bernur

I dag landar Nick Caves senaste skiva på de knappt existerande skivdiskarna. Eftersom det har framkommit farhågor att jag skulle vara jävig, vill jag bara påminna om att jag tyckte nästan illa om "Nocturama", att på "Henry´s Dream" var låtarna nästan lika lama som produktionen, och att "Murder Ballads" är grovt överskattad, säkert en av hans tre sämsta skivor, och därför helt följaktligt hans mest uppskattade. Men "Dig, Lazarus, Dig!!!" behöver inte mina lovord för att hitta fram till dina öron: den är suverän, nästan lika oantastlig som förra skivan, den mäktiga dubbelskivan "Abattoir Blues/The Lyre of Orpheus". Här finns texter lika innehållsrika som en långfilm: komiskt olyckliga monologer, ondsint lustiga noveller, religiöst våldsamma berättelser. Musiken är förrädiskt återhållsam. Att "Albert Goes West" lånar melodin från Grindermans "Depth-Charge Ethel" får kanske tillskrivas det överkomligas konto, när det i övrigt låter så oförskämt fräscht - förmodligen har Grinderman-skivan fungerat som exorcism, för att driva ut slamret och oväsendet. Den allmänna idén verkar ha varit att återuppfinna hjulet varje gång, och ge låtarna oförutsägbara riktningar. Han överger både pianoballaderna och Birthday Party-larmet, som han delvis återupptäckte på de senaste Bad Seeds-skivorna: musiken är varierad, oväntad, otypisk och full av belöningar till den som följer bandet i hälarna. Alla som ägnat någon del av sitt liv åt Nick Caves musik vet att så småningom utkristalliserar sig något annat än vad som uppfattades under de första genomlyssningarna - därför är det med stor tvekan jag redan nu pekar ut låtar som "Jesus of the Moon", "We Call Upon the Author" och "Hold on to Yourself" till höjdpunkter inte bara på skivan utan också i Caves karriär, som behandlat honom tålmodigt och med kärleksfull varsamhet. Det fanns en tid då Cave oundvikligt jämfördes med Leonard Cohen, och på senare år allt oftare med Bob Dylan: men det här är ojämförligt bra, mer än häpnadsväckande och mirakulöst - - -