bernur

I går på vårens sista möte för humanistiska föreningen fick vi det sedvanligt goda kaffet, själva förutsättningen för att vi ska fatta goda beslut, och sedan hastade jag vidare på cykeln (med en illavarslande slamrande kedja: ska detta bli mitt nästa gissel?) till föräldramöte på sonens nya skola i höst - vi kan kalla den J - och det är alltid en intressant och minst sagt lärorik upplevelse att ta sina första andetag i en ny skola: se där de robust gotiska fönstren högt uppe i något som kallas ljushallen, ett bibliotek med ett par meter Harry Potter-böcker, och så tegel vart än mina ögon vänder sig ... Det är något ångestframkallande med teglet, som alltid verkar finnas i grundskolor, och utan att tänka på vad jag gör sneglar jag efter en lärare som ska komma gående i sina träskor, bruna manchestertröja och gröna plyschtröja. Något kaffe serverades inte där, minsann. I morse vaktade jag - snarare mina allergiröda rinnande ögon - prov i en och en halv timme, och stapplade med abstinensdarriga ben ned för att dricka det rituella fredagskaffet, som för andra veckan i rad var knappt ljummet: jag vet, det är gnälligt, men under den här tiden på året är det extremt lätt att få en lärare ur balans, eftersom vi alla bär ett ok av rättningsuppgifter. Så var min lektionssal upptagen av ett prov, som vaktades av samma kanslipersonal som hade bokat salen åt mig: alltså sprack hela min plan med en sataniskt intressant Strindberg-koppling, då det inte finns ljudutrustning i den sal jag fick leta upp. Eh, jag skulle kunna fortsätta räkna upp fadäser, men nu ropar min hustru på mig: hon har bryggt ljuvligt Svea-kaffe - - -