bernur

Do you know me like I know you?

unblithe, on bare twigs, sang many a bird

Liksom de flesta av oss var Philip Larkin inte nöjd med sitt utseende: som en CS Lewis beskylld för att vara knarkare, eller med lika mycket utstrålning som en sockerbit (det finns värre, bitskare formuleringar också) - ändå utsatte han sig för omaket att bli fotograferad, av Fay Godwin, annars mest känd som naturfotograf. Men hon har fotat en del författare också, och det är intressant att se hur hennes objekt ofta spärrar upp ögonen. Mest fascinerad blir jag av en bild på Salman Rushdie från 1974, med hår på huvudet. I artikeln  refereras brevkorrespondensen mellan Godwin och Larkin, och den senare - känd för sina infama brev - verkar här ha en mildare ton när han resonerar med sin fotograf.  

Fay Godwins foto av ett dränkt träd, från 1981.

Apropå detta med att spärra upp ögonen så ägnar en av världens ledande filmforskare, David Bordwell, i sin nya, monumentala studie Poetics of Cinema ett helt kapitel åt den tidigare i filmforskningssammanhang rätt så underteoretiserade frågan om det han kallar eye behaviour (ögonbeteende?) i mainstream Hollywood-filmer. Kapitlet heter Who blinked first? och visar hur viktiga också de allra minsta detaljerna i en film (eller något annat medium) kan vara. Löjligt, kan man tycka, att börja undersöka hur ofta en stjärna som Anthony Hopkins blinkar, dvs hur ofta man på film ser honom blinka. Att blinka på film tenderar nämligen att avläsas som ett tecken på svaghet hos karaktären i fråga. Att inte blinka blir i stället ett tecken på styrka. Skådespelare som sällan blinkar på film är då i Bordwells utläggning bl a Judy Garland, Michael Caine, Anthony Hopkins (inte minst som Hannibal Lecter), Samuel L. Jackson (som redan som barn utmärkte sig i vem blinkar-först-leken, dvs alltid blinkade sist) och David Niven i Kanonerna på Navarone. Vad det handlar om enligt Bordwell är att film använder sig av ett konventionaliserat beteende i sitt berättande som man s a s tillspetsar, gör tydligare, får publiken att läsa som ett slags teckenspråk och ett test på folks sociala intelligens. Förutom blinkningar kunde man, skriver han, också undersöka hand- och munrörelser och till och med höjda eller sänkta ögonbryn på film. I den sistnämnda ”genren” är, säger han, John Wayne minst lika skicklig som Judy Garland.

Det här är intressant, tycker jag som förmodligen blinkar väldigt mycket och ofta, speciellt när jag lider av pollen, så just nu ser jag knappt något alls (kanske därför jag läser fel ibland). Och jag tänkte nog på just detta när jag såg När lammen tystnar första gången: överhuvudtaget finns det åtskilligt att hämta ur Lectors / Hopkins mimik och ansiktsspel.