bernur

När någon säger något bestämt ryggar jag nästan alltid tillbaka, och tycker uteslutande att så där får man väl inte bete sig - när redan min bestämda reaktion borde vara en indikation på att något inte står rätt till, då jag själv lika gärna fäller dessa tydliga omdömen, och har mardrömmar om att ordet 'kategorisk' kommer att ristas in på min gravsten. Hur kommer det sig att jag fördömer ett beteende hos andra, när jag inte kan kritisera mig själv för att vara likadan? Eller när jag får frågan om jag ska följa med och dricka kaffe, en tisdagsritual, som jag uppskattar, eftersom jag (egentligen) är en social varelse. - Nja, jag får se, säger jag veligt, om jag har tid ... Skulle någon annan bete sig lika nonchalant och arrogant skulle jag bli skitförbannad, och troligen fälla ett kategoriskt omdöme om den personen. Men eftersom det är jag själv som beter mig illa, rycker jag på axlarna, och fortsätter nästa vecka med samma ynkliga replik: - Nja, jag får se, om jag har tid ...