Eftertanke till Amy Winehouse
Senast jag var på radion kommenterade programledaren Ulla min t-shirt, en Joy Division (vintage), och sa att just den låten skulle användas som ljudillustration till en uppläsning av en novell i radion i sommar, en novell av Richard Ford. När vårt program var slut spelades Amy Winehouses "Back To Black", och då jag är van att höra schlager och skval omgärda våra samtal blev jag lika positivt chockad (om katakresen tillåts) som man kan bli av att se ett semikolon användas på rätt sätt i lokaltidningen (senast det hände var i en insändare skriven av PB-elever). Bra musik gör dig glad, och bättre musik gör dig gladare, men det är också en bitterljuv känsla att höra Amy Winehouse i hennes bästa stunder: det är sorgligt att behöva påminna sig om att Amy var exakt lika gammal när "Back To Black" gavs ut som Ian Curtis var när "Love Will Tear Us Apart" gavs ut - - -
Jag blev ledsen/knäckt när jag fick reda på att fröken Winehouse är 3 månader (exakt) yngre än mig. (dock 9 dagar äldre än Johan Gärskog hur det nu skulle trösta mig…)
Anyways, har lite svårt för henne, antar att det har med att hon blivit så hypad, och min tendens att inte gilla musik som "alla andra" gillar.
Hälsa Johan om du träffar honom, David. Själv kan jag kosta på mig att säga att jag är sexton år (nästan på dagen) äldre än Winehouse.