bernur

Jag läser om Jeanette Wintersons intryck av en teaterversion av Joan Didions Ett år av magiskt tänkande, där hon delar med sig av sin frustration inför bokens oförmåga att ge ord åt döden - samtidigt som döden är ämnet som inte lämpar sig för ord, som skyr orden, och därför måste beskrivas inom poesin: det är, som alltid när Winterson tar till orda, intressant att följa hennes tankar. I stället för Didions (medvetet) torftiga prosa söker hon bland sina personliga favoritdikter. Själv har jag The Oxford Book of Death nära till hands när jag vill närma mig det stora mysteriet döden: en antologi som gavs ut 1983, och innehåller åtskilligt av allt klokt som har sagts om döden, såsom Virginia Woolfs rörande självmordsbrev, Sylvia Plaths "Berck-Plage", Trelawneys anekdot om brännandet av Shelleys lik ... ja, den har grav anglosaxisk slagsida: men det är också en av få böcker av det här slaget som tål sträckläsning. Här finns också en av Wordsworths vackraste - och därmed en av engelskans vackraste - dikter (med Oxfordkommat):
A slumber did my spirit seal;
   I had no human fears:
She seemed a thing that could not feel
   The touch of earthly years.

No motion has she now, no force;
   She neither hears nor sees;
Rolled round in earth´s diurnal course,
   With rocks, and stones, and trees.

(En slummer slöt min ande tryggt,
av ingen oro störd;
hon tycktes ej av årens flykt
på jordiskt vis berörd.

Orörlig nu, ett ting, en kropp,
hon ligger blind och döv
och rullas runt i jordens lopp
med sten och mull och löv.
Övers. Anders Österling.)