bernur

Germaine Greer, som en gång skrev en läsvärd bok om Shakespeare, har nu skrivit en bok om hans fru, hon som i testamentet ärvde hans näst bästa säng - Ann Hathaway, åtta år äldre än William. Eftersom det finns så lite fakta går det att spekulera sig blå, tycks Greer ha resonerat. Shakespeare´s Wife heter boken, men den verkar måttligt intressant - även om det är så som Greer tror, att Shakespeare kan ha skrivit några av sonetterna till Ann (som kanske hette Anne, eller rentav Agnes), går sådant inte att bevisas, lika lite som påståenden om eventuell analfabetism hos henne: men för hennes bok och dess försäljning är det förstås lämpligt att komma med den typen av antaganden. Shakespeare och hans tid är ett inbjudande Rorschach-test för kritikerna, ett svart hål för allehanda spekulationer (exempelvis dödsorsaken för barden: syfilis eller mord - eller kanske något annat), till exempel den befängda teorin att det var en grupp intellektuella ledda av Francis Bacon som skrev pjäserna, "egentligen". Risken med de allt för söndertröskade författarskapen är att forskningen blir allt mer perifer; för att forskarna ska legitimera sin verksamhet måste den bli unik, och då allt och lite till redan har skrivits får de vända på stenar som med förlov sagt ligger långt utanför författarens hypocentrum. Eller vad sägs om den Strindberg-bok som släpps i höst, och handlar om hur hans kaffevanor förändrades under utlandsvistelserna?