Magiska dörrar
För de flesta människor verkar det musikaliska 90-talet ha handlat om grrrunge och Oasis, men det förkättrade årtiondet behöver snart en upprättelse, och det egentliga 90-talet handlade förstås om The Tindersticks whiskeyballader och Portisheads electroblues, där de senare efter elva års tystnad släpper sin tredje skiva, givetvis betitlad "3". Jag sugs återigen in i Portisheads kufiskt drömska land, ett frågetecknens rike, med suggestiva spöklika toner, där varje låt är soundtrack till en film. Få band rör sig lika obehindrat mellan Joy Divsions mörka muller ("We Carry On") till CocoRosies luftiga sparsmakde melodier ("Deep Water"). Allra bäst är ändå den orientaliska "Magic Doors", en låt där trummorna imiterar utropstecken, och alla lösa bitar faller på plats, och klockans visare pekar på 1994 igen.
Nittiotalstrenden är bara ett påhitt från den gröna, lite slemmiga marionettmästaren som bor i lägenheten under Brian Eno och skriver illasinta krönikor om Morrissey. Se bara på två av hans favoriter från år 2007: Untrue och Mirrored. Dubstep (ett annat namn för trip-hop) och postrock.
visst, alla trender ska man akta sig för, speciellt när de får suffixet -ism efter sig - - - Men för mig räcker det med det komiska i att Joy Division-låten heter något så fyndigt som "We Carry On": så roliga var inte ens New Order - - -
CocoRosie. heja björn.