bernur

Morgonsång

Kärleken fick igång dig, som ett tjockt guldur.

Barnmorskan klappade till dina fotsulor, och ditt skalliga skrik

Tog plats bland elementen.

Våra röster ekar, förstorar din ankomst. Ny staty.

I ett dragigt museum skuggar din nakenhet

Vår trygghet. Vi står där omkring, blanka som väggar.

Jag är inte din mor mer

Än molnet som destillerar en spegel för att reflektera dess egen långsamma

Utplåning för vindens hand.

Hela natten fladdrar din mal-andedräkt

Bland de flata rosa rosorna. Jag vaknar för att lyssna:

Ett avlägset hav rör sig i mitt öra.

Ett skrik, och jag stapplar från sängen, kotung och blommig

I min viktorianska nattdräkt.

Din mun öppnar sig, ren som en katts. Fönsterrutan

Vitnar och sväljer sina matta stjärnor. Och nu gör du ett försök med

Din näve av noter; 

De klara vokalerna lyfter som ballonger.

Sylvia Plath, 18 februari 1961.
Jag översatte den här dikten för något år sedan, men kan inte hitta den någon stans. Mest troligt är att de övernitiska städarna på mitt jobb har slängt den, när de gjorde sig av med en av mina mest värdefulla kartonger i höstas. För många år sedan gjorde jag en analys av den här dikten, när jag läste engelska-kursen i Umeå, och antog att det är möjligt att läsa titeln som "Mourning Song" (det här var tio år innan Morrissey skrev "Friday Mourning"), och jag vet att dikten brukar uppfattas som en sällsynt lycklig dikt av Plath, men då glömmer man att den är skriven i sviterna av ett missfall, och att det olyckliga samsas med det lyckliga, och att sorgen tar plats i dikten med en självklar pondus som diktjaget inte helt lyckas mota bort.