bernur

I den långa tacklistan som avslutar Siri Hustvedts nya roman The Sorrows of an American undviker hon det obligatoriska nämnandet av maken: kanske inte så konstigt, när denne råkar vara Paul Auster, och de två befinner sig i en hänsynslös kamp om exakt samma läsare, med sina snarlika intelligent konstruerade romaner som gärna uppvaktar det irrationella. Det har stått klart ganska länge att den tidigare så uppburne Auster nu har fått allt mer att frukta från Hustvedt, dessutom, och åtminstone hennes förra roman, What I Loved, överträffade med råge alla förväntningar, något som kanske inte lika lätt låter sig sägas om uppföljaren.

Det är lång startsträcka innan den här berättelsen griper tag. Berättarjaget Erik Davidsen har mist sin far, och hela romanen kretsar kring sorgearbetet, som störs av uppdagandet att systern Ingas make, berömd romanförfattare - mer tecknad efter Norman Mailer än Auster - också död, haft en älskarinna, och breven till henne har kommit på villovägar. Det är fängslande bara om du rustar dig med tålamod, för här har vi en författare som sparar på effekterna, som litar på din uthållighet som läsare. I gengäld får vi en stillsamt meditativ prosa, med kloka formuleringar fällda liksom i förbifarten av den eftertänksamt kloke protagonisten: "That is the strangeness of language: it crosses the boundaries of the body, is at once inside and outside, and it sometimes happens that we don´t notice the threshold has been crossed."

Insikter visar sig, som tillkännagivandet att ett trauma lägger sig vid sidan av vårt liv, den berättelse som vårt liv utgör - vårt behov att skapa en form, med början, mitt och slut: Hustvetdt visar att ett trauma då blir något som vi vägrar låta bli en del av vår berättelse. Hennes exempel är katastrofen 11:e september, som här blir en mörk fond för berättelsen snarare än dess huvudämne, som förblir det dubbla eftermälet efter de två äldre manliga figurernas död. Ordet 'hemligheter' finns i romanens första mening, och ordet ligger kvar genom hela texten, som ett ackord.  

Faderns krigsdagbok citeras in extenso av Erik (i efterordet avslöjar Hustvedt att hon har använt sin egen fars memoarer: ett något tvivelaktigt berättargrepp). Liksom tidigare uppehåller sig Hustvedt gärna i Minnesota, i de nordiska kolonierna, där det norska påbråt ger sig till känna i några fraser på ett för figurerna fortfarande levande modersmål. Över dessa karaktärer vilar det lutherska arvet tungt, och titeln kan speciellt i dessa tider uppfattas som en provokation, genom att visa att en genuin amerikan är norsk till sitt ursprung

Här går figurerna balansgång mellan tvivlet och misstanken, och Hustvedt avtäcker skickligt nyanserna däremellan. I en enkel beskrivning av en blick lyckas hon känsligt fånga skarpa iakttagelser av samspelet mellan människor. Hon är också bra på att foga in lärdomen utan att det blir krystat: här diskuteras Kierkegaard och citeras Celan på tyska, och psykiatrikern Erik kallar sig, utan att det känns fånigt eller överdrivet, med en snygg allitteration för "dolorous Dr. Davidsen", och lika naturligt skriver Ingas dotter Sonia dikter på ottave rime.               

Så småningom, efter den långa startsträckan, utkristalliserar sig Eriks sorg, och då blir titeln väl vald - hans sorgsna liv har handlat om att leva vid sidan av det som sker, och han kan instämma i Doktor Glas credo: "Mig gick livet förbi". Med undantag för ett något parodiskt slut är det nästan uteslutande bra.