bernur

Gå bortom gränsen,

och gå ännu längre bort,

gå längre ändå.

Jag gick i mellanstadiet, och hos en kompis lyssnade vi på Ebba Gröns första skiva, och jag blev storligen imponerad av gitarrerna, av Thåströms röst ("Stortån", som han hette på innerfodralet), av att han sjöng om att knarka, av titeln "We´re Only In It For The Drugs", något som min två år äldre kompis myndigt förklarade var ironi. Det var det bästa jag hade hört, bättre än Kiss och The Runaways i all fall.  

Han fyllde nyligen 51, Joakim Thåström, och nu har äntligen hans samlade textproduktion från svenskan i Ebba Grön, via Imperiet till Sällskapet, och soloskivorna, till de engelska i det beklagliga mellanspelet Peace, Love & Pitbulls. Boken heter på Thåströmspråket Txtr och har ett läsarfientligt format och är översållad med bildmaterial, som visserligen återskapar mycket av den magi som fanns i Thåströms musik, men också gör boken onödigt otymplig. Och vem finner glädje i att ackorden till varje låt finns med?

Nå, det finns att klaga på, men det finns också åtskilligt att njuta av. När nu bilderna finns är det märkligt att han lyckas se bra ut på alla bilder, även när andra bandmedlemmar går vilse i konstiga frisyrer och lustiga klädval (80-talet): där står Thåström alltid med lika snygg outfit ned till de nedslitna skorna. Ja, med undantag av en bild från Peace Love & Pitbulls-tiden, när han har långt rufsigt hår.

Texterna är inte tillräckliga som förklaring till Thåströms storhet och unika position som Sveriges första, enda och sista rockstjärna. Nog spelade musiken alltid en allt annat än underordnad roll, liksom det där oförrättade röstläget, som starkt påminde om det sårade barnet. Visst, i boken finns några av de bästa textraderna på svenska, men framför allt mot slutet av 80-talet tappade han sin humor och tog sig själv på för stort allvar, på de sista Imperiet-skivorna och första soloskivan; där slår han knut på sin gängliga gestalt i svårartade försök att överträffa sig själv i plattitydiska pretentiösa rader (allra värst kanske i Bruno K. Öijer-hyllningen "Party") - typiskt nog blev han också lika ointressant musikaliskt just då.

Men det som är bra är å andra sidan överjordiskt bra, som de allra första ursinniga Ebba Grön-texterna, eller för den delen embryot till Imperiet, Rymdimperiet, med en låt som exakt fångar en tidsanda, med välvalda inrim: "Hon drömmer om föräldrafri dag / Hon ryser med välbehag när hon / drömmer om att få va på ett starletomslag". Även om nödrimmen dominerar överskuggas de av skickliga assonanser (jag tänker inte bara på det klassiska exemplet från "Hat och blod", med 'kuken' och 'snuten') och oemotståndliga halvrim, alltid framförda med suverän nonchalans.      

Sina största triumfer firar dock Thåström med sina briljanta oneliners, med personliga favoriter som "vårt liv är kort, ett party i en papperskorg", och eventuell drunkning i nostalgi botas effektivt av att texterna till det senaste projektet Sällskapet är så typiska, och det är väl både välsignelsen och förbannelsen med Thåström som textförfattare, just detta att han aldrig är något annat än den han är. 

Den mesta litteratur som ges ut döms till evighetens glömska, om de inte i sällsynta fall återupptäcks, så som Irène Némirovskys trettiotalsromaner, som efter utgivningen av Storm över Frankrike för några år sedan dammats av och återutges runt om i världen, och mirakulöst nog även i Sverige, där Bonniers förra året gav ut den charmerande dubbelvolymen Balen/Höstflugorna, och nu Ensamhetens vin, som Dagmar Olsson översatt 71 år efter den första svenska utgåvan. Jag kan också rekommendera David Golder, en svidande uppräkning med kapitalismens bedrägliga lockelser.

Här utspelar sig ett hemskt familjedrama, med dottern Hélène i fokus, som är vittne till föräldrarnas aparta äktenskap, med en egoistisk och allt mer monstruös moder och en likgiltig och allt mer spelberoende fader: hennes situation har passerat det ohållbara, och liksom dottern i Balen planerar hon en gruvlig hämnd mot moderns försummelser, genom att slå sina lovar runt hennes älskare.

Némirovsky är suverän på att skildra barnets litenhet, dess förundran inför vuxenvärldens distanserade upphöjdhet, med repliker som korsas över barnets huvud. Liksom hos J.D. Salinger är det en stiliserad värld, med ett hat som förgiftar modershjärtan och gör livet surt, som det ensamhetens vin titeln syftar på: som tillflyktsort fungerar litteraturen liksom den franska guvernanten, men inget kan hindra världskriget och revolutionen, som tvingar familjen att fly Ukraina till Frankrike, efter en kortare vistelse i Finland, med vackra vinterskildringar, där det åks sparkstötting (vad jag förstår ett ord som skapade problem för författaren, då det franska ordet saknades).

Författaren visste allt för mycket själv om tillvarons osäkra natur, och den här berättelsen lägger sig nära hennes egen historia, där en känsla av att vara jagad förföljer den unga Hélène. Oförmågan att leva i nuet präglar figurerna, som nostalgiskt blickar mot det paradisiska förflutna. Hon fångar tristessen, de stilla söndagarna för barnet, placerad i familjelivets limbo. Som ett hån fungerar lektionerna i tyska, med läxbokens illustration av "Eine glückliche Familie".

Det är en klok iakttagare som har skrivit den här romanen, som är oavbrutet fängslande. Här finns också skarpa personporträtt av människor i periferin, som moderns ambivalente älskare Max, eller dotterns tonårsförälskelse, den trettioårige Fred Reuss: "Han var en sådan man som verkar evigt ung och inte vill mogna men som en dag plötsligt upptäcker att han är gammal, och då blir bitter, illasinnad och tyrannisk. Men ännu var han ung ..."

Romanen skildras genom Hélènes ögon, men som romanförfattare fungerar också Némirovskys medvetna och förfarna sätt att diskret agera allvetande berättare, genom att inte åka snålskjuts och till överdrift utnyttja möjligheten att spegla även andras inre, utan reducera det till sparsmakade kommentarer, som bidrar till läsarens förfäran, när vi inser hur olyckliga även de som jagar lyckan är. Om det är något romanen lär oss är det väl att känslor leker man inte med ostraffat, och att den som förtjänar straff får det i slutändan, om än inte på det förutsägbara sättet. Att läsa dessa bortglömda skatter känns som en belöning, en ynnest, och en stillsam undran infinner sig: är detta en lyckträff, eller finns det inte annan nedgrävd litteratur som väntar på att plockas fram?       

För de flesta människor verkar det musikaliska 90-talet ha handlat om grrrunge och Oasis, men det förkättrade årtiondet behöver snart en upprättelse, och det egentliga 90-talet handlade förstås om The Tindersticks whiskeyballader och Portisheads electroblues, där de senare efter elva års tystnad släpper sin tredje skiva, givetvis betitlad "3". Jag sugs återigen in i Portisheads kufiskt drömska land, ett frågetecknens rike, med suggestiva spöklika toner, där varje låt är soundtrack till en film. Få band rör sig lika obehindrat mellan Joy Divsions mörka muller ("We Carry On") till CocoRosies luftiga sparsmakde melodier ("Deep Water"). Allra bäst är ändå den orientaliska "Magic Doors", en låt där trummorna imiterar utropstecken, och alla lösa bitar faller på plats, och klockans visare pekar på 1994 igen.   

Nu går det att också på nätet läsa Ulrika Kärneborgs lördagsartikel om den svenska utgivningen av Virginia Woolfs dagböcker, Ögonblick av frihet (en översättning av ett urval som kom på engelska 1990). Det är lätt att hålla med Kärneborg - DN:s mest sansade kritiker - i nästan allt, och jag kan bara beklaga att hon haft så svårt att läsa The Waves, för mig Woolfs mest fantastiska roman. Visst är det lite knäppt med det här intresset för författarnas mest privata tankar: behöver vi veta mer om Woolfs matlagningsvanor egentligen? Om det nu är sant att Vågorna är så svår, kanske det är den som behöver en nyöversättning i stället, liksom några andra av Woolfs romaner. Jag har för mig att ett svenskt förlag planerade att ge ut utdrag ur The Common Reader, hennes litteraturkritik: hellre än dessa dagboksanteckningar skulle jag återstifta bekantskapen med hennes skarpa och på många plan beundransvärda och efterföljansvärda läsningar.

Jag tänker sällan på att jag har läst mycket böcker, men för ett par månader sedan fick jag en tankeställare (som det heter), när jag träffade en bekant, och han sa sig ha Nick Hornby som sin favoritförfattare, och det visade sig att jag hade läst exakt dubbelt så många av hans böcker - och det är ändå en författare som jag inte ens gillar. Nu har jag till råga på allt läst hans senaste, Slam, och jag är som vanligt måttligt imponerad.

Det lär vara någon slags ungdomsroman, även om jag har svårt för det begreppet: bara för att det handlar om en sextonåring, antar jag. Problemet när vuxenförfattare skriver "ungdomsromaner" är att de nästan alltid underskattar läsaren, och konsekvent väljer förenklingen. Att undantag finns, som Inger Edelfeldt och Joyce Carol Oates, bekräftar och förstärker bara intrycket att det är så här.

Slam handlar om en kille som heter Sam, och han har en ung mamma, som fick honom när hon var sexton. Så när Sam träffar en tjej är det förstås inte svårt att räkna ut vad som ska hända: det här springer i familjen. Tonårsgraviditeter: ja, vi har hört det förr, och det nya den här gången är alltså att det skildras ur killens (pappans) perspektiv. Det töntiga i den här romanen består i att Sam pratar med sin idol Tony Hawk, som han har på en affisch i sitt pojkrum: det är svårt att inte erinra sig Da Möb, hur Gustave Lunds Rooster i den tecknade barnserien "Da Möb" passande nog på toaletten pratade med 2Pac.

Hornbys prosa är som vanligt street smart, med coola inskott hela tiden. Problemet är att Sam knappast är cool: han är en irriterande tönt, och det är förstås osannolikt att den jämnåriga och snygga Alicia (som gillar Donnie Darko) skulle se något i honom, en omogen sextonåring som lyssnar på Green Day, och är en gnällig vandrande kliché till skejtare, som har en kos råmande som mobilsignal, och dessutom dricker något så vämjeligt som frappuccino.

Det mest enerverande med Hornby är dock hans tvångsmässiga skämtande, som ständigt ger Sam tillfälle till överdrifter. Avsikten med en jagberättelse är förmodligen att det ska bli mer engagerande, men Sam är en figur att störa sig på. Hornbys berättartekniska trick är att låta Sam teleporteras ett par år framåt, som en lektion i vad föräldraskap innebär: om detta låter roligt och tankeväckande är detta boken för dig. Slutet är totalt misslyckat, som om författaren tröttnat på sin egen berättelse (vem klandrar honom?), och skriver frågor som den inbillade läsaren ställer till Sam, som tålmodigt besvarar dem.     

I sina senaste romaner har Hornby trampat vatten, och här fortsätter han trampa. Så varför fortsätter jag läsa? Är jag en vänlig själ som väntar mig mirakel, eller en elaking som gillar att såga? Snarare är det så att den som vistas i provinsen får ta det som kommer i ens väg, och jag tror att det är bibliotekarierna som tror att Hornbys böcker är något för den som vill läsa romaner på engelska. Visst har de rätt: män - riktiga män, inte bokläsare som jag - gillar Hornby, men det är också allt de läser, misstänker jag: det här är böcker för de som inte gillar böcker.    

Det vita smälter,

får svart text att framträda:

ett sår i marken.

För några år sedan på ett föräldramöte presenterade sig vår nya SYV på skolan som "Elmer Diktonius", och flera av mina elever har talat sig varma för Diktonius dikter, och min fru talar ständigt om för mig hur mycket mer hon gillar Diktonius än Södergran - därför känns det lite onödigt när Jörn Donner i sin biografi Diktonius. Ett liv ständigt måste påtala hur förbisedd den finlandssvenske poeten är; nåväl, om han nu befinner sig i skuggan av Södergran och Björling, vilket jag dock betvivlar - jag kan tänka mig värre skuggor att hamna i.

Det är nog bara för Donner som Diktonius är ett stelnat lik, reducerad till ett namn. Poesi är sällan en angelägenhet för de många - om detta faktum ska beklagas är jag inte helt säker på. När Diktonius är bra är han lätt bättre än nästan allt annat, så enkelt är det - hans dikter är majestätiska, men fortfarande följsamma och vibrerande, av organisk livskraft, och de stelnar aldrig och blir monument.

Mer än något annat är det här en bok där Jörn Donner återigen tillåts framträda i egen hög person - monumentalt självupptagen, groteskt förenklande och kategoriskt småsint mot allt som doftar akademi eller boklig lärdom (sålunda skriver han inte bara en torftig, stilistiskt livlös prosa, utan han skyr också kursiverade boktitlar, och fotnotsapparat och källförteckning är något som är under hans värdighet: förmodligen därför att han ignorerar andra källor, förlitar sig på minnesbilder av när han besökte den för tidigt åldrade och dödssjuke Diktonius).

Tiden har sprungit ikapp Donner i högre grad än Diktonius, och han gör inget för att skyla sin bitterhet, och ibland skymtar det fram att han periodvis haft svårt att hitta förläggare i Sverige. Det ska handla om Diktonius, men denne redovisas i mesta del genom långa brevcitat, eller självbiografiska prosastycken, som lämnas okommenterade, och nästan varje gång Donner citerar Diktonius dikter gör han det med tillägget att det är en av hans sämre dikter: knappast en väntjänst att plocka de skämda frukterna enbart, och inte ens med ett ord nämna den mästerliga mördarballaden "Röd-Eemeli". 

Delar av boken verkar vara oredigerade, med sin korthuggna syntax och ofullständiga meningar. Så här skriver Donner ofta: "Men kärleken? Fanns den? Troligen. Inga dokument." Donner är ständigt summarisk i sina inskjutna kommentarer, som en motvillig oombedd interlokutör. Han kommer inte undan gnäll om hur mycket mer läst en sådan som Karlfeldt är (stämmer detta ens?).

Diktonius, som både såg ut som och skrev som om han var huggen ur ett granitblock, förtjänar bättre än denna vulgära och plumpa bok, slarvigt skriven. Flera gånger lämnas finska citat oöversatta. Däremot är kapitlet om Diktonius tidiga avsky inför och motstånd mot Hitler bokens bästa, för där framstår det tydligt hur tidigt ute han var i sitt oreserverade fördömande: "Och fortsätter Adolf i samma stil, och varför skulle han ej göra det, så handfallen som den övriga världen står inför hans samlade underverk, kastar han en mörk dag på brickan själva huvudrätten, för vilken allt det föregående är bara smörgåsbord och salta biten med supen. Nämligen det nya världskrigets blodiga biffstek. Med senapsgas på." Detta skrevs 22 mars 1935 - - -   

På omslaget poserar dottern som en Fröken Sträng, Ninar Esber, som har gett ut en intervjubok med titeln Samtal med min far, Adonis, och det är alltså den före detta syriske poeten Adonis dotter som har sammanställt ett antal möten - eller konfrontationer - med sin berömde far, och ordnat dessa i tio kapitel, döpta efter urgamla hits, där Led Zeppelin och The Clash antas ha något gemensamt.

Ninar är en enveten interrogatör, som sällan låter fadern slå sig till ro med några orakelsvar eller svepande formuleringar - något han tillåter sig ganska ofta, vilket ger samtalen en lite obekväm atmosfär, som om de två sällan möts i något slags samförstånd. En utgångspunkt är hur frånvarande fadern var under dotterns uppväxt, att han ägnat sig åt sitt arbete - detta ger Ninars tonfall en lite bitter anstrykning, men ger också de kärva frågorna en laddning, och i samtalen finns både avstånd och närhet, i en sällsam blandning.

Enligt dottern är arabvärlden nu inne i en destruktiv fas, och det är svårt att inte hålla med henne. Poeten Adonis (fadern Ali) håller inte riktigt med, utan hans åsikter är oftast mer tillåtande, och gammaldags, vilket får dialogen att stundtals lämna de friktionsfria markerna. En bärande tanke hos honom är att människan måste producera sig, vara konstnärlig, för det håller lockelsen till de destruktiva krafterna borta. 

Adonis omtalade exil härrör i lika hög grad den geografiska flykten från hemlandet som den psykologiska reträtten in i jaget: författaren är alltid i exil, och han var med sina egna ord "i marginalen" redan när han bodde i sitt hemland. Men detta undantagstillstånd tillåter honom också att agera annorlunda, att se bortom de invanda mönstren. Samtalen berör oftare ämnen som religion och faderskap än litteratur.

En av många intressanta diskussioner handlar om hur Adonis bär sitt uppburna författarskap, och hans emfatiska svar är efterföljansvärt: man ska fästa sig lika lite vid hyllningar som vid attacker, en bestämd förklaring att varken smicker eller klander når honom, men det hindrar ändå inte Ninar att senare fortsätta fråga om han behöver eller söker uppmuntran när han skriver. För övrigt nämner hon flera gånger att hon inte läser hans dikter, ett faktum som troligen gör deras samtal mer fängslande.

Till de märkliga aspekterna hör hur otvingat de lyckas avhandla ämnen som sex - här har vi en arabisk kvinna som diskuterar onani och sina älskare med sin far - ett av kapitlen är döpt efter Serge Gainsbourgs ökända duett med sin dotter Charlotte, då tolv år gammal, låten "Lemon Incest" (lustigt nog säger Ninar så här, apropå citroner: "låt mig pressa dig lite till"). Adonis svar är sällan öppenhjärtiga, vilket inte hindrar att han liksom i förbifarten säger något fantastiskt, som när han talar om sin affinitet med flyttfåglarna, att inte höra ihop med någon speciell mark.     

För att i någon mån åtgärda mina brister inom området science fiction läser jag en roman som utspelar sig år 2107. Den globala uppvärmningen har lamslagit världen (men av detta märks i rättvisans namn inte mycket), och i landet Danmark har kungen mördats och den grubblande sonen funderar på att utkräva hämnd mot sin styvfar, som gift sig med modern. Ja, det är Hamlet, som jag aldrig sett den förut, som grafisk manga, en bok som heter "The Manga Shakespeare", och det är omtumlande och någorlunda bra. Som en eftergift åt västerländska nybörjare slipper vi besväret att börja där vår uppfattning om boken tar slut.   

Enligt omslagsblurben är den här versionen "much more fun than a study guide!" - och vem kan argumentera mot en så hållbar kategorisering? Fast mest glädje har kanske den som i första hand ändå läst Shakespeares drama, för med förlov sagt är strykningarna oftare av det orimliga slaget, och mycket av den intelligenta poesin och de blixtrande infallen har kapats bort, stympats till nästan oigenkännlighet. Replikerna smattrar fram. Tecknat har Emma Vicelli gjort.

Någon rackare har rivit bort "To be or not to be"-soliloquyn ur mitt låne-exemplar, men även utan den finns det en del att imponeras av, om än Ofelias vågat slitsade klänning kanske inte direkt hör dit. Vore det inte för hennes silikonbröst hade hon varit en underskön gestalt, och även Hamlet är mer söt än robust till sitt yttre, där han vankar fram i slottet klädd som en futuristisk emo-grabb.

Att placera Hamlet i en framtida kontext är inte mer främmande än att låta den utspela sig i nutiden, såsom gjordes i Michael Almereydas H[amlet], som utspelade sig 2000, där Ethan Hawkes Hamlet irrade runt på Manhattan. Det tål att sägas och upprepas att det här är något helt annorlunda än de Illustrerade klassiker som förgäves försökte förgylla min generations barndom, och bara lyckades skapa total förvirring när det gäller vad litteratur handlar om. För den skull ska väl inte den här boken uppfattas som något annat än en lättviktig bagatell, eller - som det hette för några år sedan - som "en kul grej".

I denna version är Hamlet mer en kul kille som sprider häftiga one liners omkring sig än den prokrastinerade cerebrale ynglingen som Shakespeare skapade, en ambivalent svårmodig typ med huvudet på skaft, om än skaftet svajar en del. Till bokens förtjänster hör avgjort hur bubblorna arbetar med ellipser (...) för att förstärka dramatiskt pregnanta pauser, liksom hur ögon och blickar blir framträdande: allt detta på bekostnad av dialogen, men samtidigt väljer jag alla gånger denna förkortade version framför exempelvis Kenneth Branaghs bombastiska långa oklippta version.

Moderniseringarna är ganska diskreta: när Ofelia sjunger gör hon det med någon slags i-pod i öronen, och Rosencrantz och Guildenstern är för första gången identifierbara, med bokstaven 'G' eller 'R' på sina rockar, och ibland dras en nål ut ur halsarna, som ersättning till uteblivna monologer. Tempot är furiöst uppskruvat, stundtals gränsande till farsen (då blir också teckningarna stiliserade, och parodiskt enkla, för att understryka en situations löjlighet). Att läsa (titta på) den här boken har varit märkligt uppiggande.          

Inom den svenska litteraturen har Lasse Söderberg fungerat som en miniakademi, med sitt outtröttliga arbete som introduktör av främst spanskspråkig poesi, men också som spindel i nätet i kulturevenemang, och inte minst som poet: tyvärr måste jag säga att jag förgäves sträcker mig efter vältummade exemplar av hans diktsamlingar i mina bokhyllor, medan jag inte behöver leta länge för att hitta hans översättningar av exempelvis Octavio Paz, den ljuvliga lilla volymen Till klarhet.

Därför är det ganska glädjande att den här boken, En uppslagen telefonkatalog i Brasiliens urskogar. En bok om Lasse Söderberg, redigerad av Lars-Gustaf Andersson och Anders Mortensen, har anlitat skribenter som skriver om Söderberg som poet. Men det är ändå lite märkligt hur osynlig Söderberg är i svenskt kulturliv: aldrig skrivs annars analyser om honom, och därför är det en underdrift att påstå att boken fyller ett tomrum: den fyller en lakun. En urvalsvolym med hans dikter skulle var en välbehövlig komplettering till den här boken.

Söderberg är jämnårig med den desto mer omskrivne Tranströmer, och en konspiratorisk tanke som vidrörs delvis här är att den store Tranströmer överskuggat Söderberg, förminskat och förlamat den senare. Men det är förstås grundlösa anklagelser. Texterna i den här hyllningsboken är just devota hyllningar, kanske lite väl okritiska genomgångar av Söderbergs insatser.

För här finns flera exempel på de allt för vördnadsfulla läsningarna, där kritikerna smakar på varenda stavelse. Ganska mycket handlar om Söderbergs ungdomliga surrealistdiktning, som för mig ter sig som en återvändsgränd, med sökta och långsökta paralleller: Breton tvingade dessutom sina lärjungar att välja de mest långsökta bilderna. Surrealismen framstår som litteraturens största återvändsgränd, och har sitt berättigande mest i vad som tilläts komma i dess efterföljd (därmed påminner den om punken, där de intressantaste sakerna inte kom 1976 eller 1977, utan snarare 1979-1982, när punken som fenomen var lika död som Sid Vicious kropp).  

Jan Gunnar Sjölin frågar sig om Söderberg hörde röster när han skrev sina surrealistiska dikter, men kallar det för den "verbo-auditiva automatismen", möjligen för att slippa utpeka poeten som schizofren. Han frågar sig också om det ens går att tolka automatisk skrift, verkligen en berättigad fråga: men tolkning är överhuvudtaget på bekostnad av något; att välja är att försaka. Sjölins dimmiga analys underlättas inte av att han kallar in Lacan att vittna.

Bland dem som menar att Söderberg blivit marginaliserad av kritiken hör Lars Gustaf Andersson, men det är knappast en unik företeelse i vår litteratur: Rut Hillarp, för att bara nämna ett namn, är grymt underskattad. Andersson menar också att Söderberg är Tranströmers överman i sina virtuosa bilder, en kategorisering som känns lite löjeväckande. Allra bäst i boken är Jespers Svenbros lärda och poetiska essä "I de nio vokalernas vagga", men den har du kunnat läsa även i hans egen bok Fjärilslära.  

Kvällstidningarna lever i symbios med en viss sorts filmer och skivor, och det är förutsägbart att Aftonbladet alltid ger Colin Nutleys filmer betyget 3, vilket ter sig svårsmält när den senaste, Angel, har sågats överallt annars (DN, Svd och Expressen gav samtliga betyget 1). Det märkliga är väl att Nutley känt sig manad att skildra rockmusikens värld, ett ämne som svensk film har skytt sedan Staffan Hildebrand gjorde den löjeväckande G. Nu menar jag inte direkt att Aftonbladet är köpt av Nutley, men det är lite märkligt att föreställa sig recensentens trovärdighet, när han tycker att den här filmen är på denna nivå, och vad han senare fäller för omdöme om andra filmer. Fast, vad vet jag, Helena Bergström, som varit en tant i tjugo år, är kanske perfekt i rollen som rockstjärna?

Att tillskriva ett förlag en inriktning är måhända ingen långsökt tanke, medan det kan vara vanskligare att påstå att det finns exempelvis en viss Modernista-estetik, och att den i så fall skulle vistas någonstans mittemellan OEI och Bo Setterlind - med den optiken fungerar förstås Matilda Roos debut som poet, samlingen Bli, ganska utmärkt.

Förresten kommenterade jag en elevs skriftliga arbete häromdagen, och sa något om att "ja, det där kan du ändra på skrivmaskinen", vilket föranledde ett ömsesidigt gapskratt: det antikverade ordet kändes som en kvarleva från 80-talet. Men så ser jag i Roos bok att den mittersta av bokens tre partier är skrivet i något typsnitt som imiterar den gamla skrivmaskinsstilen, och då översköljs jag av en rejäl dos nostalgi.

Det är en krypterad text, där minnet framskymtar i glimtar, i fragment: "Leken där hon är den av dem." En kort formulering, kompakt, koncentrerad, men också öppen för associationer, där det antytts saker som att aldrig har blod varit tunnare, dess röda färg är ej att lita på. I en  bekymmersam koppling samklingar 'häst' och 'hora', med diktjagets skam över något som är värt att sona.

Texten är både spretig och sammanhållen, och jag tycker mig ana ett politiserat våld. Tilltalet är ibland rakt på sak, utan att ta omvägen över krusiduller eller krumbukter, men också abstraherande. Det kan påminna om Jäderlund, särskilt Snart går jag i sommaren ut. På ett sätt rör sig Roos språk lika tuktat som de dresserade hästarna, med sina hårt bundna manar, kuperade svansar och lindade ben, när de trippar fram stelt, kantigt, ytterst behärskat. Men i själva rörelsen, i själva formuleringen, finns frihets antydan, både för hästens fyrkantiga mönster och textens instängda begränsade, hårt mallade format.

I den här poetiserade världen hör lust och lydnad ihop. En särskrivning får något (språket) att gå sönder, och såret finns hos flickan som tillbringar tid med hästarna, flickan som liksom Faulkners Caddy Compson är i ett osäkert incestuöst mardrömsrike, instoppad för att fungera som dunkla begärs mål, här representerad av en bror. Lekarna är bokstavliga, fysiska, och de utspelar sig i "[h]udvecket, det rosa fuktstadiet": krig används som metafor för de allvarsamma lekarna. 

Liksom skrivmaskinstexten signalerar ett förflutet, är minnena lika oskarpa och suddiga som gamla bleknade färgfoton, med knappt identifierbara människor, där barndomen ges ett skimmer, ett utsmetat ljus, och där detaljerna gömmer sig utanför ramen. Flickans längtan efter frigörelse samsas med skräcken inför vad friheten skulle göra med henne. Hon leker bokstavligen häst, med masochistisk rekvisita, tränsar sig själv. Samlingen har ett suggestivt, vagt obehagligt drag, med en krypande stämning och inbillningen att något otäckt håller på att ske. Spänningen förblir oförlöst - den berör det som inte får sägas, och det outtalade och oförlösta får boken att leva, ger den ett starkt och övertygande helhetsintryck.        

När Bengt Ohlsson gav sin läsekrets romanen Gregorius hade han nog ingen aning om vad han därmed satte igång: en veritabel lavin av Doktor Glas-spin ofs, där Bjarne Moelvs Helgas offer - dagboksroman om ett brott bara är inledningen, och vi snart har att vänta böcker utifrån både Klas Reckes och Eva Mertens perspektiv.

Men först alltså Moelv, som har försökt ge liv åt gestalten Helga, den snipiga prästhustrun som kommer till Glas mottagning för att gnälla om makens klibbiga omfamningar. I ett förord skriver Moelv att Helga är "romanens hemlighetsfulla huvudperson", en ganska tilltagsen karakteristik, får väl sägas. Föga förvånande väljer hon dagboksformen, men det är också en metod som väcker irriterande frågor.

Till att börja med den oundvikliga frågan om stilen, då Moelv måste mäta sig med Söderbergs suveräna ordkonst: Ohlsson parerade detta skickligt genom att välja en helt annorlunda diktion, och i stället låta pastorns generösa ordflöde bölja fram över dryga 400 sidor. Moelv försöker skriva som Söderberg, och det är inte direkt till hans fördel. Men att Helga skriver dagbok väcker andra frågor: liksom Glas gömmer hon sin (dock inte på ett lika pikant ställe), men hon har definitivt mer att förlora, och dessutom en potentiell nyfiken läsare som med sina svampiga ögon skulle kunna snoka upp hennes bok med röda pärmar, medan ingen ens skulle få för sig att leta efter Glas bok.

Till bokens svagheter hör några generande missförstånd, såsom att Helga inbillar sig att Glas har tjockt hår, att hon vet på året hur gammal sin make är, att förloppet verkar utspela sig år 1900, att hon drygt femtio år för tidigt använder ordet 'nymfett', men framför allt att boken blir tråkig - inte bara för att den är förutsägbar. Men då Glas är excentrisk och tankeväckande, är Helga konventionell och sövande: Glas växlar ämne oförutsägbart och djärvt, medan Helga skriver såsigt och letargiskt. Gregorius - här avdramatiserad till förnamnet "John" - övergrepp skildras förstås minutiöst, och onödigt detaljerat. 

Klas Recke tar givetvis mer plats här, och framstår som en odräglig tråkmåns (vilket kunde förklara varför den mesiga Helga gillar honom). Liksom det antyddes i Bengt Ohlssons roman är prästen även här något av en pedofil, då det så uppenbart skildras hur det är den tolvåriga Helga som upphetsar honom för första gången. Ett minst sagt oväntat inslag är förstås hur både Hjalmar Söderberg och Oscar Levertin förekommer i romanen, och i kulissen hukar Strindberg, som Recke kallar för "Mästaren", vilket får honom att låta som Renfield när han pratar om Dracula.

Det är kanske orättvist att jämföra Moelvs bok med Hjalmar Söderberg, fast å andra sidan får han skylla sig själv, när han skriver en pastisch som på alla plan imiterar och uppvaktar Söderbergs stil: han rentav turnerar Glas berömda envoi "Liv, jag förstår dig inte" till ett "Livet förstår mig inte". Boken är märkligt livlös. Recke drogar systematiskt Gregorius långt innan Glas sätter sin plan i verket, men jag misstänker att det i själva verket är Moelv som preparerat sin bok med sömnmedel.     

I förstone verkar Zac O´Yeahs bok Mahatma! Eller konsten att vända världen upp och ner vara en originell och nyskapande biografi om Gandhi, och att radioprogrammet med en välgärning låter mig läsa den, men trots de stora ambitioner blir slutintrycket att den är av det konventionella slaget, om än författaren då och då lyfter in sig själv och sina nutida vedermödor i texten: och gärna för mig, som här tycker att Gandhi får en välkommen introduktion på svenska, och att biografiskrivaren med sina omvägar gör sig ganska beskedligt utrymme på boksidan, och slutresultatet är en holistisk bedömning av människan Gandhi snarare än myten.

För, som O´Yeah skriver, är detta den första fullständiga biografin om Gandhi på svenska: och fullständig är den definitivt. Det är en mastig bok, myllrande, full av sidospår och kuriositeter, och det är uppenbart att O´Yeah har öga för de informativa eller rentav avslöjande detaljerna. Att lyckas ena det heterogena Indien, där lokala band är starkare än religiösa, var förstås en omöjlighet, men på något sätt finns det fortfarande något löftesrikt över Gandhis projekt, som förefaller ofullbordat.   

Till de intressanta notiserna från barndomen hör att Gandhi skolkade från mer än 50 % av lektionerna, att han begick ett tafatt självmordsförsök, och var så där lite allmänt pojkspoligt busig - när hans far dog fick han skuldkänslor för att han i stället för att vaka låg med sin fru, något han tog igen med råge då han senare gick i celibat. Först hanns fyra barn med, och dessa försummade han i sann världsförbättraranda, så pass att äldste sonen dog som uteliggare. Lite märkligt ändå att idealisterna är så mediokra familjemedlemmar: elaka mot hustrun, likgiltiga mot barnen.

Samma höst som Jack the Ripper (egentligen White Chapel-mördaren) härjade anlände Gandhi till London för att studera juridik - läste han månne om mördaren, funderar O´Yeah, en fråga vars svar bara kan bli: "Yeah!" Det viktorianska Londons utbud av begivenheter skildras fint av författaren, och de senare två decennierna i Sydafrika likaså, där en framgångsrik advokatbyrå upprättas. Att följa O´Yeah i det nutida Indien är inte lika spännande: i vissa avseenden är allt som det var då, och i andra påtagligt annorlunda - där ser man. Här tenderar fakta att översvämma texten, och persongalleriet tränger ihop sig över boksidan.   

Vi får i viss mån följa O´Yeahs arbetsprocess, glutta i hans anteckningsböcker, och se hur biografin växer fram, parallellt med iakttagelsen att Gandhi i sin journalistik agerar som en "föregångare till vår tids bloggare", där han redovisar sitt liv. Intressant är det också att ta del av hur influerad Gandhi var av konstkännaren John Ruskin, liksom O´Yeahs avstickare till en annan influens, Thoreau, och ruinen av dennes lilla stuga. Lite mer svårsmält är kanske författarens uppenbara avsky för Churchill, som här får sina fiskar varma.

Jodå, Zac O´Yeah är bra på att återberätta Gandhis liv detaljerat, och när han väl drar slutsatser gör han det på ett föredömligt sätt. Vi läsare är nästan bara att gratulera. Häromåret läste jag en trist roman av O´Yeah, Tandooriälgen, och kan säga att om den försjönk i välförtjänt glömska kommer den här böljande väven att guppa på tidens vågor, och erbjudas lång flyttid.    

I dag presenterade språklagsutredningen sitt lagförslag, eller egentligen betänkande, om en ny språklag, till riksdagens representant, hockeyhustrun, och jag välkomnar verkligen detta arbete. Jag misstänker att kunskaperna i svenska har förvärrats, vilket blir bekräftat exempelvis när jag läser det brev mina barns rektor funnit tid att skriva: det är generande särskrivningar och löjliga syftningsfel. Är jag då överkänslig? undrar jag, medan jag går och spottar ut fradgan i handfatet. Nä, jag måste väl få begära att något så enkelt som "hundraårsjubileum" inte skrivs som "100-års jubileum", bara för att ta ett exempel ur minnet (vart brevet hamnade orkar jag inte berätta). Kanske ännu värre än svenskans förfall är hur många förståsigpåare använder dålig engelska för att kompensera bristerna i sitt eget språk. Nu låter det kanske som att jag talar i egen sak (don´t I always?), men mycket skulle förbättras om det blev obligatoriskt för eleverna att läsa sitt modersmål alla tre åren i gymnasieskolan: jag skäms över att många elever läser futtiga 80-poängskurser (notera sammansättningsformen, rektorer) i år 1 och 2, för att sedan tillbringa ett helt år i den svenska skolan utan att läsa Svenska. Det är skandalöst - - -

Det tar bara två sekunder för mig med ett olyckligt placerat blodapelsinskal att spoliera det sobra omslaget till "De 9":s senaste utgåva, Litterär kalender 2007, med underrubriken Selma, med Gunnar Harding som redaktör. Det är alltså Selma Lagerlöf som är huvudämnet, och hon avlöser därmed fjolårets Astrid (Lindgren). Anledningen till Lagerlöf torde vara att det i fjol var 100 år sedan Nils Holgersson-boken, och ser man på - i år är det hög tid att fira författarens 150-årsdag.  

Boken innehåller sex texter om Lagerlöf, och förutom det dikter och essäer. Allra först och allra mest fastnar jag för den alltid lika begåvade Birgitta Holm, vars essä "Figuren i mattan" lånar Henry James teori om ett författarskaps särskilda mönster; hos Lagerlöf ser hon detta i den fördröjda effektens mekanism, där ett tidigt exempel samspelar med ett senare, i en variant av foreshadowing - sålunda återfinns rentav begynnelseorden i debutromanen i bearbetat skick i hennes allra sista roman, i en något långsökt parallell ändå av Holm.

Att getterna i En herrgårdssägen är en metafor för skrivandet - att Hedes besvär med de bångstyriga getterna kan erinra om författarens bestyr med de bråkiga orden vid skrivbordet -är annars en ganska självklar iakttagelse. Ändå är Holm som vanligt blixtrande intelligent, och hennes essä belyser något centralt hos Lagerlöf, och visar också hur förtrogen Holm är med materialet.

Annars är det kanske lite väl enkla slutsatser som dras i övriga texter, såsom att Lagerlöfs brev är anpassade efter mottagaren, knappast tillräckligt för att utnämna henne som något unikum. Och att män rördes till tårar när de läste Kejsaren av Portugallien är kanske inte heller något att yvas över, eller att därmed fälla konstateranden om "forna tiders män" som vågade gråta eller något dylikt, då vi har Horace Engdahls nutida läsning av Gösta Berlings saga, då han erkänner att han vid ett tillfälle i första kapitlet alltid faller i gråt. Eller skulle det vara reserverat för kvinnor att läsa identifikatoriskt?  

Intressant finner jag dock texter om den nätverkande svenskläraren Valborg Olander, och andra läsare av Lagerlöfs manuskript; dessa fungerade som de testpubliker filmen använder sig av, då de kom med råd som författaren också följde. Mindre intressant är ytterligare några drapor om författares dåliga handlag med stavning, eller endast osäkerhet inför språket, som om det funnes något slags immunitetsskydd för just författare. Lagerlöf invaderades av lycksökare, och det finns i hennes brev en ganska gnällig ton.

Vidare har Malte Persson bidragit med några korta ordlekande dikter, bland annat en med tre svartvita solar: "Den anorektiska vintersolen / rör sig hastigt över en arktisk / himmels catwalk. Överexponerad / bleks en snödrottning, mot vitt." Om inte jag har helt fel är Snödrottning titeln på en norsk biografi om Selma Lagerlöf. Även Eva Ströms intervju med pristagaren av mini-akademins pris, Tua Forsström, är intressant och visar vilken briljant läsare Ström är: en poet som läser en poet, det är fullt av vackra upptäckter.       

Morgonsång

Kärleken fick igång dig, som ett tjockt guldur.

Barnmorskan klappade till dina fotsulor, och ditt skalliga skrik

Tog plats bland elementen.

Våra röster ekar, förstorar din ankomst. Ny staty.

I ett dragigt museum skuggar din nakenhet

Vår trygghet. Vi står där omkring, blanka som väggar.

Jag är inte din mor mer

Än molnet som destillerar en spegel för att reflektera dess egen långsamma

Utplåning för vindens hand.

Hela natten fladdrar din mal-andedräkt

Bland de flata rosa rosorna. Jag vaknar för att lyssna:

Ett avlägset hav rör sig i mitt öra.

Ett skrik, och jag stapplar från sängen, kotung och blommig

I min viktorianska nattdräkt.

Din mun öppnar sig, ren som en katts. Fönsterrutan

Vitnar och sväljer sina matta stjärnor. Och nu gör du ett försök med

Din näve av noter; 

De klara vokalerna lyfter som ballonger.

Sylvia Plath, 18 februari 1961.
Jag översatte den här dikten för något år sedan, men kan inte hitta den någon stans. Mest troligt är att de övernitiska städarna på mitt jobb har slängt den, när de gjorde sig av med en av mina mest värdefulla kartonger i höstas. För många år sedan gjorde jag en analys av den här dikten, när jag läste engelska-kursen i Umeå, och antog att det är möjligt att läsa titeln som "Mourning Song" (det här var tio år innan Morrissey skrev "Friday Mourning"), och jag vet att dikten brukar uppfattas som en sällsynt lycklig dikt av Plath, men då glömmer man att den är skriven i sviterna av ett missfall, och att det olyckliga samsas med det lyckliga, och att sorgen tar plats i dikten med en självklar pondus som diktjaget inte helt lyckas mota bort.  

Som vanligt har Lotta Külhorn gjort det fina omslaget till ännu ett tillskott i Bonniers Panache-serie, ett av ytterst få tillfällen för den som vill läsa översatt litteratur från andra språk än engelska, och boken jag talar om - kommer att tala om, med värme och ömhet - är förstås Bernard Noëls En resa i vintern / Madame Mallarmé, en dubbelvolym med två genreöverskridande verk i det kortare formatet.

Titeln på den förstnämnda kan påminna om Italo Calvinos ljuvliga Om en vinternatt en resande, och även här har vi en berättarröst som tilltalar läsaren, och denna "du" slår sig liksom i Calvinos roman ned för att läsa en nyutkommen bok ... Vad som tilltar är ett antal kortare texter, mittemellan prosadikten och novellen, där varje text utgör en tågresa, och vad som under denna utspelar sig: somt är banalt och intetsägande, och somt är filosofiskt och djupsinnigt - alla som har rest lär känna igen sig.

Som den gode författare Noël är, och har visat sig i de volymer som tidigare utgetts, ger han frikostiga exempel på poetiska bilder, där snön sammankopplas med skrivtecknen: "Tre punkter i det oändliga". Resan låter verket (texten) växa fram, i en blandning av förundran och fasa, som en lek. I förbifarten fälls briljanta iakttagelser, citat växlas med resonemang om litterärt skapande, och dialoger från de fiktiva resenärerna. På ett sätt kan sägas att de böcker berättaren (författaren) läser förlorar mot resenärernas berättelser.

Men berättaren reser inte, han färdas bara. Texten liknar anteckningsboken, där den beskriver ett tillstånd före boken, före litteraturen. Det är framför allt en humoristisk liten bok, där vi får inblickar i människors fragmenterade tillvaro, och hur kontakten oss emellan omöjliggörs av de oåtkomliga avstånden mellan oss. Att resa innebär också mer än en geografisk förflyttning: tågresan är framför allt en resa bakåt i tiden, som om tiden stått still, eller som om det inte funnes någon tid alls: när jag nostalgiskt längtar efter 1800-talet brukar jag beställa en tågresa.

Den andra boken i boken, Madame Mallarmé, handlar givetvis om den store poetens förtalade hustru, som här tillåts breda ut sig i en monolog, där varje mening inleds med ordet 'Han': och kanske så ska kärleken förstås, som en oförmåga att sätta sig själv i första hand. Vad som framträder är en vacker text om poeten som växt fram i det tomrum han själv framkallade. Men även fru Mallarmé är poet: "Han var [...] sin egen solfjäder, men han fläktade med sådan konstfullhet, eller en så fager förtvivlan, att han förvandlade luften i avgrunden till odödlig andhämtning."

Utan att befläcka det frånvända lyckades Mallarmé skriva dunkelskönt om det abstrakta, och utan att förtydliga och konkretisera. Hans poesi lever som idé, och den store konstnären kan väl bara vistas i sin dröm, i själva föreställningen om Verket ("Boken"), som aldrig får idealiseras: ungefär som Gösta Berling, vara poeten som inte skriver, att ha tillgång till dikter som bara existerar i hans tanke. Noël låter fru Mallarmé resonera och teorisera om läsaktens mysterier, och han är närgående när han skildrar henne, men med bibehållen respektfullhet. Dessa två böcker är roliga, charmiga, intelligenta, och utsökt läsning inte bara som reslektyr - och tänk bara: i dag vräker det ned snö, underbar dyrbar snö - - -      

Kollegan B visar mig en tidning som heter Existera, och jag skyndar mig att köpa det senaste numret, som har 'snällhet' som tema. Jag har för mig att den här tidskriften har en vag koppling till religionen, men det kan göra detsamma. Det är väl inget större fel på tidningen i sig, eller dess tema, men när jag läser tänker jag oupphörligt på den för länge sedan nedlagda Moderna Tider, som ägnade sig åt liknande ämnen. Men deras artiklar var alltid lite längre, lite vassare, och framför allt behövde de färre bilder för att få fram sitt budskap. Nu är texterna konsekvent aningen för korta, och en ensidig intervju med exempelvis Teratologen blir fasligt intetsägande. I stort sett samma sak med vampyrgenomgången, som bara upprepar gamla sanningar. Var finns det spännande, det oväntade och oförutsägbara? Det är som sagt inget stort fel på tidningen, men jag befarar att dess skribenter bara skriver med halva sin förmåga, som om de inte behövt anstränga sig. Och jag befarar, vad som är nästan värre, att liksom jag nu saknar Moderna Tider, om en tio femton år kommer att köpa en helt annan tidning, och när jag läser den kommer att sucka, och tycka att nja, ganska bra det här, men ändå inte lika bra som Existera var. Och det är väl då om inte förr du inser att du lever i fel tid, för så här tänkte knappast människan på 30-talet - - -
För resten vet jag inte om snällheten kommunicerar med mig. Jag skulle annars behöva lite snällhet, eller mycket av den varan. Jag misstänker att min mor doppade mig i en norrländsk flod när jag var barn, vars vatten stöpte mig i livslångt hat; detta bad har gjort mig långsökt, bitter, till någon som aldrig förlåter någonting - - - 

Förändring - alltid av ondo godo.

I TLS läser jag om Julian Barnes artikel om den sista upplagan av Flauberts brev, skrivna mellan 1876 och 1880, och här har vi verkligen en pedant som gjorde livet surt för biografiskrivarna och intervjuarna, när han lekte osynlighetsleken genom att försöka bränna upp alla existerande brev (vad som återstår är ändå en bra bit över 1 500 sidor). Här får vi ta del av intressanta saker om dumheten, det stora temat i Flauberts stora roman Bouvard och Pécuchet (Den stora dumheten på svenska), och hur han antog att denna dumhet var som mest framträdande ju mer makt innehavaren var i besittning av. Den store pedanten ojar sig även över hur krämporna ansätter honom på livets slutkant. Julian Barnes påpekar också att den som i dag beklagar att de böcker som säljer mest är biografier av bröstförstorade eller -förminskade kvinnor, kan trösta sig i vetskapen att Flaubert fick sin sena bok Saint Julien l'Hospitalier indragen av förlaget, som i stället valde att ge ut Sarah Bernhardts skildring av hur det känns att åka luftballong. Den som liksom bernur gillar Julian Barnes, har förstås noterat att han precis har gett ut Nothing to be Frightened Of, och att det en tid har gått att läsa ett fint utdrag ur den.     

Flaubert med Emmas hjärta - - -

Den outtröttlige Maciej Zaremba svarar nu på den (förutsägbara) kritik hans artikelserie om kränkthet väckte: mest elak var förstås Åsa Linderborg i Sosseblaskan, men hennes artikel var så lång och svårläst att jag gav upp tidigt; den som orkade läsa hela hennes text kanske kan skriva ett kort referat åt mig - jag tycker att hennes språk är så dåligt (kan någon, till att börja med, fly henne en bunt kommatecken?). Zaremba är däremot inne på ett viktigt spår när han skriver: "Om jag här karikerar, är det för att synliggöra det reducerande draget i identitetspolitiken, som menar att min politiska lidelse skall utgå från mitt ursprung, min religion, min sexuella läggning eller rent av från mina lyten. Själv känner jag inga muslimer, dyslektiker eller homosexuella. Jag känner individer som tillber Allah, har svårt med bokstäver, dras till samma kön, och även sådana som samlar på frimärken." Den som för starkt identifierar sig med en identitet kommer att stöta på problem. Vi är något annat än etiketten som sätts på oss, vare sig det sker av andra än av oss själva. Själv är jag ingenting alls, har ingen etikett, ingen tillhörighet. Jag är - nä, det tar slut där - - -  

Inte en dag för tidigt gick fjolårets Gunnar Ekelöf-pris till Katarina Frostenson, vilket har resulterat i att Gunnar Ekelöf-sällskapet ger ut en liten tjugotresidig skrift, som inkluderar hennes Tacktal, och en liten introduktion av Carin Franzén. Först prisnämndens motivering: "för att hon med sin formande och omformande poesi motverkar språkets instumentalisering och håller 'vaga världar vid liv i en alldeles för tydlig tid'", med mitt absoluta favoritcitat, från dikten "Vädrare".

Carin Franzén ser Ekelöf och poesins motspråk som en viktig påminnelse om andra värden än de hafsigt nedkrafsade: här har vi en poet som inte skrev i vatten. Fortfarande är modernismen delvis oupprättad och bespottad i Sverige, och på sätt och vis är Ekelöf både den förste och den siste av sitt slag, med sina språkrevolter. Det är lätt att hitta parallellen till hur Frostenson blev bemött av en stor del av den svenska kritikerkåren på 80-talet: förlöjligande, och knappast till kritikens fördel att erinra sig ordkastandet.  

Franzén menar att bloggosfärernas språk realiserar  Frostensons ord om det blanka språket, som frånkänner det vaga och det svåra: "Ett språk utan skugga", som hon har skrivit i en essä - jag gör bara mitt bästa, pustar jag från min vrå av denna bloggosfär. En intressantare fråga är väl hur Frostenson lyckas hålla dessa vaga världar vid liv, utan att det otydliga blir nedskrivet (tydligt), en del av det tydliga. Något svar på den frågan ges kanske inte direkt, men det är där jag tycker mig finna kraftfältet i Frostensons dikter: att de lyckas ladda osäkerheten, röra sig i ett svävande tillstånd, även om orden fixeras tungt.

Språklekarna förbinder dessa två egensinniga poeter, och hos båda finns ett ständigt flöde som förbinder alla deras skrivna alster: hos Frostenson hör dikterna ihop med monodramerna, menar Franzén, men vi får inte glömma hennes suveräna libretto Staden, som fördjupade motiv från hennes diktsamlingar från 90-talet. Att läsa Ekelöf är också äventyrligt, och båda skriver musikaliskt.   

Om "längtan till skuggan" skriver Frostenson vackert i sitt tacktal. Det är en icke-tillvaro bortanför mysticismens via negativa, men också utanför erkännandet av Ekelöfs filosofiska religiositet. Hon skriver även om Ekelöfs säregna blandning av äktsvenskhet - representerad av den surmulna munterheten, det lyckliga bittergnället, liksom förkärleken för det konkreta, enkla - och ett öga hela tiden vänt mot det andra, det främmande, det bejakande, det positiva.

Frostenson citerar vällustigt ur "Non serviam", denna Ekelöfs alternativa nationalsång, och visar övertygande hur Ekelöfs ord fortsätter verka i den drabbade läsaren, som träffats av en ton mer än av ett språk, som ett slags andning: "ett upprorsljud". Hans brist på emfas i sina dikter skriver hon också klargörande om, och överhuvudtaget ger hon som vanligt prov på precisa iakttagelser i sitt korta tal. För henne är Ekelöf stjärnan, och det är svårt att inte hålla med om den karakteriseringen. Hon avslutar med ett fint minne, då hennes gamle svensklärare Bengt Hallgren tog fram den vackra brandgula antologin Dikt och tanke (den finns kvar på vår skola) och lät henne läsa "Eufori" högt inför gymnasieklassen.

Lika sant som att tisdagen följer på måndagen (lögnen går i lögnens fotspår). Onsdagen vågar inte klaga, vi tar den av daga. Torsdagen helt väck, fredagen badar i skräck. Vecken i veckan, puts väck, ge den stryk, utstrykt - den här veckan står sig slät - - -    

Han är precis som Doktor Glas: asexuellt erfaren - - -

Samtal - Du lyssnar ju inte på vad du säger!

När dygnet är vänt

sänker vi väckarklockan

i den djupa sjön.

Novellen är förstås något av kusinen från landet, och jag känner många som gör allt för att undvika att deras flitiga romanläsning någon gång byts ut mot en novellsamling, och likaså att förlagen gärna avstår från att uppmuntra sina författare att ägna sig åt denna olönsamma genre. Haruki Murakami introducerades trots detta på svenska med novellsamlingen Elefanten som försvann, och ganska nyligen samlades på engelska en rejäl dos av den här fantasifulle japanens kortare alster, i den generösa volymen Blind Willow, Sleeping Woman, med både noveller från långt innan han nådde sin berömmelse och fem nyskrivna längre noveller.

Här återfinns också några vagt igenkännbara rejält bearbetade delar från hans romaner - som för att understryka att allt hör ihop, att Murakamis fiktiva värld är organiskt sammanväxt, med karaktärer som obehindrat vandrar ut och in i hans spöklikt vackra texter. De må gå omkring med melankolisk uppsyn, men en glimt av förnöjsamhet kan anas i deras blickar också: så, det här är livet? Jaha, inte så bra som jag hade trott, men inte lika djävligt heller. 

Allt handlar om atmosfären: det ser inte så märkvärdigt ut, det är alldagligt skrivet, men vi försätts i ett tillstånd, beroende av hur exakt Murakami fångar den där gåtfulla känslan av naiv förundran inför livets mysterier, dilemman och besvärligheter. Det är en filmisk värld, med visuella attribut (det tänds cigaretter, vilket må bero på att flera noveller skrevs på 80- och 90-talet, då rökning fortfarande var en vanlig syssla). Replikerna som yttras är drömska, och bidrar till den poetiska realism som präglar rubb och stubb.

Människorna går omkring i den dvala som uppstår när de sömnlösa timmarna ska fördrivas (något Murakami skildrade så suveränt i sin senaste roman, After Dark), i en helt genomdriven estetisk värld, befriad från politik. Blygsamt visas hur de osynliggjorda berättarjagen blir till i avundsamma blickar mot någon som är en aning bättre, en aning intressantare - tjugosju gånger populärare, rentav. I den kusliga "The Mirror" har vi dig själv som dubbelgångaren.

En av figurerna i "The Seventh Man" heter K, som en påminnelse om den Kafka vars ande svävar med ett inte allt för strängt leende över den här kollegans värld. Även några riktigt lekfulla noveller, där Murakami skriver in sig själv i skeendet, och fungerar som rådgivare åt sina påhittade figurer, finns med. Med minimal marginal lyckas han undvika att bli sentimental, trots att han uppmuntrar klichéerna.

Han försöker inte vara rolig, men han är förstås rolig ändå, men inte på ett ansträngt, påfrestande sätt. Med en kombination av ömsinthet och varsamhet behandlar Murakami sina gestalter, vars största funktion består i att ge liv åt känslor. Mest och störst behållning har jag kanske av novellen om "ismannen", som både är en bokstavlig och metaforisk isman: en skräcknovell på riktigt, realistisk och onaturlig, lika roande som den är oroande.

Det kanske ska sägas på en gång: för mig är Leonard Cohen i bästa fall en trivsam farbror, som har skrivit några vassa sånger, men också såsat på med ganska tradigt sömniga låtar. Så läser jag Peter Lindforss, som skrivit Mannen som förstörde mitt liv. En bok om Leonard Cohen, en ganska svårplacerad skrift som vägrar prefixet 'själv-' till biografi-genren, samtidigt som den inte trivs med att vara biografi heller.

Boken är vingligt skriven, när Lindforss tar i så att han spricker i sin iver att beskriva Cohens storhet: de träffas på en grekisk ö 1981, och sedan är det kört (för Lindforss, och för oss), för vad som vidtar är långa skildringar av nattliga fyllesnack, som så här i nykterhetens kranka blekhet inte låter särskilt intelligenta. Det pratas en hel del om kvinnor, och jag är ledsen att behöva säga det, men att döma av vad han säger är tror jag inte att Cohen är den auktoritet på området, som Lindforss hela tiden pådyvlande vädjar om. Mest låter han som den misogyne misantrop som texterna ger antydningar om ("You who wish to conquer pain, you must learn what makes me kind").

Snarare än en biografi om Leonard Cohen har Lindforss skrivit om sitt eget liv: mycket handlar om kvinnor han träffar, och vilken musik de lyssnar till medan de ägnar sig åt intimt umgänge (ja, ni kan nog gissa vad som hamnar på LP-spelaren). Låt gå för att boken är en tydlig illustration till tesen att kärleken är blind, för det är en grav förälskelse Lindforss ger utlopp för. Han vill se sig som mer vän än fan, men en vän skulle till att börja med inte skriva den här boken - som ändå inte avslöjar något riktigt pinsamt om Cohen.

Resonemanget är otympligt och ansträngt, och flosklerna är legio. Ibland lämnar han föremålet för sitt begär och filosoferar om kvinnorna, på det Lundellska sättet, och det låter storslaget och grant, och visst har några oskyldiga låtit sig duperas på vägen. Mest påminner Lindforss om en självupptagen man helt i avsaknad av självironi. Att han i förbifarten nämner att det var han som skrev texten till Mikael Rickfors "Vingar" kommer knappast som en chock för den vid det laget luttrade läsaren.  

När Lindforss agerar musikkritiker blir det ännu mer löjligt, då han dömer ut samtliga svenska försök att tolka Cohen, förutom sina egna översättningar, insjungna av, hör och häpna - Lill-Babs (som fyller 70 år i dag, grattis). Lika fel blir det när han tycker att den ende som gjort en bra cover på Cohens sånger är John Cales version av "Hallelujah" (Jeff Buckleys version är, som alla vet, överlägsen originalets plastproducerade version). Han nämner inte ens Nick Caves "Tower of Song", där bandet ger varje vers en ny musikstil: punk, rockabilly, hymn, och Cave glömmer orden och spottar och fräser sig igenom de han kommer ihåg, totalt respektlöst men tillräckligt kärleksfullt för att Cohen skulle välja den som sin personliga favorit.

Trist nog är hela texten full av stavfel och felaktiga uttryck, en slags slarv som verkligen inte tjänar författarens syfte. Det ser bara pinsamt ut. Värre ändå är hur han gör sig löjlig med sin distanslösa skildring av den upphöjde poeten och sångaren. Boken är tråkig, dålig och ointressant, och ovärdig den artist som fått ge namn åt dess titel.

I går sa kollegan F att jag var en 'kverulant', givetvis med tillägget: "i dess mest positiva bemärkelse", och jag hade nog kunnat bära tillmälet, om det inte vore för förtydligandet, som gjorde mig betänksam: för jag har absolut inget emot att kallas kverulant - speciellt inte i dag, när jag läser Ali Smiths underbara artikel om Carson McCullers, med rubriken "Vain, querulous and a genius" (jag kan alltså stoltsera med de två förstnämnda karaktärsdragen), som förresten är Gore Vidals definition. McCullers är alltid farligt underskattad och bortknuffad, kommer liksom Flannery O´Connor aldrig att bli sönderkramad av universiteten eller krritkerna. Men en kollega som Ali Smith, som själv skriver ganska vidunderliga romaner, vet förstås att rätt uppskatta henne: "The formal risks she takes are thrilling and exhilarating. To some extent her style is always concerned with unexpected juxtapositions, verbal, thematic and formal. She is expert at the meeting of kindnesses and violences". 

När jag läste på universitet planerade jag tillsammans med några andra spolingar att skriva en B-uppsats om en påhittad författare, och referera till icke-existerande artiklar och böcker. Jag påminns om detta puerila spratt - som (o)lyckligtvis inte genomfördes - när jag läser Pierre Bayards redan omdebatterade bok How to Talk About Books You Haven´t Read: en fransk litteraturprofessors subversiva essä där han förespråkar icke-läsning: typiskt nog tar boken omvägen över sin engelska översättning.

Bayard har både spottat och pissat på den skitnödiga kyrka som litteraturen har blivit, där böcker vårdas som reliker. Möjligen har hans bok ett värde i den franska debatten, men här i Sverige har det blivit närmast en merit att inte läsa böcker, för den som vill bli något här i världen (Sverige). Bayard är mer provocerande än provokativ, och hans argument blir aningen motsägelsefulla: som att han resonerar ganska klokt kring böcker som han säger sig inte ha läst eller endast ögnat sig igenom. Att använda författare som exempel är inte heller någon lyckad metod, för det finns inget som säger att den som skriver mycket måste läsa mycket: snarare tvärtom, i fruktan för Blooms inflytelserika teori om just inflytandets ångest (eller snarare ängslan).

Mer givande blir det när Bayard nuddar vid ämnen som varför vi läser överhuvudtaget. Hans idé verkar vara att vi kan bluffa oss igenom lärda samtal, om vi bara lär oss strategier för att undvika upptäckt - min erfarenhet är att det är hur lätt som helst att genomskåda ytliga kunskaper (jag säger detta som lärare, bland annat), och att det är mycket mer intressant att lyssna på till exempel någon som har läst Ekelöf riktigt noggrant än den som bara bildat sig en uppfattning om hans dikter, utifrån vad Ekelöf betyder som litterärt monument.

Och just detta, hur vi uppfattar en författare - dennes diskurs - är ämnet för en stor del av Bayards diskussion. Böcker existerar som en slags teori, där dess idéer och genomslagskraft påverkar vad vi säger om den, och då spelar det ingen roll - säger Bayard - om vi har läst den boken eller inte. Boken är inte bara sin text, utan allt runtomkring. Men bara någon med Bayards professorspondus kan utan att riskera något kosta på sig att säga att han inte läst den och den boken.

Jodå, Bayard är en ganska intelligent dilettant. Synd bara att han är så långrandig när han refererar handlingen och citerar så långa stycken ur böcker som han påstår inte ska läsas, för det gör hans argument ihåliga. Han är lite lagom sardonisk, och kanske inte helt uppriktig (ingen vettig människa läser väl Oscar Wilde bokstavligt, till exempel), och ibland lite disträ, som när han lanserar truismen att författaren inte alltid är den bäst skickade att tala om sin bok, och får det att låta som en originell upptäckt.  

Paradoxen ligger i att bara den som läst mycket kan unna sig ett icke-läsande. Det krävs kort sagt träning för att bli skicklig i den konsten. En annan ironi infinner sig när Bayard fäller omdömen om böcker han inte ens hört talas om. Själv tror jag att mångas läsängslan bottnar i att de inte känner sig tillräckligt belästa: de läser Stieg Larsson, men vet innerst inne att de nog borde läsa den där Sebald i stället (och varför inte Stig Larsson?), samt att alla verkar sträva efter den kvantitativa i stället för den kvalitativa läsningen.  

"Lärare", sa vandringsfolkets hövding

och redde mig en kontorsstol vid datorn,

"du söker din internet

och planerar din Power point.

Andra, obekanta, skola dem nyttja.

Ditt hem, din fasta ämnesinstitution,

det är en bärbar dator som min

för några schematimmar, några nollbyten

vid lektionssalen,

ett hägn mot skolk och omorganisation.

Dess tangentbord skola strös för vinden.

Böj ditt huvud för det enda, som består,

det trådlösa nätverket därovan!"

av Verner von Heidenstam, 1915,

moderniserad av B.K. 6/3 2008

Hyperbolen väntar alltid runt hörnet för den som tar till orda om Joy Division, och den uppenbara risken för löjeväckande formuleringar ter sig högst påtagliga (som att "Love Will Tear Us Apart" är rockmusikens heliga Graal) - dock ska det sägas på en gång att Paul Morley skrivit ganska mycket med substans när han nu publicerar sitt samlade material om bandet, i boken Piece by Piece. Writing About Joy Division 1977-2007, en diger lunta på närmare 400 tättryckta sidor.

Det speciella med Joy Divison låter sig inte förklaras lätt: kanske krävs det alla dessa ord (detta är sannerligen varken den första eller sista boken om detta omskrivna band), om än det stundtals blir några dumma jämförelser, som när Morley tycker att "Atmosphere" kunde ha skrivits av Kafka åt Sinatra, eller att publiken på Joy Divisions första spelning är klädda som i en novell av Gogol, eller när han i efterdyningarna av Curtis självmord blandar in allsköns filosofisk bråte: gränsen går vid Martin Heidegger, eller egentligen långt dessförinnan.

Allra först en konsertrecension för NME från sommaren 1977, där Joy Division var förband åt legendariska Buzzcocks (som förtjänar en egen bok), och det märks tydligt hur den unge musikskribenten triggas av bandet att skriva djärvare, bättre, i en ömsesidig utveckling. Även den speciella nordliga Manchester-atmosfären fångas bra av Morley, nästan lika bra som Anton Corbijns och Kevin Cummins tjusigt dystra fotografier av bandet gående i snön. Paradoxen för Ian Curtis var att han tvingades röra sig rakt mot ångesten för att kunna skildra den, och det var en metod dömd att misslyckas.

När Sex Pistols ersatte musik med kaos i sina konserter satte de igång hela den flodvåg att utmärkt musik som kom och skulle komma från Manchester: lustigt nog var punkens ground zero ett hörn av den anrika Manchester Free Trade Hall, där Bob Dylan nästan exakt tio år tidigare pluggade in elgitarren och fick delar av publiken att ropa "Judas!". Alla 41 som var på Sex Pistols-konserten blev något i stadens musikliv: antingen startade de ögonblickligen ett band, eller började arbeta som producent eller konsertarrangör eller musikskribent.

Något narcissistiskt kommenterar Morley i denna bok sina egna gamla artiklar om Joy Division: kommentar som ofta är ordrikare och kanske inte tillför särskilt mycket. Han fördjupar utan att korrigera intrycken. En hel del handlar faktiskt också om andra band, varav vissa är ännu mer obskyra än de var då, liksom ett kapitel ur hans självbiografi Nothing, som handlar om faderns självmord, men givetvis i lika hög grad (högre) om Ian Curtis självmord. Morley vet inte när han ska sätta punkt, och man får intryck av någon som bara väller ut sin prosa, i texter som blir längre och längre, även när det inte längre finns något att säga.

Förvisso är det svårt att intellektualisera rockmusik, att skriva vettigt om en av de mest korkade konstarterna - men Paul Morley har en vass penna, och även om han träffade bandet får man intryck av att han känner musiken utan och innan snarare än han känner musikerna. Gång på gång återanvänder han till Joy Divisions musik, eftersom uppdragen tornar upp sig i takt med att 90-talet och 00-talet visat sig oväntat intresserade av bandet, som bara hann släppa två skivor: "Unknown Pleasues" ("out of the womb") och "Closer" (into the tomb"). Då blir han med åren allt mångordigare, som en gaggig gubbe som förlorar sig i nostalgin.    

I dag firar vi National Grrammar Day, och gör det så klart med denna quiz, som kollegan A tipsade mig om: allt annat än alla rätt är uselt. Den som känner sig lite så där lagom elak till sinnes kan sedan roa sig med bloggen Celebrity English, där en Dana listar kändisars felsägningar, och klantigast verkar någon som heter Mischa Barton vara. En svensk motsvarighet vore något att stilla bedja om - - -

Nothing is so beautiful as Spring -
         When weeds in wheels, shoot long and lovely and lush;
         Thrush's eggs look little low heavens, and thrush
Through the echoing timber does so rinse and wring
The ear, it strikes like lightnings to hear him sing;
         The glassy peartree leaves and blooms, they brush
         The descending blue; that blue is all in a rush
With richness; the racing lambs too have fair their fling.

What is all this juice and all this joy?
         A strain of the earth's sweet being in the beginning
In Eden garden. - Have, get, before it cloy,
         Before it cloud, Christ, lord and sour with sinning,
Innocent mind and Mayday in girl and boy,
         Most, O maid's child, thy choice and worthy the winning.
"Spring", av Gerard Manley Hopkins.

Joy Divison stirrar ned i abyssen, som stirrar tillbaka. Anton Corbijn har Caspar David Friedrichs berömda målning "Kreidefelsen auf Rügen" i tankarna, när han lite nonchalant placerar bandet så här, och precis när han knäpper gör Ian Curtis det oväntade: blicken över axeln, likt någon som vägrar inrätta sig i ledet. Av alla magnifika bilder på detta magnifika band väljer jag den här, lika innehållsrik som någon av deras låtar, kanske i synnerhet "Walked in Line":

"Full of glory never seen,
They made it through the whole machine,
To never question anymore,
Hypnotic trance, they never saw,
They walked in line"

I dag landar Nick Caves senaste skiva på de knappt existerande skivdiskarna. Eftersom det har framkommit farhågor att jag skulle vara jävig, vill jag bara påminna om att jag tyckte nästan illa om "Nocturama", att på "Henry´s Dream" var låtarna nästan lika lama som produktionen, och att "Murder Ballads" är grovt överskattad, säkert en av hans tre sämsta skivor, och därför helt följaktligt hans mest uppskattade. Men "Dig, Lazarus, Dig!!!" behöver inte mina lovord för att hitta fram till dina öron: den är suverän, nästan lika oantastlig som förra skivan, den mäktiga dubbelskivan "Abattoir Blues/The Lyre of Orpheus". Här finns texter lika innehållsrika som en långfilm: komiskt olyckliga monologer, ondsint lustiga noveller, religiöst våldsamma berättelser. Musiken är förrädiskt återhållsam. Att "Albert Goes West" lånar melodin från Grindermans "Depth-Charge Ethel" får kanske tillskrivas det överkomligas konto, när det i övrigt låter så oförskämt fräscht - förmodligen har Grinderman-skivan fungerat som exorcism, för att driva ut slamret och oväsendet. Den allmänna idén verkar ha varit att återuppfinna hjulet varje gång, och ge låtarna oförutsägbara riktningar. Han överger både pianoballaderna och Birthday Party-larmet, som han delvis återupptäckte på de senaste Bad Seeds-skivorna: musiken är varierad, oväntad, otypisk och full av belöningar till den som följer bandet i hälarna. Alla som ägnat någon del av sitt liv åt Nick Caves musik vet att så småningom utkristalliserar sig något annat än vad som uppfattades under de första genomlyssningarna - därför är det med stor tvekan jag redan nu pekar ut låtar som "Jesus of the Moon", "We Call Upon the Author" och "Hold on to Yourself" till höjdpunkter inte bara på skivan utan också i Caves karriär, som behandlat honom tålmodigt och med kärleksfull varsamhet. Det fanns en tid då Cave oundvikligt jämfördes med Leonard Cohen, och på senare år allt oftare med Bob Dylan: men det här är ojämförligt bra, mer än häpnadsväckande och mirakulöst - - -      

Lite ledsamt att jag måste använda den gamla vanliga rubriken till dessa texter, för annars hade jag kunnat tota ihop något fyndigt om att den här boken är "nyckelhålsmärkt" - för det jag har läst är något som ter sig som en voyeurens önskedröm, en dubbelvolym av burleskartisten Dita von Teese, i samarbete med Bronwyn Garrity: Burlesk som konstart / Fetisch som konstart (på engelska något vitsigare, The Art of the Teese), översatt av Christin Zandin.

Som den väluppfostrade läsare tittare jag är, börjar jag förstås med den något mer städade burlesksidan, där Dita von Teese stiger upp från sitt berömda martiniglas, nästan som Botticellis Venus. Det kanske ska sägas på en gång att den här boken, dessa böcker, snarare består av foton som ledsagas av text än tvärtom: några av de stiligaste fotografierna är tagna av Steven Klein, eller för den delen Ditas gamla flamma Marilyn Manson, som passande nog fotograferar henne intill en påfågel, den fåfängaste av fåglar.

Här finns åtskilliga bilder på hennes kusligt tunna korsettsnörda midja (den krymper 15 centimeter till 41 cm), liksom konstellationer där hon jobbar häcken av sig för att överskrida gränsen mellan det konstgjorda och det autentiska, i bilder som suddar ut gränsen mellan målning och fotorealism. Texterna är skrivna på ett hurtigt reklamspråk, som ändå inte helt lyckas dölja att Dita är både rolig och smart - här finns en ganska omfattande källförteckning, och någorlunda kloka resonemang kring vem som utnyttjar vem när hon utövar sin konst: jag skulle nog påstå att hon är intelligent, och i bilderna är hennes blick alltid kontrollerad och behärskad; även när hon är bunden är hon i överläge.

Hennes tolkning av burlesken är 'fresterska': ett dekadent rollspel, inövat sedan barnsben, då hon maskerade sin oansenlighet bakom fantasifulla ridåer av smink och underkläder (här behåller översättaren konsekvent anglicismen 'lingerier') - snarare än med skönhet hänför hon åskådaren med list och skicklighet, i något som hon själv kallar "en ljuvlig uppvisning i överdrift". Snarare än sex handlar det om teater, om för(e)ställning, om kameleontiska uppvisningar.

Den som så vågar sig på att vända boken upp och ned hamnar i den något mer kinky fetisch-världen, där Fröken Elfenbenshy blir Fröken Farlig, och det kan förefalla paradoxalt att hon plötsligt har mer kläder på sig: men det är fantasin som ska smekas, något hon inte tröttnar på att påtala. Minnesgoda läsare erinrar sig Gabriella Håkanssons suveräna skildring ur Fallet Sandemann vad de högklackade skorna gör med kvinnligheten, och här ges Dita von Teese fritt spelrum, när hon behärskat lever ut alla sina fantasier, och njuter av att det är just hennes egna som kommer i första rummet, snarare än de andras.   

Därför blir hon mer fascinatris än dominatris - någon som hellre behåller känslan av att det inte riktigt är på riktigt, att rollspelet och det teatraliska aldrig tillåter henne att släppa kontrollen, mer vågad än farlig ändå. Som utomstående går det inte att göra annat än beundra hennes ansträngningar och hennes vilja att späka sig och tänja på gränserna för vad som går att porträttera - i viss mån erinrar det om idrottsstjärnor som frivilligt offrar sina kroppar för rekord och för att få medaljer: skillnaden är väl att medaljerna delas ut tillsammans med sedesamma kramar av representanter ur etablissemanget - typ kungen - medan de sparar sina snuskigare omfamningar till nattliga besök hos kvinnor av Dita von Teeses sort.