bernur

Det har i Sverige de senaste åren varit relativt tyst om 90-talets guru, Slavoj Zizek, han som på ytan är den perfekte postmoderne filosofen, med sin förmåga att likt vattenspindeln täcka in stora områden utan att sjunka alltför djupt någonstans, men Terry Eagleton visar i en recension av en av hans senare titlar på engelska, In Defense of Lost Causes, att det oftast bara är i teorin som det är roligt att läsa Zizek: besriver man hans metod eller snarare hans stil (för mig ligger eller snarare låg nöjet i att läsa Zizek mest i hans stilkonst, vilket i stort sett också gällde eller gäller för Baudrillard) låter det oerhört attraktivt, men hans böcker blir i längden både repetitiva, sövande, och så småningom förutsägbara i sin uppenbara vilja att provocera och uppfinna paradoxer bara för nöjes skull. Men nu lämnar jag kanske Eagleton, som verkar tycka om Zizek, även om jag misstänker att det har ideologiska skäl. Och liksom så många tänkare eller tyckare på vänsterkanten finns det åtskillig ambivalens i Eagletons uppfattning. (Jag är medveten om att diakritiska tecken saknas i Zizek, men jag lyckas inte klämma dit dem i det här ordbehandlingsprogrammet. Åtminstone kan jag uttala hans namn korrekt.)