bernur

I England har en smärre skandal utbrutit, då den renommerade författaren Michael Rosen uttalade sig i 45 minuter om hur man kan göra litteratur till ett populärt alternativ för ungdomar, och han avslutade med att helt kort säga att Harry Potterböckerna nog är bra, men kan vara svåra för fem- till sjuåringar: han borde ha vetat bättre (jag kunde ha varnat honom), för givetvis förvanskades hans ord till en sågning av hela Harry Potterfenomenet. Men det är som att det inte går att ha en avvikande åsikt, hur försiktigt tassande den än är. Och i DN har en tid debatterades det gamla fenomenet barn- och ungdomsböcker: i dag skriver Johanna Tydell, och hon menar att man som vuxen kan ha behållning av att läsa dessa böcker, att de inte alls behöver vara förutsägbara i sin berättelsestruktur - där ser man. Jag har kanske haft otur, men jag har väldigt sällan - extremt sällan - haft behållning av det som går under namnet barn- och ungdomslitteratur. Men visst: med den logik som fanatikerna använder, beror det helt klart på att jag är snobbig och elitistisk. Varför är det aldrig någon som träffar rätt? Om jag nu måste angripas, varför måste det ske med så klumpiga - jag höll på att säga förutsägbara - argument? Fick jag själv bestämma, valde jag hellre 'kräsen' - - -