bernur

Do you know me like I know you?

Öppna inte den dörren

Eftersom mina barn lyssnat en hel del på The Doors den senaste tiden, fast oroväckande nog enbart på den tradiga "Riders on the Storm" (på grund av att den spelas i något av deras tv-spel), gjorde jag ett försök att liva upp dem med att spela hela första skivan, efter att ha borstat ett säkert femton år gammalt dammtäcke från fodralet. Det är nästan bra, tycker jag. - Är inte det här bra då? försöker jag. - Äh, säger L, bara för att man gillar en låt betyder det inte att man gillar allt av den artisten, eller gillar du till exempel alla låtar av Morrissey? Då ropar min fru snabbt från ett angränsande rum: - Jo!

Men pröva Jaz Colemans version av Riders on the storm, på CD:n The Doors Concerto. Doors som klassisk musik, fylld av långa, svepande och böljande linjer, där Nigel Kennedys violin lyckas smyga in endel vietnamesiska toner. Märklig skiva som man inte blir riktigt klok på utan som man gång på gång måste återvända till för att kontrollera: är det här The Doors eller vad det för någonting?

spontant: det här låter faktiskt intressant, jag tror att The Doors generellt har underskattats, eller att allt för mycket har handlat om Jim Morrisons texter, men dessa är ganska jobbiga: bäst är nog hans banala kärlekslåtar ("love me two times", "touch me"), medan de ambitiösa poetiska alstren mest är besvärliga/besvärande - - -