bernur

Snart utses Bookerprisets Bookerpris: den bästa romanen av de som fått priset under de 40 år det har delats ut, och enligt en bunt gamla juryledamöter verkar Yann Martels Life of Pi och JM Coetzees Disgrace ligga bra till (gärna för mig, som tycker om båda nästan lika mycket). Samtidigt är det en befängd tanke att välja och vraka på det här viset: det får mig osökt att tänka på schlagerfestivalen, och hur korkat det är att tävla i konstnärlig verksamhet. Det är en anomali att Coetzee vinner pris med sina romaner, som är så oerhört lågmälda och på alla sätt värjer sig mot bedömning och konkurrens. Låt oss reservera tävlingar till idrottsvärlden: fast, se hur det även där blir bedömning och split, när höjdhopparen Sjöberg och höjdhopparen Holm träter om vem som är bäst av de två - den som hoppat högst, eller den som har hoppat över en viss höjd ett visst antal gånger, och så vidare. För att inte tala om hur svårt det är att avgöra vem som blir "årets idrottare", då aspiranterna kan vara en som spelar golf eller sitter i en rallybil. Lite så är det ändå med romaner som får pris: tillräckligt med stilblommor, filosofiska sanningar, djärva tankeexperiment ... Förvisso, att ögna igenom listan från 1969 till 2007 är ganska imponerande, med givna höjdpunkter som Alan Hollinghursts The Line of Beauty och Peter Careys True History of the Kelly Gang, och det kan väl inte bli så illa att Arundhati Roy vinner? - - -