bernur

Jag har tillbringat några timmar med att skruva i en dörr. Det är en av toalettdörrarna som börjat krångla, typiskt nog när bara barnen varit hemma. - Vem? - Nån annan. Så jag tog fram mina två skruvmejslar och en tång, och mina vedermödor kan jämföras med en tennismatch. Första set gick lätt till mig, för då tog jag isär hela surven. Men inte blev det bättre för det, så jag skruvade tillbaka allt, kände paniken komma, och kände mig också nedbruten (bruten serve). Men så tänkte jag att jag inte kan ge upp så lätt, så jag tog isär allt igen, och trixade och donade med den stora klumpiga tingesten som ligger insjunken i trät, och tyckte nog att det skulle bli vinst. Timmarna gick, och det började bli upplagt för matchboll: bara få tillbaka allt på rätt plats. Inte helt lätt, då jag hade använt tången till att knyckla ihop en av ... eh, grejorna, så efter några väl valda svordomar (inte för inte var McEnroe alltid min favorit) var jag färdig, och känslan av triumf var överväldigande. Det kändes overkligt: jag - jag - hade lyckats med ett tekniskt arbete, och med stoltheten drypande över mig (ja, eller svett, då) hälsade jag min fru välkommen tillbaka efter sin promenad. - Bra, sa hon, men du har fått färgerna på fel plats: det är rött när det är öppet, och grönt när det är låst. Jaha, besegrad av en djävla nätrullare, alltså - - -