Indiana Jones
Nu har jag förgyllt mina senaste tre fredagar med de tre Indiana Jones-filmerna, i den kronologiska ordning TV 5 presenterat dem i, och sannerligen om det inte har varit ett nästan odelat nöje. Min fru fnyser föraktfullt, men sanningen är väl att jag som barn aldrig hade någon period som matinéfrälst cineast, utan jag gick direkt från Barbapappa till Kurosawa och Polanski. Därför finns det knappast några nostalgiska skäl till att se filmerna nu. Men jag såg de här filmerna när de gick på bio (om än jag somnade under den tredje, ändå flera år innan Aquas hit: " Doctor Jones, Doctor Jones / wake up now"). För några år sedan var jag lärare i ämnet Filmkunskap, och jag har förstått att speciellt den första delen, Den försvunna arken, följer filmens berättarmall till punkt och pricka: därför kan jag alltid använda det argumentet som alibi för att se dessa barnsliga filmer - men jag har alltid tyckt att Spielberg varit en groteskt överskattad regissör. Dock gillar jag fortfarande mest den mittersta installationen, The Temple of Doom, eftersom den har en så mörk grundton, med människooffer, och frikostiga exempel på människans ondska, samt att humorn inte är lika ansträngd som i de övriga filmerna. I sommar kommer det en fjärde film, så jag får se om jag kan övertala någon av sönerna att göra en uppoffring och låta mig följa med på den (hoppas den har åldersgräns, så att de inte får för sig att se den på egen hand).
Kan du specificera vad du menar med filmens berättarmall? Jfr också Peter Englunds blogg där han skriver om Ridley Scotts American Gangster och hänvisar till den mycket strikta berättelseformen och kraven på just moraliska symmetrier i nutida spelfilm (jag antar att han i första hand tänker på Hollywood-filmer). Är det något sådant du har i tankarna vad gäller Den försvunna arken? Ett slags formelaktighet besläktad med det Propp analyserat i fråga om sagor?
Jag har nog i åtanke en mall som finns i alla läroböcker, och den har som ursprung Aristoteles gamla modell, med exposition, konflikt, stegring, peripeti, upplösning - med tillägg av ytterligare schabloner, ofta hämtade från jungiansk psykologi: skuggan (dubbelgångaren), vännen/hjälparen som visar sig vara fiende, etc. Ja, detta finns i sagor, och i allt berättande: arketypiska situationer, ett begränsat utbud av ämnen.
Men anledningen till att jag tröttnade en del under tittandet av Indiana Jones-filmerna var väl att jag tycker skämtandet är på så låg nivå, att de uppmuntrar dåliga könsstereotyper (kvinnan som alltid skriker och står handfallen), och att actionscenerna är trickfilmade på ett så primitivt sätt.
Jag tycker att du framförallt ska se The Dark Knight.