bernur

Lite ledsamt att jag måste använda den gamla vanliga rubriken till dessa texter, för annars hade jag kunnat tota ihop något fyndigt om att den här boken är "nyckelhålsmärkt" - för det jag har läst är något som ter sig som en voyeurens önskedröm, en dubbelvolym av burleskartisten Dita von Teese, i samarbete med Bronwyn Garrity: Burlesk som konstart / Fetisch som konstart (på engelska något vitsigare, The Art of the Teese), översatt av Christin Zandin.

Som den väluppfostrade läsare tittare jag är, börjar jag förstås med den något mer städade burlesksidan, där Dita von Teese stiger upp från sitt berömda martiniglas, nästan som Botticellis Venus. Det kanske ska sägas på en gång att den här boken, dessa böcker, snarare består av foton som ledsagas av text än tvärtom: några av de stiligaste fotografierna är tagna av Steven Klein, eller för den delen Ditas gamla flamma Marilyn Manson, som passande nog fotograferar henne intill en påfågel, den fåfängaste av fåglar.

Här finns åtskilliga bilder på hennes kusligt tunna korsettsnörda midja (den krymper 15 centimeter till 41 cm), liksom konstellationer där hon jobbar häcken av sig för att överskrida gränsen mellan det konstgjorda och det autentiska, i bilder som suddar ut gränsen mellan målning och fotorealism. Texterna är skrivna på ett hurtigt reklamspråk, som ändå inte helt lyckas dölja att Dita är både rolig och smart - här finns en ganska omfattande källförteckning, och någorlunda kloka resonemang kring vem som utnyttjar vem när hon utövar sin konst: jag skulle nog påstå att hon är intelligent, och i bilderna är hennes blick alltid kontrollerad och behärskad; även när hon är bunden är hon i överläge.

Hennes tolkning av burlesken är 'fresterska': ett dekadent rollspel, inövat sedan barnsben, då hon maskerade sin oansenlighet bakom fantasifulla ridåer av smink och underkläder (här behåller översättaren konsekvent anglicismen 'lingerier') - snarare än med skönhet hänför hon åskådaren med list och skicklighet, i något som hon själv kallar "en ljuvlig uppvisning i överdrift". Snarare än sex handlar det om teater, om för(e)ställning, om kameleontiska uppvisningar.

Den som så vågar sig på att vända boken upp och ned hamnar i den något mer kinky fetisch-världen, där Fröken Elfenbenshy blir Fröken Farlig, och det kan förefalla paradoxalt att hon plötsligt har mer kläder på sig: men det är fantasin som ska smekas, något hon inte tröttnar på att påtala. Minnesgoda läsare erinrar sig Gabriella Håkanssons suveräna skildring ur Fallet Sandemann vad de högklackade skorna gör med kvinnligheten, och här ges Dita von Teese fritt spelrum, när hon behärskat lever ut alla sina fantasier, och njuter av att det är just hennes egna som kommer i första rummet, snarare än de andras.   

Därför blir hon mer fascinatris än dominatris - någon som hellre behåller känslan av att det inte riktigt är på riktigt, att rollspelet och det teatraliska aldrig tillåter henne att släppa kontrollen, mer vågad än farlig ändå. Som utomstående går det inte att göra annat än beundra hennes ansträngningar och hennes vilja att späka sig och tänja på gränserna för vad som går att porträttera - i viss mån erinrar det om idrottsstjärnor som frivilligt offrar sina kroppar för rekord och för att få medaljer: skillnaden är väl att medaljerna delas ut tillsammans med sedesamma kramar av representanter ur etablissemanget - typ kungen - medan de sparar sina snuskigare omfamningar till nattliga besök hos kvinnor av Dita von Teeses sort.