bernur

Efter höga förväntningar och lång väntan har jag sett The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford. Det är i sig lite förbluffande hur ofta Brad Pitt lyckas lura mig och tycka att han gör ett bra jobb, när jag gör allt för att bara se honom som en stjärna: här spelar han nedtonat dystert, och alla gester och all mimik är i samklang med rollen. Ännu bättre är Casey Affleck som fegisen Bob Ford: med en röst lånad från Michael Jacksons spruckna osäkra stämma är han helt trovärdig som lönnmördaren, hela tiden balanserande mellan söndertrasad förtvivlan och livsfarlig revanschlusta. Men alla biroller är perfekt utmejslade, från Sam Shepard som brodern Frank, Zooey Deschanel som stripteasedansaren Dorothy Evans, och Sam Rockwell som Bobs halvdebile bror Charley, till Nick Cave som barsångare (musiken han har skrivit tillsammans med Warren Ellis fiol är också den helt passande till sävligheten i filmen). Bäst är ändå själva genomförandet, in i detaljerna, där berättarrösten perfekt ger atmosfär åt de patinerade bilderna, med bitvis suddighet i konturerna, och en dialog som innehåller så mycket hotfullhet och pregnanta pauser att den kunde ha skrivits av Pinter (Andrew Dominik har både skrivit och regisserat). Det är en film som rör sig i ett helt eget tempo, och den är nästan lika utsökt vackert fotad som Kubricks Barry Lyndon.