bernur

Min fru och jag står bland hyrfilmerna och fingrar på kritikerhyllade filmer på olika avlägsna språk, men vi går därifrån med en billig skräckfilm, Vacancy, med Kate Beckinsale (som alltså inledde karriären med Shakespeare, och nu gör filmer som går ut på att undvika att bli mördad på ett kackerlacksmotell i amerikansk obygd). Filmen är förstås överdriven, orealistisk och löjlig, men fram till de allt mer verklighetsfrämmande slutscenerna ändå oerhört spännande, och ger det där obehaget som jag betalat för. Varför väljer vi skräckfilm, när det dessutom får oss att må dåligt? En förklaring, enligt Karoline Eriksson, är att vi bearbetar hemska saker som sker i verkligheten: en förklaring som jag inte riktigt tror på. Snarare är det regression: en återgång till barndomens eller uppväxtens osäkerhetskänslor, och brist på kontroll över allt både utom och inom sig, med ett kallt krig som när som helst kunde utplåna planeten och ett varm krig inombords som gick under namnet 'puberteten'. Jag borde veta bättre, och se mer uppbyggliga filmer, intelligenta filmer - det skulle också vara mer klädsamt med tanke på min ålder.