bernur

Nu finns äntligen Anton Corbijns film Control att hyra för den hugade tittaren, och då läser jag om Jon Savage, som skrivit en annan film om Ian Curtis - Savage skriver en artikel som tar upp Curtis som textförfattare, och hur han influerades av olika författare, Burrroughs, Kafka, Ballard (den senares Skändlighetsutställningen kom på svenska i höstas, och figurerar i Curtis visserligen spartanska bokhylla i Corbijns film), med flera. Savage har flera gånger tidigare visat sig vara en känslig skribent, och han blottlägger också här på ett delikat sätt något av det speciella med Joy Division:
"Curtis's great lyrical achievement was to capture the underlying reality of a society in turmoil, and to make it both universal and personal. Distilled emotion is the essence of pop music and, just as Joy Division are perfectly poised between white light and dark despair, so Curtis's lyrics oscillate between hopelessness and the possibility, if not need, for human connection. At bottom is the fear of losing the ability to feel."
Det är kanske roligt att det nu finns så många band som är så influerade av Joy Division, men enkel efterapning blir i längden bara själlöst. Varför inte sträva efter mer originalitet? Det finns andra källor att ösa ur: om Ian Curtis vände sig mot Nietzsche och Dostojevskij för att bli en bättre textförfattare, varför nöjer sig så många med att inte leta längre än till Ian Curtis?