bernur

I går var vi på ett kalas för en fyraåring, som tog emot oss i en stilig klänning med giraffer på, och efter att tårtan inmundigats i raskt tempo stack alla barnen, och då styrdes samtalet bland de vuxna in på döden - tro mig, det var inte mitt val, utan jag försökte diskret med bilvård, växtbeskärning, golf ... - eftersom de flesta hade sett inslag på tv om hur grävskopor och traktorer hade sönder kistorna i graven, något som fick de flesta där att vilja bli kremerade. För mig är döden fortfarande något totalt abstrakt, men jag märker att ju äldre jag blir, desto svårare blir det att tänka på döden, och ännu svårare alltså att prata om det: jag blev helt mutistisk. I motsats till vad somliga tror tycker jag bara att döden är otäck, alldeles för konkret. I dag råkade jag få ett allergiskt anfall när jag åt middag, hade precis svalt (försökt svälja) första tuggan, när det blev något fel: jag kunde inte andas, utan fick gå omkring, hostande, allt svårare att få tag på luften. Det värsta var att jag visste att min fru bara skulle få högst två försök med Heimlich-manövern. (Efteråt berättade hon exakt vilken grånyans mitt ansikte fick.) Hade jag kunnat prata - jag kunde bara harkla, rossla - skulle jag väl ha sagt något snabbt om att jag aldrig i livet döden vill brännas upp: jag skiter i vilka traktorer som ska göra intrång på mitt kistlock - hellre det än den där brännugnen som på två sekunder utrotar själen och allt. Jag kan nu så här i efterhand också påpeka att det inte finns något vitt ljus, inga suddiga människor med nyschamponerat hår som viskar klokheter: det är inte så poetiskt som det låter med en nära döden-upplevelse (NDU) - - -