bernur

Vi lagar mat, och förutom fläktens dämpade ljud är det stillsamt tyst i hemmet när barnen rusade ut i vårsolens eftermiddagsglans med dragna pistoler för att leka krig i skogen med sina kamrater, och endast föräldrar kan föreställa sig och njuta av denna underbara tystnad som lägger sig när fem vildbasingar kastar på sig jackorna och kutar ut (jo, någon som haft en kompis som gillade The Police, och försökt övertyga dig om bandets storhet, genom att tvinga dig att lyssna på en av deras LP-skivor, nästan två gånger, kommer nära uppskattningen av denna tystnad). Då bryts stillheten av - ett bräkande får. Vi stirrar klentroget på varandra - som får - och katten rycker till, irriterat. Ett får? Det är någon av kompisarnas mobiltelefoner som ljuder - en förälder som ringer för att meddela att middagsmaten väntar. Vem kom på den idiotiska idén med ringsignaler som inte låter som ringsignaler? Själva meningen med en telefon är väl att den ska låta som en telefon. Nä, det är bräkande får, barnskrik, hon den där gaphalsen från Black-Eyed Peas, och hennes moster, och jag vill ha ett filter.