bernur

En intressant liten krönika i morgonens DN, som jag läste lite hafsigt innan jag med uppkavlade ärmar tog mig an staketet med pensel i hand, som en annan Tom Sawyer, innan den obarmhärtiga solen gjorde det omöjligt att fortsätta måla. Åsa Beckman skriver kärleksfullt om klotter i marginalen, och menar att det blir ett (för)störande moment när man lånar böcker från biblioteken - ja, eller köper på antikvariaten, kan jag intyga. Så länge det är i blyerts går det väl an, och många stolligheter kan väl ignoreras. I Nabokovs Lectures on Literature finns några faksimiler av hur läraren Nabokov gick till väga när han noterade i marginalen: högst lärorikt, exemepelvis hans egna illustrationer till vilken insekt Gregor Samsa förvandlats till, liksom fina kommentarer till undermåliga översättningar. Själv är jag ganska måttlig i mitt klottrande - kan jag själv konstatera, men andra kanske tycker något annat. Jag minns när en kollega, F, storögt bläddrade i mitt skolexemplar av Mörkrets hjärta, med åtskilliga kommentarer till hur jag på varje uppslag hade saker att säga. Det här har jag lärt mig av Mark Troy, min absoluta favoritlärare: om det någonsin är befogat att tala om en guru, en läromästare, är det här - han tog effektivt död på alla mina floskler om läsning, det som Harold Bloom uttalat som "get rid of cant". Det är inte helt lätt att lära sig hur man ska förhålla sig till den tryckta boksidan, med blyertspennan (aldrig stiftpenna, utan det ska vara mjukt vässad HB) vilande mellan lång- och ringfinger, som en cigarett (aldrig mot pekfingret): det går inte att läsa utan pennan i handen, menar Åsa Beckman, en uppfattning som jag vill korrigera till att det inte går att tänka utan pennan i handen - - -