bernur

Inger Enkvist, som jag har skrivit om tidigare, har i Axess skrivit en artikel där hon läser lusen av de senaste knappa tjugo årens svenska utbildningspolitik. Det är en hållning som närmar sig förtvivlan: "Pedagogik är i Sverige [...] en jätteindustri med ett hundratal professorer. Hur är det möjligt att denna enorma samhällsinvestering ger ett sjunkande resultat? Om de teorier som lärs ut vore riktiga, skulle väl resultaten ha förbättrats?" Det som ligger bakom de retoriska frågorna är förstås att pedagogik är ett gigantiskt mumbo jumbo-projekt, läran om ingenting. Det är sju sjukor som listas av Enkivist, alla lika bekanta för den som arbetar inom skolan:
1 Utbildningssociologi (skolans uppdrag har blivit en förskjutning från att förmedla kunskap till att producera jämlikhet)
2 Konstruktivism (eleven måste söka kunskapen själv: "forska")
3 Fokusering på arbetssätt (valfrihet: här tror jag att teorin om lärstilar har orsakat skada)
4 Miljöteorin (duktiga elever ska smitta mindre duktiga)
5 Modern teknologi (om nu IT är ett saliggörande instrument, varför får inte Sverige som satsat mest på detta bättre resultat i internationella undersökningar?)
6 Rätten att vara annorlunda (betoning av det särskiljande)
7 Ointresse för kulturen (ett ointresse som snarare slår över i förakt).
Hon skriver också om villfarelsen att läsning enbart är en teknik: en formell avkodning, om vikten av nationella läroplaner (vi måste våga enas om vad som är nödvändig kunskap), och att ämneskunskaper är viktigare än hur mycket pengar man satsar (på datorer).