bernur

När Sylvia Plath i februari 1958 beskrev sig själv som "the vessel of tragic experience" var det kanske en allusion till St Johns ord om Jane ("a vessel of wrath"), och det är givetvis dessa Plaths ord som Margaret Drabble syftar på när hon i sitt förord till en ny utgåva av Sylvia Plaths dikter skriver: "Some have judged her a tragedy queen, self-aggrandising and histrionic, but perhaps she may be better seen as a vessel through which the horrors of history were permitted to pour." Häromhelgen läste jag Ulrika Kärneborgs recension av en utgåva av Ted Hughes brev, och hon tyckte att det var märkligt att hennes lokala bibliotek hade en bok av Hughes, men ingen av Plath: det har sagts förr, av mig, att det är skandalöst att Plaths dikter inte finns översatta till svenska, bara i en ojämn och stundtals undermålig version från Siv Arb, genomförd i sjuttiotalets början. På svenska finns alltså Plaths roman, hennes noveller, hennes dagboksanteckningar och till och med hennes brev, medan dikterna - det som överskuggar allt annat hon skrev, och förutan vilka resten hade betraktats som umbärliga, fortsätter att vänta på sin översättare. Kärneborg markerar mot den urgamla myten att det var Hughes som bildligt talat mördade sin hustru: det är alltid omoraliskt och fegt att skylla självmord på någon annan. Plath var psykiskt sjuk, och suicidal. Det är tråkigt att hon begick självmord, framför allt för hennes barn, men ingen kan klandra och bestämma sig för att det var någon annans fel, bara för att det känns bekvämt att göra så.