bernur

Min kollega H föreslog att jag skulle lyssna på Bo Sundströms och Frida Öhrns skiva med Pär Lagerkvist-dikter, "Den lyckliges väg", men alltså: jag har alltid haft svårt för dessa projekt där de kändaste poeternas kändaste dikter insjungs; det är Dan Andersson-skivor som inte har gett mig någonting, och enda undantaget är väl Nicolai Dungers barnsliga Södergran-tolkningar. Varför är det aldrig någon som hittar fram till Ekelunds vackra dikter, eller Emil Kleen, eller Ola Hansson? Här störs jag allra mest av att det är kvinnan på omslaget, med Slitz-logik, och när man vänder på skivan och väl hittar Sundströms nuna ser han obotligt lidande ut (skivan heter ändå "Den lyckliges väg"), som om det var han och inte den där tjockisen i Manic Street Preachers som fått i uppgift att lösa all världens problem. Varför hon på omslaget, när det så uppenbart är den andra fiolen hon spelar? Vem är hon? På skivan är hennes röst mjäkig och anonym. Förresten har de naturpornografiska bilderna i häftet tagits av Eric Josjö, som på 80-talet slog svenskt rekord på 400 meter. Allt blir som förväntat (förfasat): inställsamt, vördnadsfullt, eller med ett ord som jag inte haft anledning att använda på flera decennier - finstämt. Inte en enda gång blir det angeläget och berörande på riktigt. Förgäves vill jag ha "Kampens och livets tanke, / blodets mäktiga röst / blev blott ett vrål i natten / ur söndersargade bröst", men i stället får jag elva positiva sånger, där allt är så tillrättalagt och prydligt att jag bara kan bli aggressiv. Jo då, Lagerkvist fungerar fint som poplyrik, i förhållande till mycket annan sångtext på svenska, men framförandet är så mesigt.