bernur

Coens film No Country for Old Men är skoningslös, och trogen Cormac McCarthys brutala version av det amerikanska våldssamhället. Jag var rädd för att se den här filmen, helt enkelt därför att jag så ofta blir besviken när personliga favoriter från olika konstarter möts (senast Ann Jäderlunds platta dikter till en av mina absoluta favoritfilmer, Repulsion). Men av McCarthys romaner är det här knappast hans bästa: ändå, eller som vanligt kanske just därför, har bröderna Coen lyckats göra en riktigt bra film ur den - dock minns jag knappt romanen, och kan därför inte avgöra hur de har bearbetat den, även om jag har för mig att den var ganska precis så här. Det var vid läsningen svårt att visualisera Chigurh, och Javier Bardem var knappast vad jag såg (inte i den frisyren). Hans helt tomma leende är nog den kusligaste med hela filmen, vida otäckare än hans mordexcesser. Som filmberättelse är det också bland det bästa Coenbröderna har gjort, och jag gillar hur de håller igen med dialogen (romanen är pratigare, om än replikerna är av samma lakoniska slag) och musiken: stämningen blir mycket mer obehaglig när det enda som ackompanjerar Chigurhs jakt på Moss är ens egna skrämda hjärtslag. Som slutintryck lämnas vi med Chigurhs besynnerliga gestalt, en letargisk mordängel som utsökt balanserar mellan den farligaste charmen och personlighetsutplåningen.