Cykelpropaganda
I Kerstin Ekmans Katrinheholmssvit cyklas det, minns jag, inte så konstigt kanske, den utspelar sig ju delvis under kriget och då cyklades det. Tror du inte att Jolo skrivit om (militär)cykling?
Sen kommer jag på Eyvind Johnsons självbiografiska verk, Romanen om Olof. Där har Olof en gammal eländig cykel som han köper begagnad och som har en skada i ramen vilket gör att han känner sig jäkligt osäker på cykeln som knakar. Vill minnas att han kallar det nåt i stil med "en cykel med inbygt dödsknak".
Annars tror jag att cyklandet förekommer sparsamt för att det är en grej man gör innan man har bil. Som student. Det är ju rätt uteslutet i USA (amerikansk litt) t ex?
Cykeln är ju mindre ett transportmedel nu, mer något man hänger bakpå bilen på väg till semestern---
Till skillnad från flanörerna så har cyklisterna liksom ingen självklar epok i litteraturen. Mitt tips är ändå generationen kring Johnson, hos arbetarförfattarna hittar man förmodligen fler cyklister.
Nå, hur går det uppför? Uppåt?
Jag läste faktiskt en opublicerad dikt som involverade cykling nyligen. Men jag tror mest den skrevs då författaren inte cyklar så ofta och råkade få en idé.
Kanske inte borde säga det här, men det är jag själv som gjort det där omslaget. Eller bilden. Texten har en grafisk formgivare satt dit.
Cykeln menar jag nog (lite överdrivet) är central för förståelsen av boken.
Äh. Skoja.
Men det är ju en bok om studenter...
Iövrigt undrar jag om man inte ska söka sig till platta länder för att få mer om cykling. Holland och Danmark eller möjligen Tyskland?
Jag har av och till funderat på att skaffa mig en cykel som man kan ligga och cykla på. Jag ser ibland cyklister på stan som använder sådana hojar, och de verkar ta sig fram både fort och behagligt. Emellanåt har jag varit inne på samma idé som Lars Gustafssons morbror Stig, som i slutet av 40-talet konstruerade en cykel där man låg på ett system av armbågs- och lårstöd, med huvudet placerat bak en liten vindruta vid styret. Med det åkdonet lär han vid premiärturen i april 1949 ha tagit sig fram i över 100 km/tim på Södertäljevägen. Han hann vid tillfället köra om både lastbilar och personbilar innan en plötslig vindby tog tag i honom och slungade honom i en väldig båge ut i en åker, allt enligt Gustafsson.
Det är nog den där avslutande malören i historien som gör att jag fortfarande känner mig lite tveksam inför att ligga och cykla; morbror Stig fick tillbringa tre månader på sjukhus efter vurpan innan hans lårben var någorlunda läkta.
Hela historien om morbror Stig och hans cykelexperiment står att läsa i Lars Gustafssons ”Sigismund”, där det alltså cyklas en hel del. Detsamma gäller om samme Gustafssons ”Tennisspelarna”, där huvudpersonen, herr Gustafsson själv, boende i Austin, Texas, brukar stiga upp vid sextiden på morgnarna, medan det ännu är något så när svalt i luften, dra på sig en skjorta och ett par mycket blekta jeans och susa iväg i det rosafärgade morgonljuset på sin tioväxlade Italo Vega.
Karin, nog vet jag att det var du som gjorde omslaget! Jag nämnde det inte, för det kändes så självklart. Och, jo, jag hade nog på känn att just de förf. du nämner skriver om cykling, men det är länge sedan.
Gustafssons historia har jag hört, men det låter som en skröna, som du säger. För övrigt vill jag ha vardagscyklingen, helst med så få växlar som möjligt.
Bodil: troligen har sista ordet i cyklingen sagts, åtminstone av mig, som har punktering i dag igen - trots de förstärkta däcken. Det är övernaturligt, -djävligt.
Du verkar få punktering varenda dag. Skrev du inte någonting om eventuella sabotage för en tid sedan? I alla avseenden verkar det otroligt att slumpen skall ge dig punktering så ofta som nu sker. Någon annan förklaring måste finnas.