bernur

Jag gick i mellanstadiet, och hos en kompis lyssnade vi på Ebba Gröns första skiva, och jag blev storligen imponerad av gitarrerna, av Thåströms röst ("Stortån", som han hette på innerfodralet), av att han sjöng om att knarka, av titeln "We´re Only In It For The Drugs", något som min två år äldre kompis myndigt förklarade var ironi. Det var det bästa jag hade hört, bättre än Kiss och The Runaways i all fall.  

Han fyllde nyligen 51, Joakim Thåström, och nu har äntligen hans samlade textproduktion från svenskan i Ebba Grön, via Imperiet till Sällskapet, och soloskivorna, till de engelska i det beklagliga mellanspelet Peace, Love & Pitbulls. Boken heter på Thåströmspråket Txtr och har ett läsarfientligt format och är översållad med bildmaterial, som visserligen återskapar mycket av den magi som fanns i Thåströms musik, men också gör boken onödigt otymplig. Och vem finner glädje i att ackorden till varje låt finns med?

Nå, det finns att klaga på, men det finns också åtskilligt att njuta av. När nu bilderna finns är det märkligt att han lyckas se bra ut på alla bilder, även när andra bandmedlemmar går vilse i konstiga frisyrer och lustiga klädval (80-talet): där står Thåström alltid med lika snygg outfit ned till de nedslitna skorna. Ja, med undantag av en bild från Peace Love & Pitbulls-tiden, när han har långt rufsigt hår.

Texterna är inte tillräckliga som förklaring till Thåströms storhet och unika position som Sveriges första, enda och sista rockstjärna. Nog spelade musiken alltid en allt annat än underordnad roll, liksom det där oförrättade röstläget, som starkt påminde om det sårade barnet. Visst, i boken finns några av de bästa textraderna på svenska, men framför allt mot slutet av 80-talet tappade han sin humor och tog sig själv på för stort allvar, på de sista Imperiet-skivorna och första soloskivan; där slår han knut på sin gängliga gestalt i svårartade försök att överträffa sig själv i plattitydiska pretentiösa rader (allra värst kanske i Bruno K. Öijer-hyllningen "Party") - typiskt nog blev han också lika ointressant musikaliskt just då.

Men det som är bra är å andra sidan överjordiskt bra, som de allra första ursinniga Ebba Grön-texterna, eller för den delen embryot till Imperiet, Rymdimperiet, med en låt som exakt fångar en tidsanda, med välvalda inrim: "Hon drömmer om föräldrafri dag / Hon ryser med välbehag när hon / drömmer om att få va på ett starletomslag". Även om nödrimmen dominerar överskuggas de av skickliga assonanser (jag tänker inte bara på det klassiska exemplet från "Hat och blod", med 'kuken' och 'snuten') och oemotståndliga halvrim, alltid framförda med suverän nonchalans.      

Sina största triumfer firar dock Thåström med sina briljanta oneliners, med personliga favoriter som "vårt liv är kort, ett party i en papperskorg", och eventuell drunkning i nostalgi botas effektivt av att texterna till det senaste projektet Sällskapet är så typiska, och det är väl både välsignelsen och förbannelsen med Thåström som textförfattare, just detta att han aldrig är något annat än den han är.