bernur

den som bara pratar och pratar, snacksalige herrn, med åsikter åsikter och du då vad tycker du då, nä, du bara väntar väntar tills du tappar tålamodet och avbryter och säger emot även om det ibland råkar vara så att han har rätt - fast den som säger så mycket som han måste säga något rätt - men du blir ett uppkäftigt barn som opponerar sig rakt i onödan bara för att du har tröttnat (som ett barn, ja), varför tål du då inte mer? - du vill inte vara en del av hans värld hans tyckande hans giriga mun som till sist bara yttrar ett enda ord, ett långt anspråk; därför ditt barnsliga trots som tar sig allt värre allt sämre proportioner tills du blir oförskämd, tror att det inte märks, för den som är så snacksalig på sin egen fason kan inte ha några känslor kvar -
- du gnuggar yrvaket bort nattens grus, förvånad över att allting utanför fortsätter med tårar och tröst -
medan du lyssnar och nickar och nickar till och säger ja och säger nej jag menar 'ja ...' och 'nej ...' och inget mer för det finns inget mer: han är gästen och du är värden, det var du som släppte in honom, bjöd in honom över din tröskel, och sedan kan du förbanna det du måste försaka, det är inte ens en monolog, hans polyfoniska röst som någon gång tar slut där
eller där eller här
tar den slut här