bernur

Mot fyren! Lotta Lotass skriver böcker som saknar motstycke - efter förra årets konstiga box Den vita jorden har hon redan skrivit två dramatiska stycken, varav det senaste heter Dalén, och givetvis handlar om uppfinnaren och Nobelpristagaren Gustaf Dalén, född i Stenstorp på 1800-talet, och därför uppfördes den här pjäsen just där i februari i år, i en uppsättning av Regionteater Väst. Förlaget marginal ger ut Lotass pjäser och hörspel, och på hemsidan går det också att höra två delar ur Arkipelag. Hörspel: "Som Crowhurst" ledsagas av en vackert filmad vy över ett hav, medan "Som Ader" ligger intill svartvita bilder av skogen.  

Den här korta pjäsen utgörs alltså av en minibiografi, där den åldrade Dalén besöks av gestalten Ljuset, som ömsom fungerar som uppmuntrande röst åt den blinde skaparen, och ömsom som hånfull påminnare om det annalkande slutet (mörkret). Just mörkret blir den tredje gestalten: mörkret, som Dalén bemästrade med sina snillrika uppfinningar klippapparaten och solventilen, som tillät fyrarna att spara på den dyrbara gasen för att ge blinkande ljus (tacksamt nog pedagogiskt förklarat av Lotass i ett förord).

Dalén och Ljuset är de enda rollerna, och den senare växlar gestalt och blir både den läkarkommuniké som meddelade om sprängolyckan som kostade honom synen 1912 och Kungliga svenska vetenskapsakademiens tillkännagivande om Nobelpriset samma år. Dalén själv blir reducerad till en nostalgisk gubbe. Han är också något av en Prometheus, guden som stal elden och gav den åt människorna och straffades hårt: Lotass gör inget av den kopplingen - Dalén bär sitt straff utan synbar bitterhet. Inte heller kommenterar hon ironin i att den som gav ljuset åt andra, kallades "ljusbringaren", själv blev blind och tvingades leva i det bokstavligaste av mörker. Men det är ett mörker som inte tillåts bestämma över honom.

Att Lotass intresserar sig för Gustaf Dalén verkar ha två orsaker. Dels passar han in i hennes pågående projekt att skildra besatta upptäckare, genier som går egna vägar, excentriska typer som följer egna visioner (är inte den allvarligt syftande författaren, dit Lotass hör, ett exempel på någon som också blir en pionjär: på upptäcktsfärd i språket?), och dels blir hans osvikliga optimism en utmaning för nutida människor - att lyfta fram och frilägga hans positiva sidor, och denne altruistiske filantrop blir nu närmast en provokation, ungefär som att säga: - Se, så här kan människan också vara. Du behöver inte vara ett själviskt svin, eller med en eufemism "en egocentrisk megalomaniker".

Ljuset blir motrösten: det uppkäftiga tvivlet - men också medhjälparen. Både kritik och beröm kommer fram. Ljuset blir också en syster till Döden, kanske det enda sällskap vi har att vänta oss på ålderns höst. Texten blir en besvärjelse mot mörkret, ofta framförd på ett lyriskt språk där de två rösterna kompletterar varandra. Det är vackert, vist, erfaret. Lotass behärskar olika stilarter, och här skriver hon ovanligt skirt.

Och Lotta Lotass genomdriver sina projekt i fortsatt skala. Dalén är obetydlig till sitt omfång, men det är alltid ett äventyr att läsa en författare som skriver med estetiska skygglappar, och pjäsen lämnar läsaren med en känsla av en slags sällhet. Döden? Livet.