bernur

Estnisk poesi är troligen synonymt med den store Jaan Kaplinski, ständigt aktuell som Nobelpristagare (i den perfekta värld som gett poeter priset åtminstone någon gång per decennium) - men nu satsar det alltjämt lika pigga förlaget ellerströms storslaget, med att ge ut en hel drös nutida estniska poeter, något jag skrev om när Lyrikvännen i höstas hade ett temanummer. Ur denna digra bukett med elva arter plockar jag den mest kuriösa blomman: det anonyma namnet fs, vars samling på svenska får heta 2007 (originalets 2004) - men det är en allt annat än anonym poet, snarare en högljudd skrikhals. Namnet fs lär utläsas Francois Serpent, och enligt mina källor lyder hans riktiga namn Indrek Mesikepp.

Ellerströms formger böckerna på ett utsökt sätt, där svart och midnattsblått dominerar, och Peeter Puide har översatt en tunn volym, där baksidan utlovar "gothpoesi", något som genast väcker misstankar. Men utöver en försiktig referens till Andrew Eldritch håller sig fladdermöss och liksminkade tjejer i svart kjol relativt undanskymda i samlingen.

En est vänder sig helst inåt, upplyser fs, och inleder samlingen med en programdikt, en anti-turistbroschyr för landet Estland. Vidare följer ett självförakt som riskerar att slå över i självgott koketterande, men oftast håller han sig inom anständighetens gränser. Självföraktet är granne med självironin, hos denne poet.   

Till viss del kan dikterna liknas vid en ynglings uppkäftiga jargong, där orden ges brutalitet och konkret påtaglighet; hans miljö är också den brutal, och med precision och få ord återger han en stämning: "stationshus / fyllda av pisslukt och ensamhet". fs skildrar armodet utan att han poetiserar det. I hög grad är han en romantisk poet, och för honom innebär romantiken att vara dömd att vistas i ett efteråt, där nostalgin och melankolin är lika välkomna. Men det är också en romantik som inte drar sig för att uppvakta de slitna klichéerna, med ett vurmande för asfalt och barer, det nocturna livet.  

Han vet också att "skräcken är starkare än kyla": alkoholen och rakbladets längtan efter det ljumma blodet skildras med lika stark åtrå. Snarare än gothpoesi skulle det då kunna kallas emopoesi (men om Fredrik Strages gamla tes stämmer, att emokidsen har lika god klädsmak som de har usel musiksmak, är emopoesin alltså av starkare slag än -musiken). Den svarta färgen fungerar som en trop för fs, som en förlängd metafor genom samlingen. Men det är kärleken som får både det första och det sista ordet, i en samling dikter där det mesta är övertygande.

Rytmen är utsökt, och det enda som saknas är några Ebba Grön-ackord: det här är texter som ska läsas med volymen uppskruvad. Både det som sägs och det som tigs fångas in i alla sina nyanser. Intensiteten skapar en känsla av puls, rastlöshet, att de enskilda raderna inte ges någon respit. Det är starkt kommunikativ dikt, med ett omedelbart tilltal, oändligt mycket bättre än alla slampoeter som har publicerat sig på svenska.

I Ord & Bilds senaste nummer, 2 2008, läser jag ett temanummer om Norden och kolonialismen, med bland annat en artikel om Kongo skriven av min gamla lärare Raoul Granqvist, och Sara Stridsbergs skumma text "Smuts". Det är ett tjockt nummer, och för första gången på kanske inte länge men på ett tag finns det ett rikt bildmaterial - men det verkar vara omöjligt att få tag på tidskriften hos åtminstone det ställe som har störst utbud i staden som blivit mitt hem. Förlaget Atlas ger ut den litterära tidskriften ALT, vars första nummer kom i veckan, och det är samma situation där: stört omöjligt att uppbringa ett exemplar här (fast jag vet inte hur lockad jag är av att läsa just deras första nummer, med ännu en text om den överskattade Ray Carver, och de gamla vanliga kritikernamnen i diskussion med varandra). Däremot täcks en hel vägg av modetidningar, och det finns sju olika kickboxtidskrifter. Kanske det är så enkelt att det inte finns någon plats: för var i hela butiken ska en litterär tidskrift ställas? Det finns avdelningar för samhällsdebatt, serieblaskor, musiktidskrifter, idrott, film och foto, porr, etc etc ... Förgäves söker jag de ynka litterära tidskrifter som existerar: OEI, Pequod, Lyrikvännen, ALT - - -  

Svenska kritiker tar gärna till överord, som när Kristian Lundberg härförleden påstod att Willy Granqvist har utövat större påverkan på samtidspoesin än Ekelöf och Tranströmer: det är bara nonsens - nonsens i dag, nonsens i morgon. Samtidigt önskar jag att någon kritiker någon gång använde överord för att beskriva Ingela Strandberg, för hon är gravt underskattad, och skriver dikter som är undanskuffade och förtjänar uppskattning. Hennes senaste bok Bäste Herr Thoreau! är faktiskt en mirakulöst bra diktsamling.

Den består av många korta dikter, där flera stycken skrivs som brev till den legendariske mannen bakom den kaxiga skriften Walden: "I have lived twenty years on this planet, and I have yet to hear the first syllable of value or even earnest advice from my seniors. They have told me nothing, and cannot probably tell me anything, to the purpose." Thoreau levde skogslivet som ett projekt, och Strandberg gör något liknande: ett återvändande till naturen, den orörda, oförstörda.

Det finns i dikterna en precision i uttrycket: hon uttrycker sig frustrerande kortfattat, men det finns rymder mellan formuleringarna, oändliga vidder av mening i andetagen mellan orden. Dikterna utgör korta utsnitt, där en större helhet kan anas. Strandberg har uppfunnit ett diktjag som rör sig mellan paradoxer, som på en och samma gång kan vara "Nietzsches lilla hora" och en vänögd jungfru. Hon visar en suverän blick för naturen: en skärpt förmåga att ta in den, införliva den, i hela sin spännvidd, utan pjosk - här finns det plats även för det hemska, rovdjursaktiga.

Metaforer och personifieringar rör sig försynt i dikterna, som är lågmälda och avspända, introverta, i riktning mot det inre ljuset snarare än de strålkastare som lyser upp exempelvis en poetry slam-scen. Strandberg ser på naturen så som barnet gör: med förundrad blick betraktar hon dess magiska förskjutningar och subtila transformationer. Skogen är en besjälad plats, det är inget märkvärdigt med det: "Allting går över. / Det gör det samma / och ont". I den här förtrollade världen går enhörningarna sida vid sida med älgtjuren, utan att det upplevs som ett dugg exotiskt.  

Thoreau blir i den här samlingen både fadersfigur och Gud, adressaten som manifesterar frånvaron, den som inte svarar, som bara finns i sin tystnad. Mycket har sagts och kan sägas om okonstlad poesi: Strandberg går på något sätt ännu längre, när hon gör sig själv helt okonstlad, genom lyckligt lekfulla formuleringar, en ständig häpen förundran inför de syner som uppenbaras, inför tillvarons enkelhet som ändå visar en sådan enorm rikedom. Diktjaget blir det oskrivna bladet: lärdomen är utplånad, allt är nytt, oupptäckt - naturen före Linné.

Ja, det här är en bok att läsa kontemplativt: den håller för en sådan läsning, då den verkar vara skriven i stort allvar, med eftertryckligt uppsåt. Det är ett kärleksbrev mer till naturen än till Thoreau, vars influens förblir diffus, förutom att det stannar vid en suverän titel: boken i sig är ändå bra, på ett förbluffande enkelt sätt. Det är en väl sammanhållen samling dikter.  Den må vara tunn och oansenlig - den som läser den finner den glimrande, underbar: så förmår det lilla obetydliga ge ett svindlande perspektiv.   

The Guardian raljerar indignerat över hur Cambridge låter sina studenter efter tre års studier visa sina kunskaper i en examination i praktisk kritik, med uppgiften att jämföra en strof av gamlingen Raleigh med ett urval moderna sångtexter (Billie Holiday, Bob Dylan eller Amy Winehouse): stor skandal, tycker förstås de reaktionära på tidningen, som avsiktligt vill skapa opinion mot något som de uppfattar som universitetets populism och angelägenhet att vara tidsenlig, en syssla som universiteten som bekant inte direkt brukar prioritera. Men jag måste säga att jag tilltalas av djärvheten i detta upptåg: Raleigh är kanske inte den mest spännande av elisabethanerna (jag tror att den dikt som testet använde, "As you came from the holy land", är den enda jag har läst av honom), men det skulle vara oerhört intressant att tänka sig en jämförelse mellan hur hedonismen presenteras av Stiernhielm och Markus Krunegård, som något svenskt lärosäte kunde tänkas utföra.   

I ögonblicket,

dess omedelbara fång,

naglades du fast.

Den som vill följa den nordiska poesiutgivningen står inför en besvärlig uppgift, då det är snudd på omöjligt att hitta den: denna brist försöker nu det finlandsbaserade förlaget Söderström råda någon slags bot på, genom antologin Detta är inte fiktion. 18 nordiska samtidspoeter, i samarbete med föreningen Norden i Fokus, liksom ett tioårsjubileumsfirande av Nordens institut i Finland. Oscar Rossi och Tiia Strandén har fungerat som redaktörer, och utöver de aderton ges varje land en presentation, i form av en kritikers genomgång av situationen i respektive land.

Det hopplösa omslaget torde avskräcka mer än locka till läsning: det är frånstötande på riktigt, obeskrivligt hemskt, som en explosion av bokstäver i olika färger och storlek, både oläsligt och ovisuellt. Urvalet finns det all anledning att anmärka på, även om det är lika lönlöst som vanligt: av de svenska skulle jag själv troligen ha valt fyra helt andra poeter än de här representerade, men sådant kan göra detsamma - Johannes Anyuru representeras uteslutande av dikter från debutsamlingen Det är bara gudarna som är nya, och jag ser till min glädje att de två dikter från den samlingen som vi läste i skolan i våras finns med även här, "Svart neon" och "Hey Joe".

Den svenska presentationen, signerad Anna Hallberg, är längst, och det betyder säkert någonting. Hallberg är en av få svenska poeter som också skriver lika bra kritik som dikter. Förordet nämner många, nästan alla, som publicerat en diktsamling under de senaste tio åren. Någon tydlig tendens, utöver debatten kring OEI-kretsens tveksamma inflytande, är svår att skönja. Symptomatiskt nog nämner endast islänningen och finnen internet och bloggarna: i marginalen finns behov att söka sig nya kanaler än de etablerade för publicering.    

Den nationella särarten då, kommer den fram i en antologi av det här slaget? Intressant är att se hur dansk poesi har följt klara strömningar, från 70-talets extremt politiska dikt ("knäckebrödsprosa", kallad av kommande generation) till 80-talets spännande helt estetiskt inriktade, till senare tids återgång till politiken, men på ett helt annat, mycket mer spännande sätt än hur det såg ut för trettio år sedan: det finns en uppenbar anledning till dansk poesis förhållande till politiken, då 2001 var året då Anders Fogh Rasmussen och Pia Kjærsgaard kom till makten.

I Sverige har samhället snarare alltid varit närvarande i dikten, även under det estetikens 80-tal som i efterhand kallades postmodernistiskt. Mest spännande av de svenska bidragen är kanske Mara Lees opublicerade texter: svävande, drömska, oskarpa. Den isländska presentationen handlar mest om gnället över att det finns fler skrivande poeter än läsande: detsamma gäller nog i hela världen, men det är inte säkert att detta är någonting negativt, om det nu är så att poesi är viktigt, någonting sunt, då borde det vara mer främjande att tillägna sig den aktivt.

Nåja. Det isländska urvalet är knapert (två stycken, jämfört med övriga länders fyra), trots att Island är landet där alla skriver poesi ... Sölvi Björn Sigurðsson använder Dante som förebild till sina rimmade terziner i Den djävulusiska komedin, men det låter inte helt övertygande: nödrimmen är legio, något som kan bero på översättningen. De norska bidragen är de mest spännande i mitt tycke: det finns en religiös anstrykning i samtligas dikter, och allra mest gillar jag Steinar Opstads både traditionella och nyskapande poesi, liksom Torunn Borges kloka, annorlunda perspektiv på tillvaron.     

Sverige-Slovenien 1-0. Nä, jag tycker inte att det är något bra argument att skylla på att det är en träningsmatch, att det inte gäller något, som ursäkt till att spelarna utöver en kvarts spel i andra halvlek (när den äldsta spelaren strosat in) promenerar genom hela matchen: inte heller tycker jag att det är något godtagbart skäl att skylla på att man inte vill riskera skador, då dessa verkar uppstå på träningarna, för då borde de ta 400 kronor i inträde på träningarna, och sända dem i Tv 3, med en timmes försnack. Allt var dåligt i den här matchen: spelarna som felpassade tre gånger på fyra försök, domaren som missade två hands i straffområdet, publiken som knappt reagerade på något, kommentatorerna som sa fel lika ofta som de sa rätt, bollkallarna som inte slängde några bollar till spelarna vid inkasten (tänk om något liknande skulle hända i en tennismatch: till exempel förr, när John McEnroe spelade!), och jag var dålig framför tv:n, med mitt oengagerade pliktskyldiga tittande.  

England saknas i det kommande EM: det kan till och med jag tycka, jag som borde gå i terapi för att kunna förklara mitt kluvna förhållande till brittisk fotboll, uppfödd som jag är på sörjiga planers lerromantik och ammad av Tipsextra från barndomen, samtidigt som jag avskyr deras arroganta nationalism. Men jag hatälskar just denna uppblåsta blinda lojalitet och oförmåga att förstå att England inte är ett mästerskapslag, vars enda titel 1966 tillkom tack vare ett horribelt domslut från en domare som dömde mål fastän bollen inte var inne. Visst, engelsk fotboll sitter djupt i mig: ge mig en Brown Ale och jag kan räkna upp hela Newcastles laguppställning i hemmamatchen mot West Bromwich i november 1978, och ge mig en till så räknar jag upp inhopparna också.

Under gymnasietiden fanns det ingenting som slog H P Lovecrafts lugubra skräcknoveller, och när jag nu med Bakhålls utgivning av Pickmans modell och andra noveller återstiftar bekantskapen med den ljusskyggaste av författare är det nästan med förvåning jag konstaterar hur väl texterna har konserverats i mitt arma huvud: det högspänt visionära situationerna slår an toner av dyster fasa och det låter nästan bara ljuvt. Charlotte Hjukström, som nyligen översatte Stevensons Dr Jekyll & mr Hyde, har hittat en lämplig svenska till Lovecrafts egensinniga idiom, och gotikexperten Mattias Fyhrs efterord är lagom fylligt och lagom hyllande - bra om Lovecrafts förhållande till idéhistorien också.

Ärkepessimisten Lovecraft kommer kanske att ingå i den renässans för dystopisk litteratur som 2000-talet verkar förbereda sig inför. Den här samlingen av den komplexfyllde författaren innehåller företrädelsevis några av hans kortaste texter, och kanske hans barocka, överlastade stil mår allra bäst av det här komprimerade formatet: som jag minns det hade jag svårare för de längre texterna.

Som stilist finns det något både amatöriskt och initierat över Lovecraft, men i sina bästa stunder lyckas han frammana en atmosfär som andra bara kan drömma om: tyvärr lägger han krokben på sig själv, med formelartade fraser, ett stereotypt förråd av liknelser och upprepningar, där alla hemskheter hänvisas till namnlösheten, det som inte går att beskriva; det är en skuggvärld dit allting syftar, bortom språket. "Det finns saker som det är bäst att inte fundera över", är en mening som få författare lyckas göra lika olycksbådande.

Därför befinner sig också Lovecraft på rätt sida om både parodin och självironin, då det parodiska ligger latent i stilen, med dess förkärlek för hyperbolen och de ibland generande excesserna - det är som om han inte förmår hejda sig själv, när han öppnar alla fördämningar mot vanvettet, i ett måttlöst omfamnande av överdrifterna. Också när han kursiverar "den andra sidan" blir det otäckt på riktigt: allt handlar om något annat, om parallellvärlden, en värld han både längtar efter och fasar inför, som en manifestation av det sublima.

Vore det inte för att Lovecraft är uttalat antifreudian skulle det vara frestande att använda Freuds "Unheimliche"-teori på novellen "Främlingen" ("The Outsider"), förmodligen den mest kända och definitivt den mest välskrivna novellen, om än den är tyngd av sitt beroende av Poe. Det här är ändå en novell som ensam borde täppa till truten på skeptikerna, som framhärdar i att Lovecraft är en enkelspårig författare: denna lovsång till självföraktet tigger om att läsas symboliskt, då den utspelar sig på ett helt litterärt plan.

Överdådet och oförnuftigheterna i Lovecrafts stil kan ändå inte överskugga det ljuvt poetiska i uttryck som dessa, där en ond typ i novellen "Från andra sidan" säger: "Mina kelgrisar är inte vackra, för de kommer från platser där de estetiska normerna är - mycket annorlunda." Jag har förstått att halva Sverige - de som har läst sig mätta på Stieg Larsson - i sommar kommer att läsa John Ajvide Lindqvist: låt gå för det, men den som vill rysa på riktigt och bli vettskrämd i stället för lite milt förskräckt väljer förstås hellre originalet än kopian - Lovecraft visar ingen barmhärtighet med läsaren. 

Den årliga Torpaskolans dag, som bevistas av barn i sällskap med föräldrar, gick av den obefintliga stapeln i går kväll: tre timmars lidande för att barnen flera dagar före lördagsgodisdagen ska köpa och äta onyttigt snask enbart för att politikerna har bestämt att man inte får samla in pengar - i år förgylldes evenemanget dessutom av ett hundraårsfirande, där barnen tvingats klä ut sig till skolbarn från 1908, och föräldrarna fick gärna följa detta exempel. Något som somliga hade gjort, och hur gör man då, när man möter dem på skolgården? Att inte kommentera klädseln är ett etikettsbrott, men ärlighet har aldrig varit någon bra lösning heller: därför blåljuger man, säger något lamt om att det där var ... eh, en intressant tanke ... Kaffet var svagt, och när jag tillsammans med en annan förälder skulle ansvara för pilkastning kom denna förälder inte (detta har hänt i snitt vartannat år: var är den sociala kontrollen och medborgargardet, när man behöver dem?), så jag fick själv hålla reda på betalning, priserna (godis, givetvis, i sådana mängder att det flockades klåfingriga snorvalpar i alla åldrar), pilarna (som flög kors och tvärs eftersom de flesta av kastarna var en tvärhand hög hamnade flera pilar på mina nyinköpta skor, aj!), och så de sataniska vattenballongerna, som när de undantagsvis blev perforerade gav ifrån sig mängder av vatten, och då skulle ersättas av nya. Barnen som skulle hjälpa till stod på ett lastbilsflak och sjöng Astrid Lindgren-visor (inget ont om Astrid Lindgren) precis under mitt pass. Dessutom var nästa föräldrapar försenade, så jag missade min äldsta sons dansuppvisning. Trots att jag kanske låter lite bitter och obalanserad vill jag påpeka hur glad jag över att mina barn går i en så bra skola, och jag är också glad åt att en utställning visade att de har hade en fin förstautgåva av Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, från 1907, med illustrationer av John Bauer.

"Alla barndomar är hemska, varför minnas?" Så lakoniskt låter pseudonymen Hans Koppel psykiatern (märk väl: alltså inte psykologen) uttala sig till sin patient, den krisande medelåldriga huvudpersonen Anders i förortsromanen Vi i villa, och därmed har svensk litteratur i vår förärats två debutanter som högst påtagligt skriver om förorten: förutom Koppel har Hassan Loo Sattarvandi i romanen Still gett förorten utrymme. Om nu Koppel är en debutant: hans förfarna sätt väcker misstanken att han har cirka tre böcker på sitt samvete redan.

Och Vi i villa är allt som Still inte var. Till att börja med är den infernaliskt underhållande. Anders lever det idylliska livet med hustru, barn och hund ("Djuret" kallad), i villaområdet med sina middagsbjudningar och inbördes statustävlan, där han cyklar till skolans gymnastiksal med innebandyklubba på kvällen: men nu är allt idylliskt dömt att bära på sin motsats, en motsats som går under namnet "ledan"; huvudpersonen - oftast anonymiserad - blir en bomb som bara väntar på att brisera. Hustrun, som givetvis heter Filippa, vägrar ligga med honom, så han trycker i sig viagra och träffar en annan kvinna ("blåpillervänstra").

Men där Sattarvandis roman gick bort i sina osjälvständiga försök att skriva hederlig genuin litteratur gör Koppel något annat: han struntar i konventionerna, beter sig oborstat, vägrar anamma hyfs och god ton. Det mesta skrivs i telegramstil, och det närmar sig scenanvisningar, med sitt tilltal till andra person, liksom för att inskärpa i läsaren: tro inte att det här handlar om någon annan, det är du ("du") som är huvudpersonen här.   

Tvåsamheten har gisslats och skjutits i sank så kraftfullt att det snart inte finns mycket mer att avrätta av den tidigare så uppburna gemenskapen, numera älskad endast av kristdemokrater. Men jag har nog aldrig sett familjelivet expedieras till sådan ljuv musik. Koppel visar hur människorna blir robotiserade, och en referens till Ira Levin (Pojkarna från Brasilien) är nog ingen tillfällighet, då han tecknar en lika skrämmande instängd tillvaro som Levin gjorde i Fruarna i Stepford. Men snarare än renodlat militant polemik väljer Koppel den avväpnande humorn, om än den är av cyniskt slag.

Koppel är nu inte endast skicklig på att skriva underhållande. Även om skratten eller snarare de sardoniska leendena dominerar finns även partier som visar god insikt i det som brukar kallas de mänskliga villkoren, som när han förklarar varför Anders är så duktig på att ljuga: "du som tränat sedan unga år, tvingad till det av glappet mellan allt du önskat och det knappa du förmått". Även hur vi (kall)pratar har Koppel fångat: alla klichéer är exakt avlyssnade, och in i minsta detalj är samhällskoderna dechiffrerade. Det är som att se hur de oskrivna reglerna skrivs fram, får kontur, ges ord: det är ytterst fängslande. Här finns också ett allvarligt stråk, i form av den råa mobbning dottern utsätts för av sina klasskamrater: det är ohygglig läsning, och drabbande på ett helt annat sätt än den schematiserade form som andra svenska författare gärna tar till när de ska skildra ett samhällsproblem. Koppel vill visa att i den här världen är ärlighet det farligaste av allt.   

Förlagen borde gilla pseudonymer, då de så lätt ger upphov till spekulationer: vem? Att jag precis innan den här boken läste Mats Kolmisoppi måste vara en tillfällighet, liksom att namnen påminner om varandra, liksom deras kortfattade stil, liksom deras nedtonat dråpliga humor. Det är då en kolmisoppa: vem? Boken är lika rå som den är elegant, lika provokativ som varmt ömsint.

Det sägs ibland att modernismen gjorde formexperiment både onödiga och överflödiga, genom att roffa åt sig allt själva - i dess bakvatten återstår inget annat än att lägga armarna i kors och konstatera att allt redan har gjorts både en och två gånger. Den som vill skapa något riktigt originellt i dag får i stället ägna sig åt traditionell konst: inom litteraturen gammaldags hederliga romaner, kanske. Fast, inte direkt i Sverige, där den experimenterande romanen fortfarande är spännande och känns som en främmande fågel - här finns det fortfarande anledning att påpeka att Daniel Sjölin, Malte Persson och Lotta Lotass minsann skriver annorlunda. Mats Kolmisoppi likaså.

Vore det här en skivrecension skulle hälften av utrymmet ägnas åt en utredning kring "den svåra tredje skivan": efter att ha debuterat med en ganska intressant men kanske mest med facit i hand "löftesrik" novellsamling gjorde Kolmisoppi åtminstone på mig större intryck med sin andra bok Ryttlarna - och se nu hans tredje bok, Bryssel, en slags roman, men också - givetvis, eftersom vi har att göra med en av svensk litteraturs kufar - något annat.

Det som lätt blir ett maner hanteras skickligt av Kolmisoppi, då han lyckas parera de förutsägbara stilbrotten och även utför dessa brott på ett diskret sätt. Handlingen är rörande enkel: en trettiofemårig man åker till Bryssel, hotellstaden, tar in på ett hotell, lyssnar på grannens nattliga gråt och stiftar bekantskap med dennes tolvåriga kusin, Fatima, en (kanske) snygg tolvåring som siktar på att bli modell - deras förhållande ligger närmare Bessons Léon än Nabokovs Nikita. Vad som följer är ett äventyr: men också allt annat än ett äventyr.

Döper man sin bok till Bryssel följer förstås en given fråga: är det en politisk roman? Svaret är ja - men också nej, för Kolmisoppi skriver knappast ideologisk prosa. Bryssel fungerar knappt som kuliss: en symbolstad, med en teknologi som används snarare för att kyla än dölja ångesten och förtvivlan hos invånarna. Varken kärleksroman eller uppväxtskildring, två av de mest gångbara genrerna utanför deckaren, men som sagt var inte heller renodlat experimentroman.

Kolmisoppi är långt ifrån någon pålitlig berättare: om inte annat avslöjar sig berättarjaget av sitt påstående att han inte vet något om ny musik, när han ena stunden lyssnar på 80-talsikonerna Cocteau Twins och i nästa 00-talsikonen M.I.A., en artist utgör en logisk utveckling. (Svensk litteratur har aldrig haft bättre musiksmak: senare lyssnar Fatima på Amy Winehouse.) Därför vet jag inte om hans långa barndomsupplevelser är något att lita på: berättartekniken erinrar något om den Stig Larsson så suveränt utnyttjade i sina romaner, främst Autisterna och Nyår.

Vi har här en författare som ömsom ironiserar, ömsom skriver gammaldags patetiskt, fabulerar och katalogiserar, med känslor och encyklopediska kunskaper som kämpar om utrymmet: tillvarons oordning illustreras av försöken att sortera kaoset. Detaljerna hotar att få texten att implodera, men Kolmisoppi behåller trycket intakt, och laddar texten med rätt sorts spänning. Kanske större anledning för läsaren att imponeras än att behagas. Ändå är det en bok som inger oro av den rätta sorten. Jag är fortfarande inte helt övertygad, men känner att Kolmisoppi har mer att plocka ur sin berättarhatt, och jag tänker inte vända bort blicken nästa gång han påkallar min uppmärksamhet.

Himlen: om än blå,

obscent blå, sinnessjukt blå:

aldrig tillräckligt.

I dag uppstod en lucka i mitt schema, tid som jag planerade att ägna åt läsning av uppsatser. Men det var nödvändigt att först ringa en förälder för att ordna ett ärende, och sedan ringde en annan förälder i ett annat ärende, och sedan ville en elev ha hjälp med ett problem, ett problem som ledde till ett annat problem, mindre lätt att lösa i en hast, och sedan ville två elever utföra ett experiment i biologi, och därmed var luckan tätad, och uppsatserna ligger kvar orörda. Nästa gång tänker jag inte nöja mig med en lucka, utan kräver ett hål av schemaläggaren, allra helst ett svart.

I Bonniers relativt färska klassikerserie väljer de två av Birgitta Trotzigs mest svåråtkomliga titlar, och buntar ihop dem i en volym: Ett landskap från 1959 och Jaget och världen från 1977 - knappast hennes mest klassiska böcker, men med den minst sagt torftiga Trotzigåterutgivningen finns det ingen anledning att klaga. Den första titeln är en dagbok från 1954-58, medan den andra är en klippbok, med artiklar från mestadels 60- och 70-talet, med någon enstaka avfälling från det 50-tal som såg Trotzig debutera med den enastående Ur de älskandes liv (ingen återutgivning behövs: loppmarknaderna brukar ha skamfilade volymer för en femma).

I den första boken visar hon att hennes estetik redan från början är flygfärdig - liksom hennes egenartade språk: det hårda, kantiga, korthuggna, för att inte säga stränga, uppfordrande. Det är en kristallklar samling betraktelser, som utgår ifrån ingenting särskilt, som existerar i sin egen suveränitet. Hon inleder med att syna konsten, och övergår omärkligt till religionen: en rörelse från estetiken till etiken, kan tyckas - men Trotzig skyr distinktionen, vill inte veta av någon gränsdragning.

Genom hela bokens resonemang om konst och religion åskådliggörs kärleken; tanken om kärlek som en övning i utplånande: hon kallar det "att korsfästa jaget". Världen som lidande. Även ateisten tror, kanske mer än den troende: att tro på att man inte tror skapar bara en egen tro (jämför den besatte ateisten i Flannery O´Connors roman Wise Blood, Hazel Motes, som bildar sin egen (anti)kyrka, "The Church of Christ Without Christ") på att världen endast består i det som syns.     

Så följer den spretiga Jaget och världen, mestadels artiklar från tidningar och tidskrifter. Här mognar Trotzig sin syn på konsten: fördjupar den. Hon är alltid modig, bestämd. För henne är konsten ett erövrande, en kamp, ett motstånd. Hon resonerar klokt och förebådande om vår nödvändighet att skapa bilder för att kunna förstå komplexa sammanhang, en konst redan barnet görs förfaren i.

Utgångspunkten för hennes skrivande, en poetik i miniformat, finns i essän "Språk och identitet" från 1971, där det lilla ordet "uttryckssvårigheter" bildar grunden för hela hennes författarskap - försöket att komma till rätta med det som inte låter sig sägas: en misstro, ett tvivel. Det visar sig i hennes eget språk, som är så obekvämt till formen, och samtidigt så chosefritt. En sak som kan förvåna är hur agitatorisk hon ter sig i artiklarna i Jaget och världen, och det är också lite rörande hur positivt inställd hon är till de dåtida stenciltidskrifterna: en optimism som i vår tid stort sett inte har delats av bokbranschens oförmåga att anamma Internets potential för dikter (först häromveckan startade Bonniers en lyriksajt).

Det är inlevelsens och empatins läsart som hon visar, i utsökt distanslösa läsningar av exempelvis Celan och Sachs. Trotzig har som författare kallats både mörk och pessimistisk: för mig står hon för en stark livskänsla - en positiv drivkraft. Men framför allt sin förmåga att ge röst åt de språklösa - med ett okonstlat språk. Paradoxen ligger i hur hon i sina genrelösa romaner kan skapa intresse ur sitt oansenliga material, och lyckas göra språket så skimrande, när det är så spartanskt.

Av min kollega U fick jag låna filmatiseringen av Monica Alis verkligen fantastiska Brick Lane, och överraskas av en film som faktiskt lyckas ta fram mycket av charmen i romanen. Dock kan jag sakna mer av miljön, som var en ovärdelig ingrediens i romanen: i gengäld får vi Tannishtha Chatterjee som gestaltar Nazneen på ett sätt som imponerar - där finns alla nyanserna i hennes personlighet, allt ryms i minspelet, när hon går från ilska till glädje utan att det ska röjas på det där övertydliga Helena Bergström-sättet. Det är också befriande med en film som tar upp rasism och 11:e september på ett så känsligt sätt, utan pekpinnar eller förenklingar. Jag har ingen aning om filmen har visats i Sverige: förmodligen ansågs den för smal av monopolbolaget. Ändå är det en så kallat kvinnlig regissör (Sarah Gavron), vilket borde vara politiskt korrekt om inget annat. På tal om upprättslagar: dvd:n var en engelsk otextad utgåva, lagligt köpt.

O´Yeah: Tannishtha Chatterjee

Med ett gräsligt omslag ger förlaget Carlsson ändå tio skribenter chansen att ge varsin bild av den ständigt aktuelle Baudelaire, med den välkomna antologin Utan poesi aldrig! Baudelaire i nuet, med Christina Sjöblad som redaktör. Bland de olika spåren kan nämnas receptionshistorien i Sverige, jämförelser med Swinburne, psykiatrins roll i Les Fleurs du mal, wagnerism, miljöbeskrivningar, och prosadikterna - med mera.

Det hör till sakens natur att det blir en spretig och ojämn bok, med allt från Tommy Olofssons inledande dilettantiska resonemang till några riktigt intressanta närläsningar av enskilda dikter, och en hel del lärdom som ska redogöras för. Olofsson hamnar i en pinsam slutsats att man måste vara skåning för att uppskatta Baudelaire - enligt honom hade Ekelöf helst velat vara skåning - och så räknar han upp alla som haft med honom att göra: en grannlaga uppgift - men värre är hans usla språk, hans benägenhet att frekvent använda det omöjliga uttrycket "dyka upp".

Intresset för Baudelaire har förmodligen ökat sedan Björkessons visserligen ofullständiga översättning av diktsamlingen på 80-talet: men det kom en fin översättning av prosadikterna senast 2000, och på 00-talet har vi fått ta del av essäer om konst och Poe, och senare följer, utöver Lars Nybergs utlovade monografi, hans översättning av Baudelaires stora Wagner-essä. Redan här visar Nyberg fin förtrogenhet med tidsepoken, även om mycket reduceras till referat. Tacksamt nog ges inte mycket utrymme här till resonemang kring dandy-begreppet, eller flanörlitteratur: detta har belysts tidigare.

Att Baudelaire fortfarande räknas till klassikerna hör väl till hans tålighet: det finns en stor spännvidd i hans tänkande, som låter hans estetik tåla konjunkturer och nya tiders behov av nya idoler - inte ens från franskt håll verkar det vara nödvändigt med något fadersmord, trots att han borde utgöra ett lovligt byte, så uppburen som han har blivit. Baudelaire tål även kritikernas okänsliga ingrepp, deras fumliga tafsande, som uppfyllde han Audens vackraste ord: "The blessed do not care what angle they are regarded from, / Having nothing to hide".

Paul Tenngarts bidrag om vansinnet är intressant, då han visar att svenskan har betonat det onda i blommorna, på grund av att två separata översättningar leder oss ditåt, medan 'mal' även kan syfta på sjukdom, eller de skadade (dåliga) blommorna. Men vansinnesambivalens är inget unikt för Baudelaire, utan ett arv från romantiken, som gjorde mycken skada med sitt idealiserande av sinnessjukdom: något som inleddes redan under upplysningen, bland andra av Mary Wollstonecraft. Även att poetens upplevelse av att skildringen är starkare i fantasin än i verkligheten är inget som Baudelaire ensam kan tillskrivas någon ära av. Inte heller behöver det vara tecken på ett abnormt psyke: bara att han är poet. Bäst av alla skriver nog Ulf Peter Hallberg: mest egenartat, mest personligt, distanslöst och inkännande, med inlevelse och fantasi, och han gör sig till en sammansvuren med Baudelaire.

Mona Sandqvist går pedagogiskt igenom de åtta konstnärer som utgör Baudelaires konstnärskanon i dikten "Fyrarna", och vad som låter tråkigast på pappret blir nästan mest intressant. Tyvärr lider redaktör Sjöblads egen text av hennes dåliga svenska, som kommer till uttryck både när hon översätter poeten och i sin egen text, samt att hon ger utlopp för klichéer såsom "den moderna människans ångest, längtan och kluvenhet". Vad jag saknar i boken är en längre redogörelse för Baudelaires delade känslor inför lyxen och armodet. Hallberg vidrör bristens betydelse, Baudelaires behov av bitterhet och hur han hatade lyckan. Vad vi får veta är ändå ibland ganska fängslande: att han exempelvis hade 44 olika adresser enbart i Paris ger ny innebörd till begreppet 'rastlöshet'.  

Bland djuren är myrorna förmodligen de som får lida mest av småbarns mordlystna nyfikenhet: otaliga är - nu spekulerar jag bara - de stackars liv som måste offras för att glinen ska stilla sina frågor kring liv och död, och jag tror inte att samvetet belastas lika hårt över krossade, tillplattade, söndergnuggade myror, som för exempelvis de grodor som barnstövlar också kan tänkas råka kliva på. Kanske det därför är passande att myrorna får sin hämnd, genom att en parad av dem bildar en dödskalle på omslaget till Leif Holmstrands tredje diktsamling, Myror.

Ett memento mori, en påminnelse eller en varning från offren. Det här är åtminstone en bok som tar naturen på blodigaste allvar: här lägger sig diktjaget oftast platt med kinden mot marken, på myrnivå, och gör berättarrösten trovärdig och starkt övertygande, och ibland blir närvaron av myrorna mer än bokstavlig, som i en smakfullt placerad ellips, där de tre prickarna kan utläsas som tre villrådiga svarta myror som bara väntar på sina instruktioner för att börja röra på sig ...

Det är fyra korta sviter som ledsagar den förvånade, överrumplade läsaren: "Familjehus", "Transit" (där raderna blir ränder på pappret, något som kan erinra om myrspår), "Manshem" (som endast till formen liknar prosadikten: till innehållet är det något annat), samt den obligatoriska sista delen, "Utgång", som diskret knuffar undan läsaren, efter att under en kort tid ha uppvaktat hans uppmärksamma läsning. Det är en drivhuslyrik, som höjer temperaturen, men också riskerar att närma sig paniska känslor av instängdhet.  

Intresset för myror hör väl till barnets värld, och det är också ett barnjag som dominerar i dikterna. Men människan är också ett djur: vi behöver bli påminda om det - men just en myra? Snarare än män och kvinnor befolkas den här samlingen av hanar och honor, även om det är ett familjedrama som utspelar sig. Holmstrand behöver inte överdriva eller påminna om skogens existens: den finns där ändå, genom sina doftspår, sin anade närvaro.

Samtidigt som han skriver så vagt och luftigt att det riskerar att bli knappt märkbar poesi, blir effekten oroande. Att det handlar om överlevande står klart. Men boken utgör också en ontologisk undersökning: lika mycket filosofisk essä som konstinstallation som diktsamling. Allt utspelar sig i förtvivlans epicentrum: det egna huvudet, med sin vardagliga huvudvärk och dagliga tankar och alldagliga ränker. Där inne ryms också en antydan till en HIV-man, en smitta, galningen, mördaren: allt i huvudet.

Snarare än myror i huvudet ger väl boken myror i munnen, som en påminnelse om att det är myrorna som kan bli vårt första alfabet, när barnet slår och slår på stacken och ser bokstäverna kuta omkring. Holmstrand är skicklig på att fånga nyanserna i barnets nyansfattiga språk, och det är en skum bok han har skrivit. I allas värld, i alla våra skallar, kommer verkligheten in, som glimtar: en bild, en fras. Det kan bli frustrerande att han så sällan går vidare, att han nöjer sig med ansatserna. Å andra sidan lämnar han det jobbet till dig som läser.

Senast jag var på radion kommenterade programledaren Ulla min t-shirt, en Joy Division (vintage), och sa att just den låten skulle användas som ljudillustration till en uppläsning av en novell i radion i sommar, en novell av Richard Ford. När vårt program var slut spelades Amy Winehouses "Back To Black", och då jag är van att höra schlager och skval omgärda våra samtal blev jag lika positivt chockad (om katakresen tillåts) som man kan bli av att se ett semikolon användas på rätt sätt i lokaltidningen (senast det hände var i en insändare skriven av PB-elever). Bra musik gör dig glad, och bättre musik gör dig gladare, men det är också en bitterljuv känsla att höra Amy Winehouse i hennes bästa stunder: det är sorgligt att behöva påminna sig om att Amy var exakt lika gammal när "Back To Black" gavs ut som Ian Curtis var när "Love Will Tear Us Apart" gavs ut - - -

Tidskriften Rolling Stone beskrev Amy Winehouse som ekvationen Aretha Franklin multiplicerad med Janis Joplin, minus mat. Det finns en utbredd cynism bland rockskribenter, som ropar efter autenticitet och äkta smärta, som vill ha sina artister såriga, så att de återigen kan dra paralleller till alla de unga döda, och allra bäst är de sångare och sångerskor som skriver sina låtar med heroinkanylen doppad i sitt eget blod. Amy Winehouse är ett välkommet tillskott för dessa journalister, och nu har en av dem skrivit en krönika om hennes fortfarande korta karriär: Amy Amy Amy. The Amy Winehouse Story, av Nick Johnstone.

Den är tunn, illa skriven, och fungerar knappt ens som knapphändig introduktion till den här sångerskans redan bisarra karriär. Efter den förtydligande brasklappen att det minsann inte är någon auktoriserad bok inleds krönikan om Winehouse, men då det mesta av privat karaktär redan har sagts i allehanda tabloidartiklar koncentrerar sig Johnstone mest på det musikaliska: trist då att han har ganska dåligt handlag med detta ämne, utan skriver tråkigt och med slitna jämförelser.

Här paraderar om inte hela så kanske tre fjärdedelar av jazzhistoriens mest destruktiva kvinnliga vokalister, samt ett knippe exempel från främst 90-talets hip-hopscen. Amy Winehouse: troligen den mest sjukt begåvade rösten som kommit fram i den rörelse som lite orättvist fick titeln "New Jazz" i början av 00-talet, och definitiv den mest originella, behöver inte förminskas av påhänget av influenser i denna mängd.

Dessutom psykologiserar Johnstone en del, och det verkar inte heller vara hans gebit. Föräldrarnas skilsmässa när Amy var nio räcker nog inte som förklaring till hennes aptit på förstörelse. För att fylla ut det tunna materialet krävs långa miljöbeskrivningar, och hennes hittills två skivor förklaras tydligt, då varje låt presenteras pedagogiskt och dödstråkigt av Johnstone, liksom att han berättar hur lång tid (20 minuter) det tog för trummisen att åka till inspelningsstudion, samt nogsamma redogörelser för när varje spelning äger rum. Referat av tidningsartiklar saxas ihop med oredigerade intervjuer med musiker och producenter, såsom legendariska Earl Chinna Smith, som spelat med Bob Marley: hans kommentarer är underbart röriga ("it was really fun and she smoke weed like we do").

En av de fascinerande aspekterna med Amy Winehouse är hur hon lyckas para sin dödsdrift med en livsvilja och energi som vi vanliga människor inte ens kan föreställa oss. Musikindustrin har svårt för att låta sina talanger växa upp, utan balsamerar dem i barndom. Här har vi den brådmogna tolvåringen som läser J.D. Salinger, som blir den vuxna snorungen som fortsätter bete sig som ett barn (hon är förvisso inte äldre än tjugofyra). Att lägga så stor vikt vid den unika rösten räcker inte heller som förklaring till hennes storhet: det är de likaledes unikt nakna texterna som gör henne till något mer än en produkt.

Nog kan det erkännas att det finns vissa intressanta slutsatser här, som att den ypperliga "You Know I´m No Good" läckert kombinerar den helt amerikanska musiken med den helt brittiska texten. Men mest är Johnstone en trist figur, som inte kan undanhålla sig från att ge Winehouse en reprimand för att hon (helt rättmätigt) skällt ut Bono när han vid ännu en gala hämtat ännu en medalj. Tråkigt ändå att hon inte får en bättre levnadstecknare, men troligen lär boken följas av fler, eftersom denna sätter sin punkt när året 2007 är till ända. Den som lever får se. 

Nu har jag förgyllt mina senaste tre fredagar med de tre Indiana Jones-filmerna, i den kronologiska ordning TV 5 presenterat dem i, och sannerligen om det inte har varit ett nästan odelat nöje. Min fru fnyser föraktfullt, men sanningen är väl att jag som barn aldrig hade någon period som matinéfrälst cineast, utan jag gick direkt från Barbapappa till Kurosawa och Polanski. Därför finns det knappast några nostalgiska skäl till att se filmerna nu. Men jag såg de här filmerna när de gick på bio (om än jag somnade under den tredje, ändå flera år innan Aquas hit: " Doctor Jones, Doctor Jones / wake up now"). För några år sedan var jag lärare i ämnet Filmkunskap, och jag har förstått att speciellt den första delen, Den försvunna arken, följer filmens berättarmall till punkt och pricka: därför kan jag alltid använda det argumentet som alibi för att se dessa barnsliga filmer - men jag har alltid tyckt att Spielberg varit en groteskt överskattad regissör. Dock gillar jag fortfarande mest den mittersta installationen, The Temple of Doom, eftersom den har en så mörk grundton, med människooffer, och frikostiga exempel på människans ondska, samt att humorn inte är lika ansträngd som i de övriga filmerna. I sommar kommer det en fjärde film, så jag får se om jag kan övertala någon av sönerna att göra en uppoffring och låta mig följa med på den (hoppas den har åldersgräns, så att de inte får för sig att se den på egen hand). 

Den känsla som i högre grad än något annat vidlåder nyare svensk prosa är troligen ängsligheten: bevakandet, oviljan att sticka ut, att till varje pris vara till lags. Visst finns det några som bryter mot detta, och levererar genuint originell litteratur, men det finns en utbredd saggighet, och allra helst hos novellförfattarna (eller som det heter från visst kritikerhåll, hos 'novellisterna'), där Carvers smutsiga realism ligger som ett tjockt lager fett över alstren. En av dem som reagerat är Stefan Lindberg: redan titeln på hans debutbok Tusen nålar indikerar att här har vi någon som inte väjer för obekvämligheten. Och hans nya samling noveller heter I Gorans ögon, och är - för att hylla korthetsprincipen - annorlunda.

Det är noveller skrivna med ett sardoniskt leende, på intuition, där ingivelserna tillåts spela fritt, ohämmade av anpassningsbarhetskrav. Även när han närmar sig traditionella genrer, som satiren, gör han det på ett vildsint uppfriskande sätt, med en fantasi som är tillåtande, som vidgar sig underbart. Texterna, novellerna, är komprimerade, kärnfulla - gåtfulla, suggestiva, vindlande, vackra, fula: lite nedsolkade, som ett slags jovarsperspektiv på tillvaron.

De absurda situationerna görs trovärdiga, med avväpnande tekniker. Här frossar han i att skapa kafkaeska situationer, kanske allra mest lyckat i den längsta novellen, "Tjänsteman vid mörkrets sambandscentral", om en man som motvilligt dras in i en konspiratorisk historia om en negligerad provinsiell författare (Axel Helgesson), och ett anhang beundrare som inte drar sig för mord i sina försök att återställa hans plats på parnassen. Lindberg visar hur det är realismen som är det overkliga och som använder konstlade berättargrepp: tillvaron är för irrationell och komplex för att kunna beskrivas sakligt, distanserat.

Vidare har Lindberg en förmåga att gestalta både karaktärer och situationer där det vanliga byter plats med det ovanliga: men han vet också att utnyttja parentesen [även dess hakvariant], kursiveringarna och spärrningarna - och en kort syntax, som skapar pauser, rytm. Det är också befriande med en svensk författare som inte har behov av att sammansvärja sig med övertydlighetens tyranni: här lyssnas med precision på Hatful of Hollow, och inte med vaghet på The Smiths.

Verkliga människor får sina fiskar varma när Lindberg driver med deras olater, och han är noggrann med detaljerna. Flera texter berör förpubertetens erfarenheter av extrema lukt- och smaksensationer, för att inte tala om njutningen i att bläddra i seriemagasin: på sätt och vis kan det erinra om Filip och Fredrik korsad med Lotta Lotass. Men det är inte möjligt att beskriva piggheten, det oförutsägbara drivet i Lindbergs prosa.

Åtminstone två noveller kommer att hamna i framtidens antologiböcker (månne redan före 2037 infinner sig): dels titelnovellen om författaren Frans som hamnar i landslaget och sedermera FC Barcelona, men tappar sin skrivförmåga i takt med att lagkamraten Goran börjar publicera sig som poet och författare av tankeböcker, och dels den dystopiska/utopiska "Den sista berättelsen" (för säkerhets skull placerad näst sist i samlingen), en karnevalisk skröna om ett samhälle där litteraturen bytt plats med ishockeyn och andra folknöjen, och blivit en angelägenhet för alla, där Sonnevi med Jäderlund som förband orsakar kaos på uppläsningar i Globen; den som vill förstå vilka livskriser detta kan utlösa hos den som vill att litteraturen ska vare en exklusivitet har här åtskilligt att hämta.    

All läsning kräver tillvänjning - antingen av den något enklare sorten, som inför Ett öga rötts omvända ordföljd, eller den knepiga kommateringen i en 1800-talsroman, eller av den vådligare sorten, som när en roman inte på något sätt liknar en roman, utan kan se ut som J G Ballards Skändlighetsutställningen, en vida omtalad bok som alltså äntligen hittat sin svenska utgåva, tack vare Vertigo (inte endast Ian Curtis lånade titeln, The Atrocity Exhibition, till första låten på Joy Divisions sista skiva "Closer", utan Patti Smith gjorde detsamma med kapitlet "Summer Cannibals"). Som uppmaning råder oss författaren att läsa okronologiskt, att söka tilltalande bilder här och där och utgå ifrån dem: då rekommenderar jag att börja med några av de avslutande kapitlen, som påminner om essäer - visserligen helt utflippade sådana.

Boken skrevs på 60-talet, och innehåller bland en del annat en drift med den dåtida kändiskulten, med återkommande inslag där tidens celebriteter gisslas: mest känt är förstås kapitlet "Varför jag vill knulla Ronald Reagan", där han tidigt såg Californiasenatorns potential, och varnar för effekterna av hur hans retorik nästan enbart består av kroppens språk, där orden blir helt sekundära. Kändisar som fetischer: profetian kan med fog sägas ha slagits in. Kennedymorden blir både katalysator och skugga för boken.  

Ballard skriver kritiskt, men något elegiskt tonfall anför han inte. Sex och död är hans ämne, och om det blir tjatigt är det inte mitt fel. Romanen, som liknats vid "kondenserade romaner", påminner om gammaldags diabilder: framför allt i sin förmåga att skapa oroande bilder kommer väl Ballard att ihågkommas, och ur hans digra produktion lär böcker som denna återstå, om inte annat för att de både var och är så djärvt nyskapande - inte många har gått där han har gått. Bilderna är starkt surrealistiska, och han refererar ofta till konsten, allra helst till Max Ernsts mest kusliga målningar, "Tystnadens öga", "Europa efter regnet" och "Brudens påklädande", eller Hans Bellmers rejält otäcka dockor.

Skändlighetsutställningen blir ett annat namn för människokroppen (att människan är det skändligaste av allt, visste de gamla filosoferna), och i sin synestetiska version av maskinkroppen liknar Ballards vision Harry Martinsons i Aniara. Fascinationen för bilen är också den ett tidstypiskt fenomen, eftersom bilen är något helt annat i dag, mindre av en metonymi för kroppen än en egensinnig maskin.

Apokalypsen och partyt i samma andetag. Även om det elegiska saknas, bottnar Ballards bok mer i förtvivlan än i något annat, och budskapet blir mer av en vädjan än en varning. Kapitlet "Krasch!", som senare utvidgades till en större roman och sedermera film av David Cronenberg, visar dödseroticismen i bilolyckor. När sexualiteten tömts på innehåll blir människan blasé, och behöver starkare, ovanligare attribut.   

Det är en jobbig roman, påminner mer om en konstinstallation än traditionellt berättande. Dock liknar de sista kapitlen som sagt var essäer om än ganska okonventionella sådana, och där finns även den fullkomligt lysande parodin på mordet på John F. Kennedy, som Ballard låter utspela sig som en biltävling: det är dristigt och roligt skrivet, och ger mordet ett helt nytt perspektiv. En del annat är snarare avsett att uttydas och kommenteras än läsas. Ballards egna kommentarer, tillkomna drygt två decennier efter att han skrev boken, tillrättalägger mer än de förtydligar.  

I USA fick Mitch Albom ett hejdundrande genombrott med sin första roman Tisdagarna med Morrie, och förlaget vet att berätta att här har vi att göra med en författare som sålt i miljonupplaga i 50 länder: med andra ord, vem är jag att motstå dessa lockrop, när radion ger mig hans senaste alster, Ge mig en dag till, att läsa?

Statistik är en sak: kanske inte en tillfällighet att Albom är en sportjournalist som tagit sin Mats ur skolan för att skriva dessa lättviktiga populära böcker, av ett slag som jag tror programledare på Tv 4 och Stefan Einhorn läser vällustigt. Själv läser jag förstrött, och irritationen kampas mot ledan och likgiltigheten. Det finns knappt något att bli riktigt ilsk på heller, utan boken känns hopplöst livlös, helt försumbar. Jag har läst mycket dåligt i mina dar - en Paolo Coelho, en Thomas Mann - men det här tar nästan priset.  

Om själva idén är ganska intressant - en avdankad baseballspelare som misslyckats som försäljare och blivit alkoholist (den som samlar på klichéer kan börja här) hamnar i en bilkrasch och får träffa sin döda mor, som ett slags spöke - är utförandet svagt och oskickligt. Chick (eller Chuck, som han lika ofta kallas) blir duperad av en snygg kvinna, och börjar supa, och då går äktenskapet i spillror.

Dramatiska scener utförs med klumpig hand, och den goda modern (du som räknar klichéer, är du kvar?) är så god att det blir klibbigt. Här är hon hjältinnan, som lojalt ställer upp för sin otacksamma son, som bara har ögon för fadern: i de traditionella könsrollernas värld läser modern böcker medan fadern inte bryr sig om något annat än baseball - klichéer igen, och allt är övertydligt och prydligt presenterat så att inget ska vara diffust eller oklart. En i grunden intressant historia om en moder som tagits för given av sin odräglige son förlorar sig eller snubblas bort i en orgie av falsk känslosamhet.

Det värsta med boken är ändå hur dålig Albom är på att hantera riktiga känslor: det blir bara sentimentalitet, som aldrig förmår ta in känslorna på riktigt, utan bara förmår spela känslor. Det är ett svek mot läsaren, som inte får möjlighet att konfrontera eller hantera de känslor av sorg som boken borde frammana. Albom är en klåpare, en iskallt beräknande manipulatör, helt ointresserad av riktiga känslor. Modersspöket reduceras till ett dåligt samvete, och upplösningen är totalt överspel av hjärtnupenhet.

Vidare är översättningen tunn, där originalet lyser igenom i varenda formulering. Och det är inget snyggt original heller: hos sportjournalister verkar Hemingway vara det första och enda stilidealet, med de korta meningarnas tyranni, och deras anti-intellektualism och förytligande anspråk blir tröttsam: - Böcker ... hö hö ... det läser jag bara när jag har svårt att sova, hö hö ..."Morgonsolen befann sig nu strax ovanför horisonten och  träffade mig mellan husen i mina gamla kvarter som en hårt skruvad baseball": om detta i dina ögon är en stilig formulering, då har du mycket att hämta här.  Det enda roliga med den här boken är väl att huvudpersonens dotter heter Maria Lang.  

I ett försök till nyansering av den urgamla dikotomin mellan känsla och förnuft ger Åbo Akademi ut antologin Känslornas geografi. Reflektioner kring känsla och förståelse i kulturforskning, redigerad av Lena Marander-Eklund och Ruth Illman: en tämligen aptitlig bok ändå, med tolv bidrag som sorterar sig under tre olika underavdelningar, som vardera tar sig an ämnet utifrån hur känslor ska användas i förståelseprocessen, hur känslor används i fältarbete, samt hur känslor blir själva forskningsobjektet.

Tyvärr blir det allt mer tal om känsla och förnuft som två antagonistiska motpoler, när vi har mycket att vinna på att behandla dem som syskon - betecknande nog svarade exempelvis Beckett upprört när han kallades för intellektuell: "I am all feeling". Det kan ha att göra med vårt behov att inordna i kategorier: vi reagerar med känslorna, och säger sällan att någon överrumplas av sitt förnuft, och det finns inte heller någon känslornas motsvarighet till den gamla bekantingen "eftertanken" - kanske borde vi träna oss i att reagera långsammare, förlänga stubintråden, samtidigt som vi övar oss i att tänka mer instinktivt, snabbare.

Den här boken ger en ny syn på framför allt känslor. En god bakgrund till hermeneutikbegreppet ges av Bengt Kristensson Uggla, där han visar att traditionerna naturvetenskapare och humanist varit långvariga följeslagare, och sedan ger varje bidragsgivare sitt tillskott, med exempel på hur vi kan gå till väga för att i högre utsträckning använda känslorna när vi tänker. Problemet är väl att vi fortfarande inte vet hur vi tänker (om vi ens gör det), utan saknar besvärande nog ett språk för det.

Några av texterna har kanske framför allt ett internt intresse, som när egna bekymmer i intervju- och forskningsarbetet redovisas, eller när flera texter handlar om hur forskarna ska kunna vara neutral och nyanserad i sin tolkning av det undersökta materialet: vilken plats ska känslorna ha? Samtidigt är nästan känslan en förutsättning för att ett bra forskningsarbete ska kunna bedrivas. Ja, det må vara ett dilemma, men det måste kunna gå att lösa, med professionalism (ungefär som en lärares betygsättning: det är svårt, otäckt, och det är inte något okänsligt eller något som läraren tar lätt på, samtidigt som det ska vara neutralt och objektivt).

Det kyliga och sakliga handlar om den rätta distansen, något av det som Flannery O´Connor menade när hon påstod att både författaren och kritikern var oförmögen att bedöma det skrivna: författaren befann sig för nära sin egen text, och kritikern var för långt borta. Lösningen skulle vara större inlevelse hos den som vågar sig på risken att tolka, och mindre av kylig saklighet. Något av allt detta antyds i några av bidragen i den här antologin.

Sven-Erik Klinkmann skriver om jazzpianisten Alan Pasqua, och sin egen ambivalens i rollen som både forskare och fan, med utgångspunkt i bland annat Fredrik Strages epokgörande skrift Fans. Klinkmanns text är symptomatisk för den här boken: personligt (väl)skriven, intressant, och ganska ovanlig. Men inte lika ovanlig som Lena Marander-Eklunds text om hur barnaföderskor använder skrattet för att hantera svåra känslor när de berättar om sina förlossningar: en helt originell vinkling. Teoretisk kunskap måste kombineras med känslor för att tolkning och förståelse kan erhållas, blir bokens slutsats, och visst kan jag instämma i det.  

Den utomordentligt produktive Conor Oberst följer upp fjolårets fina album med Bright Eyes med ännu ett sidoprojekt, som heter The Mystic Valley Band, och det går att höra en konsert från 29 december 2007, då ett knippe egna låtar spelades, samt ett par Bright Eyes-låtar (bland annat en nästan uppsluppen "Lua"). Lite rörande sjunger han i "Milk Thistle"om årets mest omskrivna figur: "Lazarus, Lazarus, / Why all the tears? / Did your faithful chauffeur just disappear?" Flera av dessa nya låtar är faktiskt ganska bra, och liknar ganska mycket de som fanns med på "I´m Wide Awake, It´s Morning", och grundtonen är så positiv att om han inte passar sig kommer han snart inte att ha några emo-fans kvar. En skiva är redan inspelad, och kommer 5 augusti.

Lika ung och brådmogen som han var som sångare i Lustans Lakejer, lika överårig och bedagad blir han som debuterande författare, Johan Kinde, när han återskapar det begynnande 80-talet i romanen Någon sorts extas, där den unge skönheten Julian filtreras av den gamle bucklige Johan. Jovars, en hyfsad roman är det allt, men inte mer, och mer är väl vad man har rätt att begära, så svältfödd som man är på skildringar av sin ungdomstid.

Här heter hans band Bête Noire, och deras karriär är kalkerad på Lustans Lakejers - Julian är för säkerhets skull marginaliserad som textförfattare åt bandet, men in i minsta detalj är det en nyckelroman, med viktiga figurer för bandets utveckling, som Nina Lekander på Expressen och Richard Barbieri från Japan, under andra lätt dechiffrerbara namn. Poängen med romanen är förstås hur Kinde minutiöst lyckas återskapa tidsperioden: det är en arkeologisk utgrävning värd allt beröm, med låttitlar som stiligt förankrar skeendet - men lite trist att allt måste vara så övertydligt, att låtarna också nämns med bandnamn, som om någon då talade om "The Art of Parties" och kände sig tvungen att förtydliga att det var en låt av Japan.

Språket är romanens stora problem. Hela tilltalet är lillgammalt, men präglat av distansen och vuxenperspektivet, som ger ynglingarna en förmåga att se allt med en medelålders blick: Julian är storögt oskuldsfull och cyniskt världsvan på samma gång. Erfarenheterna lyser igenom. Kinde lyckas inte gestalta sin tonårsprotagonist på ett trovärdigt sätt: antingen ligger erfarenheterna för nära, eller för långt borta. En dröm hade kanske varit att han i stället hade skrivit den här boken i realtid, när Lustans Lakejer hade sin storhetstid: vad vi har här är en ganska ocharmig bok.

Tyvärr riskerar intrigen att fastna i schabloner, men det kanske var parodiskt redan då? Karaktärerna pratar som i 40-talsfilmer, och jag har lite svårt för människor som utan ironi använder uttryck som "livets goda", "sofistikerad", tilltal som "vad gör du, din lille sybarit?", kallar kvinnor för "diamanter", eller använder formuleringar som "iförda de mest utstuderade kreationer". Julian raljerar över "posörerna", men för mig är hans eget ordval bara fjantigt.

Det är uppenbart att Kinde har läst en del Per Hagman i sina dar - lika uppenbart som att Hagman läst Bret Easton Ellis (därför blir Kindes stil lika fräsch som om en svensk artist som skulle få för sig att imitera Morrissey-epigonen Håkan Hellström): båda, det vill säga alla tre, använder kursiv stil för att skriva om barndomsupplevelser, och att skriva i presens är också ett gammalt knep som Kinde lärt sig av Hagman, som lärt sig av Ellis. Romanens kärlekshistoria är också den kopierad från Hagmans Volt.   

Ändå lyckas Kinde på ett bra sätt skildra den där berusande känslan då man gör något för första gången, då tillvaron bara består av nya smaker och oupptäckta äventyr. En annan positiv detalj i hans roman är hur kärleksfullt han beskriver Stockholm. Lite trist bara att han måste ikläda alltihopa ett erbarmligt språk - högtravande, kvasilitterärt, och faktiskt ganska unket. Stilen innehåller så många anglicismer att jag misstänker att han skrev romanen på engelska först och sedan har översatt den. Syftningsfelen och den bristfälliga grammatiken får mig också att förstå att Julians skolkande är självupplevt. 

När jag i går skrev att jag såg fram emot uteblivna punkteringar för all framtid menade jag snarare ett femårsperspektiv eller något liknande, för tro mig, jag har cyklat tidigare - innan jag flyttade till den här fördömda staden som är min nuvarande vistelseort - och punkteringar brukar uppstå vart femte eller tionde år. Hur ska jag beskriva min reaktion i morse, med ännu en punktering, trots stridsvagnsdäck och ny slang? Det stod på däcken 'punkteringsfria', och så håller de en dag ... Svenska språket räcker inte till. Är det jag som får alla punkteringar inom kommunen? Är det en mardröm? (Svara inte.) Till och med skolans naturvetenskapliga lärare har svårt att hitta sannolikhetskalkyler och lagar inom fysiken som kan förklara mina punkteringar: religionslärarna muttrar om Job, svensklärarna säger 'makterna', men ingen säger det enda tänkbara - spöken. Mitt tålamod, mitt legendariska, mytiska tålamod, är som den bibliska bägaren som rinner över - hädanefter tänker jag gå och trotsa skavsår och trasiga skor, för även om det tar dubbelt så lång tid att gå som att cykla sparar jag in den tiden och mer därtill på att jag slipper laga punkteringar och köpa lager av lagningslappar, solution och slangar (om du saknar någon av dessa attiraljer, ring mig, jag säljer mitt förråd billigt).

Förgäves har jag väntat på en bok som tar upp problemet med cutters, ungdomar som skär sig, och det ryktades att Vertigo skulle publicera en sådan, men det kanske var något jag bara hade fått för mig. I brist på annat går det nu att ta del av en dansk skrift som hittat fram till en svensk översättning: det är Per Straarup Søndergaard som har skrivit boken När livet gör ont. Om självskadande beteende bland unga, utgiven av Gothia förlag, som har låtit något som heter Stockholms Ordverk sköta översättningen (fråga inte).

Som relativt nytt fenomen kanske det inte är konstigt att forskningen befinner sig i sin berömda linda här, men jag tycker att den här boken är ganska otillräcklig i sin analys av problemet. Att fälla generaliserande omdömen utifrån en liten grupp intervjuade ungdomar - elva stycken - är vanskligt, och jag är inte säker på att det är självklart att alla skäms över ärren, något som här mer än antyds genom boken: snarare finns det åtskilliga cutters som kavlar upp ärmarna för att exponera ränderna, ungefär som anorektiker som gärna fryser i linnen för att visa ärren.

Det gedigna ligger väl i hur faktamaterialet presenteras, där kapitlen med de intervjuade ungdomarna ledsagas av intervjuer med psykologer och andra experter på ungdomar, liksom statistik och små faktarutor: dessa ibland hämtade från Wikipedia, vilket kan förvåna en källkritisk svensk läsare. Enligt en undersökning från Halland skär sig 7 % av ungdomar mellan 13-18 år - men den undersökningen är från 2001, så det kan vara fler (eller färre) nu. Kapitlen påminner en del om broschyrer från olika styrelser och myndigheter.

Boken innehåller också några otäcka bilder, naivt tecknade av Joanna Hellgren, och dessa kan väcka associationer till 70-talets murriga barnbildsvärld - de är otäcka på riktigt, som en Alfons Åberg-värld indränkt i ångest (på en pojkrumsvägg sitter en affisch med The Cure, men hon verkar inte ha någon uppfattning om hur Robert Smith ser ut). Att det är en dansk bok bevisas om inte annat av att Straarup Søndergaard med belåtenhet konstaterar att en av hans informanter ersatt rakbladen med cigaretter.

Psykologen Lotta Rubæk skiljer mellan tre olika typer av självskadande: den allvarliga sorten, som mest utförs av psykiatrins patienter, den stereotypa sorten, som autister utför, samt den ytliga sorten: ungdomarna som ersätter självmordet med denna harmlösa form av destruktivt beteende. Skadligt är det: den lindring som kroppens egna endorfiner ger ersätts snabbt av skuld- och skamkänslor, menar Straarup Søndergaard.

Här skulle det vara allt för lätt att raljera om de välbeställda ungdomarnas påhittade trauman - jo, i fattiga delar av världen unnar man sig knappast nöjet att skada sig själv, och ungdomar som har krigserfarenheter brukar bearbeta dessa på andra sätt - men det hjälper kanske inte dessa ungdomar. Gott om dåliga föräldrar ligger bakom mycket av neuroserna, och ännu sämre pappor. Som Marc Almond sjöng i Soft Cell: "Home is where the heart hurt is", och vi kanske ska lägga vår energi på att skapa en annorlunda papparoll.

Det är något jag har skrivit om tidigare: Dmitri Nabokovs beslut att vägra faderns önskan att bränna manuskriptet till den sista romanen, The Original of Laura, som alltså nu kommer att publiceras. Jag läser en intervju med sonen - snarare en gammal hederlig Questions and Answers, en konst Vladimir behärskade till fullo (Strong Opinions, hans samlade intervjuer - mestadels tillkomna skriftligen - är en underbar bok, och hade Nabokov varit svensk författare hade vi fortfarande förfasats över hans påhopp på kolleger - å andra sidan är han relativt likgiltig mot journalister), och nog är det rörande att se Dmitri leverera flera utsökt fyndiga nabokovska repliker, som när han får frågan hur han bemöter eventuell kritik att han publicerar boken av finansiella skäl: "It's true that my wheelchair requires some costly modifications to fit into the trunk of a Maserati coupe", ett svar som blir ännu roligare då Dmitri i sin ungdom var racerförare (och fadern som inte ens kunde köra bil).

For Mercy, Pity, Peace, and Love
Is God, our father dear,
And Mercy, Pity, Peace, and Love
Is Man, his child and care.

For Mercy has a human heart,
Pity a human face,
And Love, the human form divine,
And Peace, the human dress.

Then every man, of every clime,
That prays in his distress,
Prays to the human form divine,
Love, Mercy, Pity, Peace.

And all must love the human form,
In heathen, turk, or jew;
Where Mercy, Love, & Pity dwell
There God is dwelling too.
William Blake.
Jag minns när USA anföll Irak, och hur välgörande det var när Patti Smith vände sin vrede och besvikelse utåt och inåt och mot den här dikten, och citerade tredje och fjärde strofen i låten "My Blakean Year". Själv gillar jag förstås allra mest den sista strofen: för mig det vackraste som någonsin skrivits på engelska.

Akt II

Lars Noréns En dramatikers dagbok är en skarp och ljus bok, där vi får ta del av en intelligent människas innersta. Det är vackert, men också styggt. De som får känna av hans sura vrede får snyfta till och försvara sig bäst det går: kanske de ska vara tacksamma ändå över att tack vare omnämnandet bli bevarade för framtiden, likt många av Strindbergs fiender, där många haft svårt att överleva i egen kraft, utan nu får finna sig i det visserligen tvivelaktiga nöjet att vara ihågkomna som de som hade fel.

Bokens omslag är asfaltsvart, och har också dess grova struktur. Det är en bok som väljer bort nyanserna. Noréns värld är svartvit, men hans höga krav på ärlighet får inte bara att hans egen dramatik att bli suverän, utan påverkar också hur han närmar sig annan konst - med höga anspråk, och krav som knappt någonting lyckas uppfylla: därför kan man säga att han inte ens gillar det han gillar, utan lyckas alltid hitta förbehåll, och det är ont om samtidsförfattare som finner nåd, nästan bara Hanne Ørstavik och Lotta Lotass.

Även som regissör bedömer han andra strängt, men inte oresonligt. Han förblir lojal mot sina skådespelare, och när han måste överge sina positiva åsikter sker det efter en vånda som vi som läsare kan följa i månader, ibland längre. Norén slår hårt mot sina fiender, men han slår inte mot de som inte kan försvara sig, och därför blir hans prat om att inte vilja skada någon svag inte hyckleri: hans fiender är starka kulturpersonligheter, med all möjlighet i världen att försvara sig, men framför allt att med goda argument och bättre gärningar visa att Norén har fel.

Den tid som skildras är åren mellan 2000 och 2005, och i början plågas han av händelserna i Malexander, då två polismän avrättades, och en av gärningsmännen var en skådespelare i Noréns uppsättning av 7:3 för Riksteatern. Då valde författaren att tiga, och delvis fortsätter han tjurnackat att tiga i detta ämne - här erkänner han dock att han gick för långt ned i dessa människor, och där nere finns bara hat och mörker av ett slag som inte kan nås eller konfronteras, något han i sin naivitet inte hade förstått (hur kunde han ha vetat?).  

Att läsa boken är en uppoffring: visst, det är tidskrävande, men belöningen är att du vistas i närheten av en annan människa, tar del av dennes innersta. Stor konst förändrar världen, ger den en förskjutning, men den lyckas också stundtals skapa förändringar inom dig, och här blir du förändrad: det känns som att en lampa börjar lysa inom dig - du blir varm och upplyst.

Som bok är det ofta hopplös läsning: att paginering, register och styckeindelning saknas får svindelkänslan att bli lika stark som träningsvärken i de armar som ska bära upp boken alla de timmar som läsningen kräver. Ändå läser jag febrilt, närmast hypnotiserad av den starka, övertygande rösten, och efteråt ser jag yrvaket på en värld där vårens aprilsnö hunnit ersättas av försommarens soldränkta rabatter. Att tycka om den här boken får mig enligt dess kritiker att bli, med en allusion på en tidig pjäs av föremålet, en fursteslickare - då så, låt endast en åsikt råda, låt öga för öga-mentaliteten bli vår nygamla religion: det är en destruktiv form av försvar, som bara lyckas bevisa att det är Norén som har rätt.  

Mellanspel

Allergin slår till lika obarmhärtigt varje år, trots att jag förberett mig sedan februari, och ätit de profylaktiska pillren - till vilken nytta, frågar jag mig, då jag nyser och får tårar i ögonen och svårt att andas ändå: vaknar på nätterna och är alldeles nära döden, som att få ett astma-anfall och i flera minuter ligger jag i mörkret och känner hur jag försvinner, med de ineffektiva ögondropparna och nässprayen alltid vid min sida. Under den här tiden, då jag behöver sova mer än dubbelt så mycket som vanligt, och då den försummade trädgården begär räddning, och staketen behöver tvättas och målas, och skolan har Nationella prov som behöver rättas och flest uppsatser under hela läsåret ska läsas - då ska jag läsa Lars Noréns minst sagt monumentala En dramatikers dagbok: det är som om någon skulle be mig att läsa Bibeln under ett fotbolls-VM.

Inte tills ögonen blöder men nästan läser jag denna bok av bibliska proportioner, inte utan viss sveda och värk, och jag blir allt mer imponerad, i takt med att utmattningen driver mig djupare in och ned i boken. Det är en bok av ett slag som det är svårt att värja sig mot, och jag undrar stilla hur den är funtad som har kraft att motstå den: har de verkligen läst?  

När jag läser känner jag hur jag sugs in i dramatikerns värld av arbete, där han som en skugga hastar fram mellan repetitionsperioder som regissör, och där fiender harklar sig i kulisserna. Norén odlar sin trädgård på Gotland, men han ägnar större möda åt att odla sina fiendskaper. Dock är det snarare än en aggressiv ton en elegisk som ledsagar texten, och ger den dess säreget sorgliga klangfärg. Stilen är utsökt rytmisk, med precisa iakttagelser och hårt tuktade formuleringar.

Han skriver något oerhört, infamt, och frågar sig: "kan jag skriva så här?" Några gånger återkommer han till självtvivel, och oviljan att skada någon i sin närhet. Ska detta uppfattas som hjärtlöst hyckleri? Men är det inte hellre sällsynt riskabelt för någon att dras in i en skapande konstnärs privatliv? I synnerhet den dokumenterat självutlämnande konstnären, där du själv inte har makt att påverka vad han eller hon väljer att uttrycka. Att han verkar ha en god relation till sina barn borde utgöra en fingervisning.

Norén återkommer till vad han uppfattar som sin brist på makt: eftersom han inte har accepterat den kan den inte tillskrivas honom, i ett resonemang som imiterar barnets sinne för logik. Jag skulle nog säga att det är svårt att neutralt förhålla sig till makt, att den både förför och förtär - och att det inte räcker med att vägra den, för den har nog kletat sig fast vid Norén ändå; skulle han komma undan med det här bokprojektet om han saknade reell makt?  

Nu kan makt nyttjas eller utnyttjas, och jag skulle hävda att Norén inte direkt strävar efter att missbruka sin makt, hur efemär han än må tycka att den är. Åtminstone försöker han inte skada de han umgås med, utan väljer sina fiender med omsorg - oftast bland dem vars tyckande stått på kollisionskurs med hans eget. Det är kanske småsint, men för den utomstående underhållande. Det är elakt, och kanske orättvist, men att skriva att DN:s kulturchef är lika falsk som Simone Weil är äkta är åtminstone en pregnant formulering.  

Akt I

"Diamantprosa", löd Paul Verlaines omdöme om Rimbauds dikter, och något liknande måste sägas om Lars Noréns stora och omtumlande bok, En dramatikers dagbok, där en skimrande kortfattad prosa breder ut sig över tusentals sidor, i en bok som verkar ha som syfte att leva upp till Borges definition av den eviga boken: en bok utan både början och slut, som bara är, i en uppvaktning av oändligheten. Åtminstone kan det vid läsningen av den här svarta boken kännas så, och därmed är den ännu knasigare än fjolårets knasigaste titel, Lotta Lotass nästan lika evighetsintriktade Den vita jorden. 

Norén ger intryck av att vara en intensiv arbetsnarkoman, som lever för sitt skrivande, vars dagliga rutin här mest består i att skriva pjäserna, och sedan skriva i dagboken att han skriver pjäserna. Jo, han städar en del, springer, äter sushi och kyckling, köper kläder (fast oftare böcker), förälskar sig: men mest skriver han: "Jag skriver om mig själv tills jag försvinner", skriver han, och visst handlar mycket skrivande om detta utplånande av det egna jaget, kanske lite paradoxalt i en dagbok där storhetsvansinnet borde lura i kulissen, och där bokens undertitel kunde bli "I huvudet på Lars Norén".

Fast Norén är ingen självupptagen gnällspik, utan lyckas hela tiden undkomma monotonin. Vi måste också förstå att den här dagboken fungerar som brevet gjorde förr, som ett litterärt projekt, och titeln avslöjar medvetenheten om de fiktiva inslagen. Norén uppfinner sig själv, och iscensätter sitt eget jag, blir en protagonist i litteraturen. Var finns verkligheten, när någon ger ut sin sanna historia? Den som här chikaneras som "vidrig" vill försvara sig - så gör det då, men bespara oss tårarna.

Gripande skriver han om barnlösheten i äktenskapet med C, vilket följs av ett flertal kortare förälskelser - dessa skildras inte alls gubbsjukt, utan med stor insikt i vilken gamling han vid det här laget har blivit, åren kring 60. Mer än skvallret om kända skådespelare och journalister blir det också berättelsen om dramatikerns vardag som blir det bestående intrycket. Dessutom är det en strukturell kritik mot journalistkåren, när han kritiserar dess osjälvständighet och feghet, som tar sig uttryck i att aldrig fälla tydliga omdömen annat än i efterhand, med facit i hand. Därför får de ypperligt svårt att förhålla sig till Noréns pjäser under den här tiden, då de är så annorlunda och experimentella, i förhållande till hans tidigare mer konventionella borgerliga pjäser. Balzac kallade tidningsredaktionerna för "tankens horhus", och Norén ger journalisterna epitetet "statens horor".

Paradoxer av slaget "Jag önskar att det fanns begåvade skådespelare som inte är skådespelare" belyser yrkesrelaterade problem för dramatikern, som under dessa år är mitt inne i en process där dramatiken rör sig mot en reducerandets estetik - också paradoxalt, att det ska krävas en så här massiv bok för att uttrycka detta. Norén behöver vara missuppfattad, och kanske den gamla snyftande konstnärsklichén "Ingen förstår mig" förnyas till ett "Ingen missförstår mig".  

Kanske den enkla psykologiska förklaringen till Noréns stundtals fräna hat är att han liksom Strindberg behöver bli hatad för att skapa - det är en tankegång han beträder några gånger, att han behöver utanförskapet. Han betonar sitt behov att separera sig från svenskt kulturliv: "visserligen bara någon meter, men det är en meter av oerhörd avgrund". Han är fullkomligt kategorisk i sina åsikter, och det kan kännas skönt med någon som inte tassar omkring. Ibland vill jag korrigera hans tyckanden, men ofta har han helt rätt - som i sin bedömning av Sarah Kane, som han tycker är både pubertal och förenklat våldsam och ibland just därför underbar. Det som inte passar hans förutbestämda mall fördömer han, stundtals orättvist hårt, kanske.

"I know you´re married but I have feelings too": Martha Wainwright släpper en ny skiva strax, och här kan du lagligt ladda ned två låtar från den: "Hearts Club Band" och "Jesus and Mary". Det låter ganska annorlunda jämfört med debutskivan: ljusare, luftigare, mindre taggigt. Jag har förstått att hon har med en cover på Pink Floyds enda drägliga låt, "See Emily Play", och att gamla medlemmar från The Band och Steely San medverkar, så det ska nog låta lagom skäggigt.

Feminister: vässa edra pennor - här har ni en bild att slunga er vrede mot - - -

Coens film No Country for Old Men är skoningslös, och trogen Cormac McCarthys brutala version av det amerikanska våldssamhället. Jag var rädd för att se den här filmen, helt enkelt därför att jag så ofta blir besviken när personliga favoriter från olika konstarter möts (senast Ann Jäderlunds platta dikter till en av mina absoluta favoritfilmer, Repulsion). Men av McCarthys romaner är det här knappast hans bästa: ändå, eller som vanligt kanske just därför, har bröderna Coen lyckats göra en riktigt bra film ur den - dock minns jag knappt romanen, och kan därför inte avgöra hur de har bearbetat den, även om jag har för mig att den var ganska precis så här. Det var vid läsningen svårt att visualisera Chigurh, och Javier Bardem var knappast vad jag såg (inte i den frisyren). Hans helt tomma leende är nog den kusligaste med hela filmen, vida otäckare än hans mordexcesser. Som filmberättelse är det också bland det bästa Coenbröderna har gjort, och jag gillar hur de håller igen med dialogen (romanen är pratigare, om än replikerna är av samma lakoniska slag) och musiken: stämningen blir mycket mer obehaglig när det enda som ackompanjerar Chigurhs jakt på Moss är ens egna skrämda hjärtslag. Som slutintryck lämnas vi med Chigurhs besynnerliga gestalt, en letargisk mordängel som utsökt balanserar mellan den farligaste charmen och personlighetsutplåningen.

Med varma kinder läser jag Lyrikvännens senaste nummer, ett dubbelt, 2-3/08, det som handlar om sex, och jag imponeras av spännvidden och ambitionen: här finns en fin och ganska bitsk seriebiografi om Shelley av Liv Strömquist, en intressant essä om Stina Aronsson, men framför allt väldigt många dikter (nya av Ann Jäderlund, där hon utgår ifrån Polanskis film Repulsion, men tyvärr är dikterna ganska intetsägande) som visar att det finns bättre förutsättningar att skildra detta ämne i poesin än i prosan, något som knappast förvånar. Och nästa nummer handlar om Rut Hillarp!

På Norstedts ska äntligen ges ut Ibsen-pjäser, i Klas Östergrens översättning. Jag tror att jag har läst om och väntat på det här i flera år. På skolan har vi väntat på en ny version av Ett dockhem sedan 1935. Jag kan knappt bärga mig tills jag får ge eleverna den här tjocka volymen, med ytterligare fem fina pjäser, och sedan se hur de ska bära sig åt för att få plats med den i deras redan trånga skåp. IBsen är som gjord för IB. Förlaget verkar ha inspirerats av Bonniers klassikerpocket, och har nu en egen klassikerserie, men de övriga titlarna känns inte lockande (beat? - igen?). Däremot kommer i höst Haruki Murakamis Sputnikälskling, i den begåvade Vibeke Edmonds översättning (hon behärskar både franska och japanska). Det är förstås fint att Sverige äntligen har upptäckt Murakami.   

Jag: en labyrint.

Du ska vistas i den, där

allt är omöjligt.

Aldrig anade jag oråd, utan kände att jag bara måste se den: Steven Soderberghs Kafka, som han gjorde efter Sex, lögner och videoband. Hur kan det komma sig att jag aldrig sett en film som heter Kafka, och faktiskt handlar om Franz K.? Det här är en film som sällan nämns, och nu förstår jag varför. Den är snyggt filmad, har Jeremy Irons, som verkligen är som klippt och skuren för rollen, men allting är outhärdligt tråkigt. Och så innehåller den en konstig sammansvärjningsteori, som inte har någonting alls med författaren att göra. Den som vill ha en mer autentisk Kafka på film, se hellre Scorseses lika underskattade After Hours, eller Woody Allens svartvita Skuggor och Dimma. Soderbergh har gjort två riktigt bra filmer, Traffic och The Limey. 

Jeremy Irons vilse i Soderberghs film.

Först var de fem, nu är de fyra: de ryska poeterna som ska förgylla poesifestivalen i Nässjö i år, 12-14 juni på Sörängens folkhögskola. Jag hoppas att det inte är Lev Rubinstein som är avhopparen, för han var nog den ende som jag hade koll på. Dock ska Stina Ekblad läsa Tsvetajeva, något som säkert blir en storartad upplevelse, och så kommer Athena Farrokhzad, Marie Silkeberg och Eva Ström - jag har hört Silkeberg tidigare, och hon läser bra. Bob Hansson återkommer, han är alltid i trakterna, känns det som - har han skaffat sig en hållhake? Och att ha Vilhelm Moberg som tema på en poesifestival känns lite dubiöst. Ändå tycker jag att Ulla S verkar sköta sig bra som Goys efterträdare på den här posten, om än några fler manliga svenska poeter kunde könskvoteras in - och så saknade jag Stig Larsson i fjol - - -