bernur

Jag läser den nya biografin om Gandhi, och slås av, i myllret av intryck, hur författaren en stund uppehåller sig vid kastsystemet i Indien: ja, jag är gravt okunnig i detta - liksom i så mycket annat - men ämnet har haft en fascination hos mig, långt innan jag läste Carina Rydbergs Den högsta kasten, då hon gjorde kopplingen mellan detta system och den interna rangordningen bland huvudstadens intellektuella (att inte fler har hittat denna uppenbara parallell till Maja Lundgren, som i princip säger samma sak, fast hennes exempel handlade om napoletansk maffia). Och ja, jag har också tyckt att det finns ett svenskt kastsystem: givetvis av det icke erkända slaget - vi är svenskar, minsann - och kanske också därför av ett värre slag. Att ta ett exempel: jag närmar mig en svensk poet vid poesifestivalen i Nässjö ("nameless here for ever more"), berömmer hennes diktsamling, och hon irrar med blicken över min axel, frågar med lam röst, "Vem är du?", en fråga som sannerligen inte är lätt att besvara. Jag kanske överreagerade, men nog kändes det som att hon sonderade terrängen, för att se hur mycket inflytande jag hade, hur mycket tid det var värt att lägga på mig, det vill säga om det var jag som var lokaltidningsrecensenten eller någon med makt att göra henne till gästföreläsare eller inbjuda henne som lärare till en skrivarskola. Kort sagt: hon undersökte vilken kast jag tillhörde, och när hon av mitt svar förstod att jag tillhörde en av de lägre, ville hon inte ödsla tid på mig - - -