bernur

Medan min kollega B gärna talar om söndagsbluesen känner jag att jag mitt förhållande till veckans svans är av ett aggressivare slag, där jag går omkring och muttrar mitt "Jag hatar söndagar"-mantra, efter att tillbringat nästan hela dagen med min punkterade cykel, som nu trots den andra lagningen fortfarande saknar luft. Och det beror inte heller på att slangen är vikt: snarare var det ett mikroskopiskt hål som under eftermiddagen - i djävulsk solsken - lagades på det tillrådiga sättet. Men när jag började pumpa upp fanskapet hörde jag det ack så välbekanta pysandet, nu förstärkt, som om ett halvdussin smådjävlar satt sina naggande tänder i slangen. - Det var fan, sa jag, viskande, för säkerhets skull, eftersom grannarna vet att jag är svensklärare. Jag gjorde som jag brukar, när en ofattbar punktering ger sig till känna: ryckte på axlarna, och när jag senare gick för att kalla hem barnen till kvällsmaten såg jag en pappa försöka få fason på en anordning, som troligen skulle bli en studsmatta - det såg inte ut att gå bra, och jag vände mig bort för att mitt otäckt belåtna leende inte skulle röjas.