bernur

Mellanspel

Allergin slår till lika obarmhärtigt varje år, trots att jag förberett mig sedan februari, och ätit de profylaktiska pillren - till vilken nytta, frågar jag mig, då jag nyser och får tårar i ögonen och svårt att andas ändå: vaknar på nätterna och är alldeles nära döden, som att få ett astma-anfall och i flera minuter ligger jag i mörkret och känner hur jag försvinner, med de ineffektiva ögondropparna och nässprayen alltid vid min sida. Under den här tiden, då jag behöver sova mer än dubbelt så mycket som vanligt, och då den försummade trädgården begär räddning, och staketen behöver tvättas och målas, och skolan har Nationella prov som behöver rättas och flest uppsatser under hela läsåret ska läsas - då ska jag läsa Lars Noréns minst sagt monumentala En dramatikers dagbok: det är som om någon skulle be mig att läsa Bibeln under ett fotbolls-VM.

Inte tills ögonen blöder men nästan läser jag denna bok av bibliska proportioner, inte utan viss sveda och värk, och jag blir allt mer imponerad, i takt med att utmattningen driver mig djupare in och ned i boken. Det är en bok av ett slag som det är svårt att värja sig mot, och jag undrar stilla hur den är funtad som har kraft att motstå den: har de verkligen läst?  

När jag läser känner jag hur jag sugs in i dramatikerns värld av arbete, där han som en skugga hastar fram mellan repetitionsperioder som regissör, och där fiender harklar sig i kulisserna. Norén odlar sin trädgård på Gotland, men han ägnar större möda åt att odla sina fiendskaper. Dock är det snarare än en aggressiv ton en elegisk som ledsagar texten, och ger den dess säreget sorgliga klangfärg. Stilen är utsökt rytmisk, med precisa iakttagelser och hårt tuktade formuleringar.

Han skriver något oerhört, infamt, och frågar sig: "kan jag skriva så här?" Några gånger återkommer han till självtvivel, och oviljan att skada någon i sin närhet. Ska detta uppfattas som hjärtlöst hyckleri? Men är det inte hellre sällsynt riskabelt för någon att dras in i en skapande konstnärs privatliv? I synnerhet den dokumenterat självutlämnande konstnären, där du själv inte har makt att påverka vad han eller hon väljer att uttrycka. Att han verkar ha en god relation till sina barn borde utgöra en fingervisning.

Norén återkommer till vad han uppfattar som sin brist på makt: eftersom han inte har accepterat den kan den inte tillskrivas honom, i ett resonemang som imiterar barnets sinne för logik. Jag skulle nog säga att det är svårt att neutralt förhålla sig till makt, att den både förför och förtär - och att det inte räcker med att vägra den, för den har nog kletat sig fast vid Norén ändå; skulle han komma undan med det här bokprojektet om han saknade reell makt?  

Nu kan makt nyttjas eller utnyttjas, och jag skulle hävda att Norén inte direkt strävar efter att missbruka sin makt, hur efemär han än må tycka att den är. Åtminstone försöker han inte skada de han umgås med, utan väljer sina fiender med omsorg - oftast bland dem vars tyckande stått på kollisionskurs med hans eget. Det är kanske småsint, men för den utomstående underhållande. Det är elakt, och kanske orättvist, men att skriva att DN:s kulturchef är lika falsk som Simone Weil är äkta är åtminstone en pregnant formulering.