bernur

Akt I

"Diamantprosa", löd Paul Verlaines omdöme om Rimbauds dikter, och något liknande måste sägas om Lars Noréns stora och omtumlande bok, En dramatikers dagbok, där en skimrande kortfattad prosa breder ut sig över tusentals sidor, i en bok som verkar ha som syfte att leva upp till Borges definition av den eviga boken: en bok utan både början och slut, som bara är, i en uppvaktning av oändligheten. Åtminstone kan det vid läsningen av den här svarta boken kännas så, och därmed är den ännu knasigare än fjolårets knasigaste titel, Lotta Lotass nästan lika evighetsintriktade Den vita jorden. 

Norén ger intryck av att vara en intensiv arbetsnarkoman, som lever för sitt skrivande, vars dagliga rutin här mest består i att skriva pjäserna, och sedan skriva i dagboken att han skriver pjäserna. Jo, han städar en del, springer, äter sushi och kyckling, köper kläder (fast oftare böcker), förälskar sig: men mest skriver han: "Jag skriver om mig själv tills jag försvinner", skriver han, och visst handlar mycket skrivande om detta utplånande av det egna jaget, kanske lite paradoxalt i en dagbok där storhetsvansinnet borde lura i kulissen, och där bokens undertitel kunde bli "I huvudet på Lars Norén".

Fast Norén är ingen självupptagen gnällspik, utan lyckas hela tiden undkomma monotonin. Vi måste också förstå att den här dagboken fungerar som brevet gjorde förr, som ett litterärt projekt, och titeln avslöjar medvetenheten om de fiktiva inslagen. Norén uppfinner sig själv, och iscensätter sitt eget jag, blir en protagonist i litteraturen. Var finns verkligheten, när någon ger ut sin sanna historia? Den som här chikaneras som "vidrig" vill försvara sig - så gör det då, men bespara oss tårarna.

Gripande skriver han om barnlösheten i äktenskapet med C, vilket följs av ett flertal kortare förälskelser - dessa skildras inte alls gubbsjukt, utan med stor insikt i vilken gamling han vid det här laget har blivit, åren kring 60. Mer än skvallret om kända skådespelare och journalister blir det också berättelsen om dramatikerns vardag som blir det bestående intrycket. Dessutom är det en strukturell kritik mot journalistkåren, när han kritiserar dess osjälvständighet och feghet, som tar sig uttryck i att aldrig fälla tydliga omdömen annat än i efterhand, med facit i hand. Därför får de ypperligt svårt att förhålla sig till Noréns pjäser under den här tiden, då de är så annorlunda och experimentella, i förhållande till hans tidigare mer konventionella borgerliga pjäser. Balzac kallade tidningsredaktionerna för "tankens horhus", och Norén ger journalisterna epitetet "statens horor".

Paradoxer av slaget "Jag önskar att det fanns begåvade skådespelare som inte är skådespelare" belyser yrkesrelaterade problem för dramatikern, som under dessa år är mitt inne i en process där dramatiken rör sig mot en reducerandets estetik - också paradoxalt, att det ska krävas en så här massiv bok för att uttrycka detta. Norén behöver vara missuppfattad, och kanske den gamla snyftande konstnärsklichén "Ingen förstår mig" förnyas till ett "Ingen missförstår mig".  

Kanske den enkla psykologiska förklaringen till Noréns stundtals fräna hat är att han liksom Strindberg behöver bli hatad för att skapa - det är en tankegång han beträder några gånger, att han behöver utanförskapet. Han betonar sitt behov att separera sig från svenskt kulturliv: "visserligen bara någon meter, men det är en meter av oerhörd avgrund". Han är fullkomligt kategorisk i sina åsikter, och det kan kännas skönt med någon som inte tassar omkring. Ibland vill jag korrigera hans tyckanden, men ofta har han helt rätt - som i sin bedömning av Sarah Kane, som han tycker är både pubertal och förenklat våldsam och ibland just därför underbar. Det som inte passar hans förutbestämda mall fördömer han, stundtals orättvist hårt, kanske.