bernur

Estnisk poesi är troligen synonymt med den store Jaan Kaplinski, ständigt aktuell som Nobelpristagare (i den perfekta värld som gett poeter priset åtminstone någon gång per decennium) - men nu satsar det alltjämt lika pigga förlaget ellerströms storslaget, med att ge ut en hel drös nutida estniska poeter, något jag skrev om när Lyrikvännen i höstas hade ett temanummer. Ur denna digra bukett med elva arter plockar jag den mest kuriösa blomman: det anonyma namnet fs, vars samling på svenska får heta 2007 (originalets 2004) - men det är en allt annat än anonym poet, snarare en högljudd skrikhals. Namnet fs lär utläsas Francois Serpent, och enligt mina källor lyder hans riktiga namn Indrek Mesikepp.

Ellerströms formger böckerna på ett utsökt sätt, där svart och midnattsblått dominerar, och Peeter Puide har översatt en tunn volym, där baksidan utlovar "gothpoesi", något som genast väcker misstankar. Men utöver en försiktig referens till Andrew Eldritch håller sig fladdermöss och liksminkade tjejer i svart kjol relativt undanskymda i samlingen.

En est vänder sig helst inåt, upplyser fs, och inleder samlingen med en programdikt, en anti-turistbroschyr för landet Estland. Vidare följer ett självförakt som riskerar att slå över i självgott koketterande, men oftast håller han sig inom anständighetens gränser. Självföraktet är granne med självironin, hos denne poet.   

Till viss del kan dikterna liknas vid en ynglings uppkäftiga jargong, där orden ges brutalitet och konkret påtaglighet; hans miljö är också den brutal, och med precision och få ord återger han en stämning: "stationshus / fyllda av pisslukt och ensamhet". fs skildrar armodet utan att han poetiserar det. I hög grad är han en romantisk poet, och för honom innebär romantiken att vara dömd att vistas i ett efteråt, där nostalgin och melankolin är lika välkomna. Men det är också en romantik som inte drar sig för att uppvakta de slitna klichéerna, med ett vurmande för asfalt och barer, det nocturna livet.  

Han vet också att "skräcken är starkare än kyla": alkoholen och rakbladets längtan efter det ljumma blodet skildras med lika stark åtrå. Snarare än gothpoesi skulle det då kunna kallas emopoesi (men om Fredrik Strages gamla tes stämmer, att emokidsen har lika god klädsmak som de har usel musiksmak, är emopoesin alltså av starkare slag än -musiken). Den svarta färgen fungerar som en trop för fs, som en förlängd metafor genom samlingen. Men det är kärleken som får både det första och det sista ordet, i en samling dikter där det mesta är övertygande.

Rytmen är utsökt, och det enda som saknas är några Ebba Grön-ackord: det här är texter som ska läsas med volymen uppskruvad. Både det som sägs och det som tigs fångas in i alla sina nyanser. Intensiteten skapar en känsla av puls, rastlöshet, att de enskilda raderna inte ges någon respit. Det är starkt kommunikativ dikt, med ett omedelbart tilltal, oändligt mycket bättre än alla slampoeter som har publicerat sig på svenska.