My nose is bleeding from rubbing it into books
Tidskriften Rolling Stone beskrev Amy Winehouse som ekvationen Aretha Franklin multiplicerad med Janis Joplin, minus mat. Det finns en utbredd cynism bland rockskribenter, som ropar efter autenticitet och äkta smärta, som vill ha sina artister såriga, så att de återigen kan dra paralleller till alla de unga döda, och allra bäst är de sångare och sångerskor som skriver sina låtar med heroinkanylen doppad i sitt eget blod. Amy Winehouse är ett välkommet tillskott för dessa journalister, och nu har en av dem skrivit en krönika om hennes fortfarande korta karriär: Amy Amy Amy. The Amy Winehouse Story, av Nick Johnstone.
Den är tunn, illa skriven, och fungerar knappt ens som knapphändig introduktion till den här sångerskans redan bisarra karriär. Efter den förtydligande brasklappen att det minsann inte är någon auktoriserad bok inleds krönikan om Winehouse, men då det mesta av privat karaktär redan har sagts i allehanda tabloidartiklar koncentrerar sig Johnstone mest på det musikaliska: trist då att han har ganska dåligt handlag med detta ämne, utan skriver tråkigt och med slitna jämförelser.
Här paraderar om inte hela så kanske tre fjärdedelar av jazzhistoriens mest destruktiva kvinnliga vokalister, samt ett knippe exempel från främst 90-talets hip-hopscen. Amy Winehouse: troligen den mest sjukt begåvade rösten som kommit fram i den rörelse som lite orättvist fick titeln "New Jazz" i början av 00-talet, och definitiv den mest originella, behöver inte förminskas av påhänget av influenser i denna mängd.
Dessutom psykologiserar Johnstone en del, och det verkar inte heller vara hans gebit. Föräldrarnas skilsmässa när Amy var nio räcker nog inte som förklaring till hennes aptit på förstörelse. För att fylla ut det tunna materialet krävs långa miljöbeskrivningar, och hennes hittills två skivor förklaras tydligt, då varje låt presenteras pedagogiskt och dödstråkigt av Johnstone, liksom att han berättar hur lång tid (20 minuter) det tog för trummisen att åka till inspelningsstudion, samt nogsamma redogörelser för när varje spelning äger rum. Referat av tidningsartiklar saxas ihop med oredigerade intervjuer med musiker och producenter, såsom legendariska Earl Chinna Smith, som spelat med Bob Marley: hans kommentarer är underbart röriga ("it was really fun and she smoke weed like we do").
En av de fascinerande aspekterna med Amy Winehouse är hur hon lyckas para sin dödsdrift med en livsvilja och energi som vi vanliga människor inte ens kan föreställa oss. Musikindustrin har svårt för att låta sina talanger växa upp, utan balsamerar dem i barndom. Här har vi den brådmogna tolvåringen som läser J.D. Salinger, som blir den vuxna snorungen som fortsätter bete sig som ett barn (hon är förvisso inte äldre än tjugofyra). Att lägga så stor vikt vid den unika rösten räcker inte heller som förklaring till hennes storhet: det är de likaledes unikt nakna texterna som gör henne till något mer än en produkt.
Nog kan det erkännas att det finns vissa intressanta slutsatser här, som att den ypperliga "You Know I´m No Good" läckert kombinerar den helt amerikanska musiken med den helt brittiska texten. Men mest är Johnstone en trist figur, som inte kan undanhålla sig från att ge Winehouse en reprimand för att hon (helt rättmätigt) skällt ut Bono när han vid ännu en gala hämtat ännu en medalj. Tråkigt ändå att hon inte får en bättre levnadstecknare, men troligen lär boken följas av fler, eftersom denna sätter sin punkt när året 2007 är till ända. Den som lever får se.
Om Johnstones text var dålig så fick den i alla fall dig att skriva en lysande betraktelse över Winehouse. Tack för den. Jag köpte dvd:n och har sett hennes konsert åtskilliga gånger utan att vara det minsta insatt i skvallret och drogjournalistiken. Det som slagit mig är att hon har samma trasiga men stolta utstrålningen som de allra bästa fadistas jag sett på små hak i Lissabon. Inga musikaliska jämförelser i övrigt, men just den saken är slående. Det är bara att hoppas att industrins förväntningar på unga döda inte infrias.
Intressant koppling där av Thomas! Andra man kommer att tänka på är självfallet Billie Holiday och Edith Piaf. Apropå den senare upplevde jag den nya Piaf-filmen som en rejäl besvikelse. Förutsägbar, ointressant, på något sätt "doftande av choklad", och då tänker jag på pasticherandet av det franska, inklusive porträttet av en kopia på den belgiske zigenaren Django Reinhardt, i Lasse Hallströms Chocolat (Django är ju något slags förlaga till den löst komponerade typ Johnny Depp spelar i den filmen).
Visst, Billie Holiday nämns ett par gånger i Johnstones bok: jag tänkte lite på fadon, men även på duende, Lorcas term för den mystiska kraft som finns i de mörka tongångarna; Nick Cave berör detta i sin föreläsning "The Secret Art of the Love Song":
"Melancholy hates haste and floats in silence. I feel sorry for sadness, as we jump all over it, denying it its voice, and muscling it into the outer reaches. No wonder sorrow doesn´t smile much. No wonder sadness is so sad."
Vi kan bara hoppas att det skrivs bättre böcker om Winehouse, att den här boken snarare ska fungera som en ingivelse åt någon som vill ställa saker till rätta.
Ett bra sätt att i text förminska en vuxen person man inte känner: kalla henne vid förnamn när du omtalar henne. Det praktiseras i allmänhet av rockskribenter med mindervärdeskomplex - se exempelvis Johan Lindqvist i Göteborgs-Posten.
Jag finner det bruket åtminstone två gånger ("Amy") i dina poster om Winehouse. Jag finner det inte när du omtalar Johnstone eller Curtis.
Fy på sig.
Du syftar på "Föräldrarnas skilsmässa när Amy var nio", men det är ändå bara en gång och inte två: det brukar vara brukligt att använda förnamn när man talar om kända människor som barn, för tydlighetens skull (det blir nästan absurt annars: det är förstås James/Jim som går på pottan, och inte Joyce) - men jag tror att jag övrigt i texten visar fru Winehouse all den respekt hon förtjänar. Förvisso en intressant invändning, men jag tyckte att min text om Winehouse [sic] var positiv. Visst kan vi klyva hår, men det går också att lyfta fram en formulering som denna: " Amy Winehouse: troligen den mest sjukt begåvade rösten som kommit fram i den rörelse som lite orättvist fick titeln "New Jazz" i början av 00-talet, och definitiv den mest originella, behöver inte förminskas av påhänget av influenser i denna mängd."
Duende, förvisso. Den brinnande, förbrännande inre elden. Och inte bara Lorcas term heller, utan ett begrepp som är grundläggande i flamencon. Ett motsvarande (om än innehållsligt avvikande) begrepp är den argentiska tangons el mufarse (trötthet, livsleda, bitter introspection) som ju förefaller vagt besläktat med fadons saudade. Också i finsk tango finns det ett vemod av ett särskilt slag, inringat av ord som kaipuu (längtan) och kaiho (saknad).
Bernur: "det är sorgligt att behöva påminna sig om att Amy var exakt lika gammal när "Back To Black" gavs ut som Ian Curtis var när "Love Will Tear Us Apart" gavs ut", skrev du i senaste posten om Winehouse. Ergo: två gånger Amy.
Det kan tyckas vara hårklyvning. Så här då: Just eftersom du i övrigt - med rätta, vill jag tillägga; AW är gudabenådad - visar Amy Winehouse respekt och uttrycker dig så positivt blir en formulering som ovanstående iögonfallande, särskilt som den rymmer kontrastparet Amy vs. Ian Curtis som så väl belyser problemet jag anför.
Naturligtvis är det ingen stor sak; naturligtvis tror jag inte du uttryckt dig så medvetet. Icke förty har jag starkt på känn att det inte är slumpen som kommit dig att skriva ut Ian Curtis efternamn men inte Amy Winehouse dito.
Lite lustigt, Bernur, att du, samtidigt som du här på sidan utgjuter dig över andra skribenters och författares språkhantering, inte tycks vara beredd att dryfta dina egna textstrategier.
Nog kan jag dryfta mina strategier. Sant att jag utgjuter mig: men jag kan berömma mig över att aldrig angripa den som skriver i hast (t ex det som står i en blogg), utan spar mina hårda omdömen till det som står publicerat i tidningstext eller i bok, där det har funnits tid för redigering, eftertanke. Bloggaren skriver hejvilt, och så ska det förstås vara: se bara hur exempelvis Eva Ström skriver på sin blogg - hon har ett underbart språk, både som poet, romanförfattare och essäist eller kritiker: hennes Edith Södergran-bok är fantastiskt skriven - men på bloggen skriver hon lite hur som happ.
Det finns i vilket fall ingen medveten strategi att förminska de så kallade kvinnliga artisterna eller författarna: tvärtom har jag många gånger motarbetat detta i skolan, genom att byta ut deras blygsamhetstopos mot mer passande anspråk.
När Doris Lessing fick Nobelpriset i höstas var jag en av två - jag tror det var jag och Sara Stridsberg eller Martina Lowden - som samma dag kraftigt protesterade mot den unkna prisformuleringen.
http://bernur.blogg.se/2007/october/det-kunde-ha-varit-varre.html
Vem talte om medvetna strategier? Inte jag i alla fall.
Och min kommentar rörde inte det i din blogg som är föredömligt, utan det som inte var det, nämligen förminskningen av Amy Winehouse i en mening där du jämför henne med Ian Curtis. Nå, det är futtigheter. Sant. Min poäng var likväl att det nog inte är en slump att Amy Winehouse får finna sig i att bli kallad vid förnamn, men inte Ian Curtis - och skedde det av bara farten blir iakttagelsen inte mindre intressant.
Vad är det som säger att användningen av enbart förnamn på en artist bör avläsas som en förminskning av den artistens status, så som signaturen lärinpajken påstår? Tror att det i detta fall handlar om en tolkning som signaturen gör. Frågan om hur väl motiverad den är kan diskuteras. Lika väl som en förminskning kan man nämligen se användningen av förnamn på populära artister som en idealisering, en uppskrivning och en intimisering av dem. Det är bara de mest populära, de mest älskade artisterna, både män och kvinnor, som nämns enbart med förnamn, en Elvis, en Frank, en Marilyn, en Aretha, en Amália, en Zlatan, i vissa fall ett smeknamn, en Bing, en Snoddas, en Lill-Babs, en Nacka, en Tumba (där smeknamnet senare blir efternamn!).
Sven-Erik: Ja, det är säkert en aspekt på saken. Man kunde uttrycka sig allmänt och säga att förnamnsbrukets sociolingvistiska implikationer är beroende av kontexten. Jag ville ingalunda ställa upp en generell regel. Här rörde det sig alltså inte om en uppräkning folkkära av artistförnamn, utan om en mening där "Amy" jämfördes med "Ian Curtis".
Men jag kanske har helt fel, egentligen är jag ingen tesdrivare...
Det handlar kanske inte ens om rätt eller fel här, utan om olika perspektiv, olika betoningar, olika tolkningar. Vilken tolkning som är den bäst underbyggda, den mest plausibla är sedan den svåra frågan. Viktigt är kanske också att man undviker att alltför mycket låsa sig vid en speciell tolkning. I stället kan det vara nyttigt att vrida och vända en smula på problematiken. Jag tror alltså att det lönar sig att vara öppen för sådana olika tolkningsperspektiv. Därmed inte sagt att man bör hemfalla åt en total relativism. Finns alltid endel tolkningar som är i den meningen ”bättre” än andra att de sammanfattar mer, förklarar mer.
jag tackar för era kloka inlägg, jag menar verkligen detta. kanske jag får anledning att återkomma i ämnet.
det är också intressant med tolkningar, överhuvudtaget: vad som är en bra respektive en dålig tolkning, eller en svag respektive en stark tolkning.
jag återkommer - kanske - när jag får tid. nu ska uppsatser läsas, bedömas ...