bernur

Ja, jag vet att man inte får säga det, men är inte Sonic Youth väldigt överskattade? Jag har aldrig lyckats lyssna på en hel skiva med dem, bara enstaka låtar - sedan obligatorisk huvudvärk. Jobbiga gitarrer, jobbiga melodier. Men nu har Thurston Moore från bandet, tillsammans med Byron Coley, satt samman No Wave: Post-Punk. Underground. New York. 1976-1980, och även om jag tycker att amerikansk punk är blaha jämfört med exempelvis Buzzcocks/The Clash/Siouxsie and the Banshees etc blir jag lite intresserad, och då spelar det ingen roll om den nihilistiska efterhandskonstruktionen "No Wave" känns påklistrad. Jag har tidigare haft åsikter om det paradoxala i att den dåtida punkestetiken, som var antikapitalistisk och amatörmässig och billig nu blir svindyra coffe tableböcker. Ett litet utdrag finns här, med Lydia Lunchs (ständigt denna Lydia Lunch) förord. Inte förrän i fjärde meningen nämner hon Patti Smith: där ser man. I Moores och Coleys text dröjer det till tolfte meningen innan Patti Smith nämns (men de nämner gitarristen Lenny Kaye tidigare). 
  Från Mars (alltså bandet, inte planeten): Nancy Arlen, fotograferad snyggt svartvitt av Julia Gorton.