla människorna påverkas av det stora krigets härjningar. En uppenbar ambition är att lämna det traditionella vad­-spåret för ett mer ovanligt hur­-dito, och det blir onekligen intressantare så, kanske speciellt för den som inte är fackhistoriker.

Det är ambitiöst skrivna fotnoter som ledsagar texterna, och den som inte har tålamod att följa det finstilta kommer att missa flera poänger, såsom långsamheten i tågtransporterna: "Vissa påstår att det under dessa olika transporter ibland var möjligt att plocka blommor vid sidan av banvallen, men det kan vara en överdrift. Dock kan man vara rätt säker på att några försökte." I det här korta utdraget, med sitt diskreta förtydligande som avslutning, visas Englunds känsliga stil: lika elegant som den är pregnant, och det underlättar läsningen av dessa visserligen korta kapitel men likväl långa bok. Englund skriver med sin sedvanligt milt försonliga stämma, right?

Wrong. Här och där hejdas det vänliga tonfallet av pardonlösa utskåpningar, men aldrig på ett påträngande sätt. Stilen innehåller också förutom ljuvliga arkaismer som sällan skådas numera - beklagligt nog - några fina ovanliga sammanställningar, som 'malträtering' och 'förmärkvärdiga' (som verb). Samtidigt är det något lite problematiskt med den här telegramstilen som Englund bevisligen förfäktar: själv kan jag sakna lite mer vidlyftig meningsbyggnad, att han offrar bisatserna på klarhetens lite väl pedagogiska altare - men låt gå, när det är så välskrivet att man som läsare kan bemöta texten med ett leende som känns lite opassande till det grymma innehållet; för även om just det första världskriget inte är känt för lika oacceptabla grymheter som det andra står det relativt tidigt klart att det inte ska bli någon promenad i parken. Vid en återblick kan man förvånas över soldaternas egen definition av kåranda, att det fanns en initial överenskommelse om chevaleresk behandling - speciellt mot fiender i uniform, för det visades mindre pardon mot den som stred i civila kläder, de som senare skulle få namnet gerillakrigare, medan man stred civiliserat så länge uniformen var på. Liksom för att bevisa riktigheten i tesen att våld föder våld tilltog skändligheterna ju längre kriget fortsatte, även om mycket av våldsamheterna förekom i inledningsskedet, kanske i preventivt syfte.

Kriget får sin mångsidiga belysning med hjälp av de nitton interlokutörerna. Englund är tillräckligt diskret i sin egen framtoning för att inte ställa sig i vägen med förnumstiga kommentarer - han är långt ifrån någon Herman Lindqvist - utan han nöjer sig med att lita på kraften i deras skilda öden. Det blir en episodisk, ofta svåröverblickbar bok, med många korta berättelser. En linjär läsning är egentligen inte att föredra, utan man önskar helst en onlineversion, klickbar - en hypertext, som det hette 1999, där man som läsare tar kommando över texten och bestämmer ordningen. En tänkbar orsak till att vi har så många ögonblicksskildringar från första världskriget är att soldater tilläts skicka brev gratis.    

De här människorna är bland andra en dansk soldat i den tyska armén, en engelsk kvinna som agerar sjuksköterska åt den ryska armén, en tysk skolflicka (Elfriede), en australisk ingenjör, en sydamerikan som slåss för den osmanska armén, och så vidare. Över axeln på dessa figurer har Englund sneglat åt oss, och det finns en närhetskänsla i kapitlen, med ljudkulisser och synintryck: ja, krig innehåller mångsidiga element av det vackra och det fula, och även en fullblodspacifist måste erkänna att det ligger något djupt sant i filmregissören Nicholas Rays gamla utsaga om att krig lockar fram både det bästa och det sämsta hos människan. Titelns skönhet hittar Englund i det österrikisk-ungerska kavalleriets uniformer, och det är ingen provocerande tanke att krig innehåller skönhet: en av de vackraste filmscener jag någonsin har sett var hur bombningen av Dresden demonstrerades visuellt i den kanadensiska filmen Map of the Human Heart (1993).  

Även om eländet betonas återfinns i Englunds bok gott om både tragiska och lite småkomiska situationer. Exempelvis packar en soldat med ett digert trebandsverk om Napoleon, och kalfaktorn ser till att dessa ligger överst i packningen, med förhoppningen att de ska trilla av, eftersom han själv större delen av tiden måste bära dem. En rysk soldat finner tid att hämta en stege för att rädda en katt som hotas att brinna inne: ett gott bevis för Rays idé att krig lockar fram åtminstone det bästa hos människan ... Vidare är Englund suverän på att lyfta fram små detaljer - som att anledningen till de kortklippta soldaterna inte var ett försök att undvika löss, utan det skulle underlätta behandlingar av sår mot huvudet, vilket var den vanligaste skadan.

Det hela är skrivet på gnistrande torr prosa, alltid fullkomligt klar och vägvinnande. Englund tänker alltid på sin läsare, överger henne aldrig. Vem är då läsaren att överge honom?

När det i somras var olympiska spel utgav Natur och Kultur ett urval av Pindaros Olympiska och pythiska oden, alltså dikter som hyllar segrarna i de gamla grekiska olympiska spel som hölls århundradena före vår tideräkning. Ingvar Björkesson har översatt, och det finns ingen anledning att betvivla Sture Linnérs omdöme i förordet, eller tycka att det är överord, när han kallar Björkesson för "den skickligaste poesiöversättare vår litteratur någonsin ägt". Att läsa den här boken är bara en glädje, även om Pindaros har rykte som svårtillgänglig (när ska vi då lära oss att genier alltid är bångstyriga varelser som aldrig går att kategorisera?).

I de grekiska dikterna samspelar körsång och solosång, men Linnér menar att det finns anledning att tro att Pindaros dikter framfördes uteslutande som solosånger. Det som imponerar på mig här är hur Pindaros visar hur efemära idrottarnas prestationer är, som en påminnelse till dagens uppburna idrottare, att deras namn kommer att bli lika bortglömda som de brottare (ex Alkimedon) och kapplöpare (ex Hagesías) som här får minnesmärken. Här handlar det ändå uteslutande om segrarna: för svenskar, som prenumererar på fjärdeplatser, är brådskan akut att sola sig i medaljernas glans och att skynda sig att prångla ut sina memoarer (titeln Den fjärde mannen är redan upptagen, av Sven Nylander, häcklöparen). Men något Pantheon för idrottare finns knappast: de hinner knappast avbryta sina karriärer förrän nästa stjärnor tar deras plats, och publikens minne är kort.

När Pindaros självsäkert skriver "Åt mig härdar musan / sin spänstigaste pil" kan det jämföras med Vergilius ord om sin egen dikt Aeneiden, att hans arbete med versfötterna påminde om när björnmamman slickade ramarna på sina björnungar: jämför gärna med våra nutidsförfattare, som i intervjuer rutinmässigt säger att de "filar på nästa roman" - ack!

Pindaros låter idrottarnas prestationer mätas med gudarna, och det är förstås alltid underbart att vistas i sällskap med Zeus, Hyperion, moirerna, och andra favoriter bland mytologins levande gestalter. Vad som också får dikterna att bli mer än referat är att Pindaros eget melankoliska temperament subtilt ledsagar de hyllande orden, som här när han hyllar Theron från Akragas, vinnare i kappkörning 476 f.v.t.:

                      Är vattnet bäst och aktar man guldet

                         högst av ägodelar,

                      då har Theron nått med sin bragd

                         en gräns, den yttersta, ja till de stoder

                      Herakles uppsatt. Oframkomlig

                         är både för visa och narrar vägen

                      därbortom. Jag vore en dåre att pröva den.

Pindaros skrev 45 segerdikter, och han sätter idrotten alltid i ett större sammanhang, i relation till "livets yttersta frågor", som Linnér säger: åldrande och död, i förlängningen. Sällan något som hör till nutida idrottsreferat, kanske. För den delen övergav jag OS i somras, och tycker att idrotten blivit allt mer osmaklig, och ointressant. I dag firar Kalmar FF sitt allsvenska guld i fotboll, men det enda som jag tänker på när jag ser deras glädje är hur futtigt och falskt allt ter sig (för övrigt verkar jag inte vara ensam om att sluta bry mig). Jo, och så tänker jag på spartanskt hur Ulf Lundell skildrat idrotten, där han bara konstaterar att några blir glada av att vinna medan andra blir ledsna av att förlora: ska det kallas verk av en konstnär?

På ogrammatiskt, ofullständigt språk nedtecknar den blåsta blondinen Amanda sina intryck, i en inre monolog med så där halvfärdigt uttänkta tankar - Amanda var en bifigur i Fly, och blir här protagonist, i ett mönster som också kan följas i Bret Eeaston Ellis romaner, där exempelvis Patrick Bateman från American Psycho var bror till en av huvudpersonerna i The Rules of Attraction: och ja, Amanda blir något av en Swedish Psycho, som lever fullständigt avskärmad från alla riktiga känslor - man kan också tänka sig att hon är lika fast i sina fantasier som Bateman, att allt hon upplever är på låtsas. Alla former av reflektioner bara studsar ifrån henne.

Amanda och hennes nya bröst ("de största jag någonsin haft") åker alltså till Kanarieöarna med en Lonely Planet-bok som enda sällskap, och tillämpar samma metod, att lyda guideboken, när hon avbryter resan och återvänder till Stockholm, i kanske ett övertydligt försök från författaren att gestalta hur hon är lika mycket turist i sitt eget hem, att främlingskap inte är något man kan göra sig av med - fast visst, det är storartat melankolisk humor när hon tillämpar Lonely Planets schablonbild av Stockholm och Sverige och leker turist. Kanske är det lika onödigt när hennes oförmåga att uppleva äkthet illustreras av att hon lägger plastmatta över en parkett, och just att det måste kommenteras och hamras in. 

Men snarare än dum som ett spån är Amanda bara klassiskt godtrogen, någon som är vilse i tillvaron, i väntan på att upptäcka sitt syfte: hade hon varit kille skulle hon ha trivts i en av Hjalmar Söderbergs tidiga romaner. Det här handlar också om själens ensamhet, men Elise Karlsson nöjer sig inte med att leka kurragömma med litterära referenser. Utöver att hon är en av få svenska författare som har god musiksmak (här lyssnas på Antony & the Johnsons) kan sägas att hon hittar en liknande atmosfär som i Johan Klings film Darling. Även här handlar det främst om ensamhet, svårigheten för människor att nå varandra, suveränt återgivet när Amanda träffar sin syster och sin far, i scener där kommunikationen bryter samman. Pappan når inte fram till sin dotter, trots tafatta försök: "Klappen som är 'jag förstår.' Som att 'jag förstår' säger han och 'jag förstår' säger Magda och alla bara är 'jag förstår.' Jag säger: vem vill ha 'förstå'? Det är som något kallt i huden när den är 'förstå', något jag inte kan älska."

Hon vill desperat bli sedd, men hittar bara återspeglingar av sin egen existentiella tomhet. Sex är inte heller något för henne. Det enda hon får är ytlig kontakt. Den frånvarande modern har något med Amandas sorg att göra, men hon berör aldrig ämnet annat än antydningsvis: hon stänger dörren om sig själv, för sig själv.

Jag gläds åt att Karlsson vågar göra något annat än majoriteten av sina gelikar. Hon använder fantasin, skriver om något ofräscht och gör det med konsekvens och obruten tilltro till både sig själv och läsaren. Hennes bok är ett vågspel, och hon når inte alltid fram. Den outtalade sorg som Amanda bär på övertygar desto mer, och blir det bestående intrycket. Min sorg är att den här boken inte har blivit allas angelägenhet: var är hyllningarna, diskussionen, Augustprisnomineringen, till exempel?

Under en kortare tid har jag lyckats sova rätt bra. Jag hann knappt kliva på det där omskrivna sömntåget och söka upp min kupé förrän jag sov djupt och fridfullt: därför blev jag inte särskilt orolig när jag började vakna för tidigt på morgonen - först en timme innan väckaren, sedan två timmar för tidigt, men jag tänkte bara att det gör väl inget, när jag somnar så lätt. Men ack - strax började jag få insomningssvårigheter igen, och då är det inte lätt att klara sig i längden, när sömnen kapas både här och där. I morse vaknade jag halv fem mitt i en mardröm som inte var färdigdrömd (tack för det), efter att knappt ha hunnit somna. Fortsätter det så här kommer mina sömntimmar att hamna på minus.

Jag väntar bara på sömntåget - - -

När vi sent omsider välsignas med en svensk utgåva av brittiske ärkedramatikern Alan Bennet är det kanske lite tråkigt att vi går miste om Virginia Woolf-referensen i titeln The Uncommon Reader, som på svenska blir det prosaiska Drottningen vänder blad (jag skrev om den engelska utgåvan förra året), men visst - jag gnäller inte, för det här är en oerhört charmig bok, full av förbluffande insikter och oväntade upptåg, uppenbart skriven av en författare på ett smittande gott humör.

Som bekant råkar den brittiska drottningen irra in i en bokbuss, och av artighet lånar hon en titel, och så småningom blir hon helt besatt av att läsa: något som får oanade följder, då hon börjar försumma sina plikter. Men vad som inleds som en harmlös saga[1], med ett omisskännligt beskedligt tilltal, utvecklas till en politisk satir - en satir som det dock inte går att bli gramse över, då Bennett är så subtil och försiktigt avväpnande elegant och rolig (ärkebiskopen tittar på Let´s Dance). Det är lika intelligent som det är roligt, och roligt är det nästan hela tiden.

Bennetts bok vågar ställa den obekväma frågan: ska man då läsa? När effekten ändå bara blir förvirring, att man tappar kontrollen. Vad som händer är också att man blir "en sådan där besvärlig människa". Dessutom tappar vardagen sin färg, tristessen gör sig påmind när den kontrasteras mot litteraturens färgstarka värld.

Läsningen leder också osvikligt till skrivande, och där fördjupas problematiken. För om en läsande drottning i viss mån kan accepteras, blir skrivandet tecken på en allvarligare åkomma - hovfolket gissar att hon blivit rubbad eller drabbad av Alzheimer, att hon börjat skriva ned saker för att inte glömma dem. Hovfolket börjar också intrigera för att få henne att sluta läsa.

Till bokens förtjänster hör förstås hur drottningen förmänskligas: Bennett klär av henne allt omänskligt, och visar fram en begåvad dam. Visserligen naiv, men det blir man väl om man lever i en skyddad verkstad. För resten behöver man inte vara drottning för att statuera exempel på förspillt skarpsinne: det är många som väntar på att upptäcka sina dimensioner. Snarare blir drottningen en klok läsare, som upplever (upptäcker) hur intelligensen skärps av läsningen. Sålunda kan hon konstatera att den bok hon började med, och upplevde som tråkig, blir en helt annan läsupplevelse när hon läser om den långt senare: en lärdom flera av oss borde ta till oss, när vi är snara att avfärda något som har förutsättningar att vara något för oss - läsning är också tillvänjning. Drottningens smak förfinas också, när hon går från prosan till poesin - till Betjeman och Larkin, avundsvärda varelse!     

Sofia Bodas översättning är också följsam och pigg, om än det är lite synd att hon måste begagna Sven Christer Swahns översättning (dessutom utan att påpeka detta) av Emily Dickinson, när den inte är korrekt: hon skriver "Säg hela Sanningen", för tusan. Men allra bäst och allra genialast i boken är faktiskt slutet, som måste vara en glädje för alla tänkande människor.

Ofta(st) roligt, alltså, men inte utan udd. Hela boken är elegant skriven, frivolt och djärvt, ömsint men inte förringande. Boken är också ett vackert försvar för läsningen: den inväntar tålmodigt alla - inte ens en drottning har en chans att undkomma. Och Bennetts originaltitel är långt ifrån missvisande: Virginia Woolf skulle ha kunnat skriva en sådan här bok, lika spirituellt och lekfullt.    

Ser det här ut som en (o)vanlig läsare?

---

[1] Är det då inte utomordentligt passande, med tanke på protagonisten, att Bennett skriver den här romanen som en saga -

Den egyptiska romanen har sällan firat stora triumfer utanför sitt hemland, men Alaa al-Aswanys roman Yacoubians hus är ett stort undantag, då den sedan den utkom 2002 har väckt så pass mycket uppmärksamhet att den till och med nu fått en svensk översättning, av Tetz Rooke - för ovanlighetens skull direkt från arabiskan, och en ganska godkänd översättning, med bara några få skönhetsfläckar (som att bisatsordföljden ibland hackar, liksom att egyptierna enstaka gånger börjar prata norrländska).

Som utgångspunkt och fasta punkt för romanen fungerar Yacoubians hus, en tiovåningsvilla uppförd på 30-talet, vars hyresgäster utgör huvud- och bipersonerna. Det är lätt att tänka på pensionatet i Balzacs Pappa Goriot, och det är också lättare att associera till denne 1800-talsförfattares version av realism än ett exotiskt främmande berättarsätt. Men det går lika bra att associera till såpoperans berättarteknik, med både dess paniska rädsla för closure och förmåga att hålla liv i en myriad av karaktärer i parallella skeenden. Det är en kollektivroman av digra proportioner, där olika människoöden och handlingar går in i och påverkar varandra, på ett sätt som oftast inte visar sig förrän i efterhand. Det här huset blir ett miniatyrsamhälle, där hela landets historia speglas.

Här finns historier som inte alls förefaller osannolika. Berättaren är allvetande, och al-Aswany utnyttjar detta till fullo. Myllret av olika historier är svårt att överblicka. Mycket handlar om hur svårt det är att påverka sitt öde, då man hamnat i inlåsta positioner. Kärlek, politik och religion bildar triumviratet - och författaren håller inte igen när han målar upp denna fresk av olika berättelser. Figurerna är ganska endimensionella, och fungerar mest som marionettdockor för författaren: syftet är större än att skildra på individnivå.

Det blir ändå flera av de här individerna som ger minnesvärda intryck: exempelvis den helt trovärdiga berättelsen om Buthayna som måste ställa upp på sin chefs snuskiga inviter och den unge Tahas väg från att torteras och våldtas bli islamisk terrorist. Känslorna är starka, men hålls alltid tuktade, inom kontroll. 

Det är svårt att peka ut något som särskiljer den här romanen från typiska västerländska romaner - det skulle i så fall vara att den så totalt ignorerar typiskt västerländska modernistiska berättargrepp: al-Aswany skriver journalistiskt, berättar rakt på sak. Det kan tyckas bli för mycket verklighet, för lite fiktion: uppenbart har tandläkaren som blev författare utnyttjat de muntliga berättelser som han tillkännagivits av sina patienter. Oftast är jag ändå storligen imponerad över hur skickligt berättad hela romanen är, och hur de olika människoödena knyts ihop så småningom. Det är en rikt berättad roman som har förutsättningar att leva kvar länge hos sin läsare.  

Gravida M.I.A. har släppt låten "Shells (Slow)" på en ep med titeln "How Many Votes Fix Mix". Nu är det förstås så att jag inte dansar, men alltså - ah - - -

Ser det här ut som en mamma - - -

På radion (P3) kan höras en liveupptagning med Nick Cave och The Bad Seeds från maj i år, i ett förstärkt eller förlängt program, där de spelar ganska nedtonade versioner av sina äldre låtar: ibland funkar det ypperligt ("Red Right Hand" har nästan aldrig låtit lika otäckt bra, medan den sublima "Deanna" sällan har låtit lika trött). Och hur bra Lazarus-skivan än är - en mer barnförbjuden version av "We Call Upon the Author" tillhör konsertens höjdpunkter (har Walking Bass hört bättre basspel?) - är det alltid mer intressant att höra hur de reviderar de äldre låtarna, omskapar dem och ger dem nya egenskaper, såsom ännu en omstöpt "The Mercy Seat", nu som en countrylåt, och fortfarande intakt som världshistoriens bästa låt.
 

Apoteket har instiftat en sömnskola till hjälp för den som lider av sömnproblem. Om du inte är helt säker på att du har problem kan du svara på deras frågor för att utröna saken, men då blir svaret givet - du har sömnproblem, oberoende av hur du svarar, och då ska du lämpligen följa deras sömnskola, som kostar 395 kronor, eller köpa någon av deras produkter, som mest verkar handla om att lindra något som går under namnet "snarkning". Nä, då avstår jag hellre från att sova - - -

Vår upplysta drottning Silvia uttalade sig i en intervju i går i P1 om bland annat internet ("ett svart hål") och barnpornografi, ett ämne hon är insatt i. Intervjuaren Tomas Ramberg ställer henne mot väggen med några besvärliga frågor, exempelvis om hur enskildas integritet sätts ur spel för att värna barnens rätt. Hon talar också om västvärldens "våg av dekadens", hur det kommer sig att så många män ägnar sig åt barnpornografi (men då har hon sämre språkuppfattning än jag trodde, om hon tycker att dekadens är detsamma som pedofili), och filmen Liljan [sic] 4-ever. Det är också lite bisarrt hur drottningen tilltalar Ramberg med 'ni': vad är det för konstig värld hon lever i? Lika bisarrt blir det när hon ska försvara kungens ("kongens") mordlystna nöjesjakt på varg, och kritiserar Kerstin Ekman för att vara en författare som inte vet något om vargar. Har hon inte ens läst hennes bok Herrarna i skogen, eller trilogin om Vargskinnet? Sett filmen Varg? Alltså, jag har inga problem med arrogans, så länge den som ger uttryck för detta själv är kunnig och insatt.   

Det är en truism att påstå att humor åldras illa, har kort livslängd: det här är en obarmhärtig sanning - svårsmält för den generation som vurmar för "Hasse å Tages" oskyldiga men i dag stendöda form av humor - och tydligt visades det när svt häromåret visade en show med Magnus och Brasse från mitten av 70-talet. Jo då, jag fattar att publiken hade betalat dyrt för biljetten och det hade druckits några stänkare, men det var ändå pinsamt att skåda vad de skrattade åt: det här var enormt populärt då, släpptes på LP-skivor till och med. Det ska bli intressant att se vad som händer med David Hellenius och Peter Magnussons typ av tillkämpade humor: den är inte ens rolig nu, så vad kommer att hända med den om trettio år?

Det ler så mörkt i staden. I Brombergs lika enhetligt som vackert formgivna serie Nobelklassiker passar man på att flika in en nyöversatt titel av Elfriede Jelinek, en roman från 70-talet som har titeln Älskarinnorna, och det är bara att tacka och ta emot: att hon fick priset 2004 var bland det smartaste Akademien har gjort, för jag gissar att det blev inledningen till en förtjusande bekantskap för åtskilliga läsare som annars skulle ha haft svårt att hitta fram till den här skygga författaren.

Liksom förra årets översatta 70-talsroman Michael är Älskarinnorna en furiöst skriven bok som skippat inledande versal i meningarna, liksom för att utjämna hierarkin - och Jelinek driver projektet att skriva fram ursinnet, och hon gör det övertygande och kraftfullt. Redan i anslaget finns parodin närvarande, när hon häcklar och gisslar sitt hemland men i förlängningen givetvis också oss alla som råkar ha oturen att vara födda just här, just nu. Om du inte håller med, om du fortfarande tycker att vi lever i den bästa av världar - läs något annat, du kommer bara att bli irriterad och yttra något avfärdande.

I förordet låter Horace Engdahl ägna visst utrymme åt att ta författaren i försvar: "Namnet Elfriede Jelinek är av den art som kan framkalla konvulsioner och salivstänk hos erfarna litteraturbedömare. En viss förstämning kan uppträda även hos personer som inte har läst henne men ändå vet ur säker källa att hennes Nobelpris är en skandal." Han erbjuder också en tänkbar förklaring till detta förhållande, att orsaken är "att man inte möter någon sympatisk berättarröst som man kan vila ut hos och identifiera sig med". Ja, och därför blir också samhällskritiken svidande, när hon tvingar läsaren in i den här textvärlden och dess skändligheter.

Och det gör hon genom att skriva så maniskt, så uppfyllt av sitt kall, sin mission. Förordet nämner Beckett som referenspunkt när det handlar om skandalreflexen hos läsarna, men det finns även beröringspunkter i skrivandet, i det tvingande tonfallet, som låter frenesin skena fritt, i en text som sällan vidrör den konventionellt vackert skrivna prosan. Snarare är det en text som lever sitt eget liv, som gör uppror lika mycket som författaren som mot hennes protagonister. Du måste hitta din rytm som läsare, ge dig in i texten villkorslöst, acceptera den, och däri ligger det farliga: när den talar till dig, med sitt ohyggliga innehåll, klarar du av då att stå emot det som Joseph Conrad i "Mörkrets hjärta" kallar för "en blott anad sannings skrämmande ansikte - den sällsamma blandningen av het önskan och avsky". Älskarinnorna är en lika extrem bok, en bok att läsa på författarens villkor, utan distans.

Mest handlar det om hur samhällsstrukturen tvingar oss att krypande ta oss in i utpekade roller, och spela dessa efter bästa förmåga. Här: fabriken eller butiken? Gifta sig eller gifta sig? Föräldraskap eller föräldraskap? Både män och kvinnor är fångna i tvånget att leva upp till givna ideal. Visst finns här personer: tvillingsjälarna Brigitte och Paula och deras försök att ta sig ut ur det som uppenbart håller på att kväva dem - men det låter sig inte göras, då männen är lika fångade i sina hårt strukturerade mallar. Men i stället för att säga att män är svin levereras Jelineks kritik subtilt, i valet av förkortningar, som exempelvis att hon inte skriver ut ordet 'mänskliga', utan sätter ett kastrerande p för det: 'mänskl.': därefter är det bara att dra dina slutsatser.  

Och familjelivet är det värsta av allt, menar Jelinek, med sin envetna bild av oss som befinnande oss långt långt ifrån varandra, och det enda vi kan hoppas på är att ställas inför något som inte har allt för onda avsikter. Världen vill dig inte väl. Hon glömmer inte heller att påminna oss om sin fiktion, sin Verfremdungeffekt[1], när hon skriver att "det kan dröja månader, här är det fråga om många boksidor, innan det lilla barnet sticker ut huvudet ur underlivet som masken ur äpplet".

Hennes idiom är tufft, ryckigt, och boken påminner mer om en lavin än en traditionellt berättad roman. Liksom landsmannen Thomas Bernhard, vars på nästan alla plan jämbördige lillasyster hon blivit, skriver hon musikaliskt, med variationer som knyter an tematiskt och förstärker och bearbetar, formuleringar som kan uppfattas som minerad mark för läsaren att beträda, en behållare för farligheter. Tungt faller de skitigt hymniska kadenserna över meningssluten. En kanoniserad författare som skriver kanon, i polyfona stämmor som lägger sig intill och över varandra - men inte bara disharmonisk musik uppstår, utan också en del kanonmuller.

Det farliga består i att nära en längtan, att tro att det finns en ljusning - det finns ingen ljusning, inga alternativ: det är hopplöshetens triumf. Jelinek tar sats och levererar sin oavbrutna svada, där det hårt sammanbitna ibland kan brytas av med ett oväntat inslag som punkterar stämningen, som påminner om vardagens intrång: "framtiden slår ner på en som en hagelskur. kärleken, som ett oväder, om den över huvud taget kommer. i värsta fall inte alls. sömmerskearbetet måste man utföra själv." 

Leendet falnar. Det är en mörk, apokalyptisk bok. Läs, och erfar hur förtvivlan gnuggar händerna i mjugg:

"hoppet skrattar också trots att det har blivit en mindre.

framtiden skrattar inte, eftersom den är för tung till sinnes."

[1] Enligt en vanlig missuppfattning en teaterteknisk term skapad av Bertolt Brecht: men han knyckte den från den ryske futuristen Sjklovskij, som myntade ordet 'ostranenie'.