bernur

Under den beskedliga titeln Samtal av Pietro Aretino döljer sig den italienske 1500-talsmänniskans ryktbara roman Ragionamenti, som alltså C-M Edenborg ger en prominent position i Vertigos serie Erotiska klassiker, genom användandet av en uppiffad 30-talsöversättning, utförd under pseudonym. Med sedvanlig karakteristik beskriver Edenborg i förordet Aretino sålunda: "en fasansfull varelse, ett hot mot allt som är säkert och prydligt, en förlösare av ohyggliga hemligheter och en sönderrivare av moral och ordning". Vidare jämförs hans skrivsätt med gangstarap. 

Nu hör översatta 1500-talsromaner till ovanligheterna, så bara det är en anledning att läsa den här boken, som en motvikt till påståenden från exempelvis vår forne statsminister, att vi lever i en översexualiserad tid: efter läsningen av Samtal kan läsaren bara säga - Pyttsan! Det handlar om Nanna och Antonia, som diskuterar vilket livsval den förstnämndes sextonåriga dotter Pippa [sic] ska välja: alternativen är nunna, hustru eller sköka (inte illa: de flesta tider uppvisar bara två alternativ för kvinnor), och i dialogform berättar mestadels Nanna om erfarenheter som visar vilken tillvaro som väntar.

Allt presenteras med humor när Aretino gisslar hyckleriet och skenheligheten: inte helt olikt den två hundra år äldre Boccaccio, vars Decamerone också den i år kommit i ny svensk upplaga. Aretino förekommer elegant alla misstankar om plagiat, genom att kaxigt referera till Boccaccio lite här och där, ungefär som The Smiths förekom beskyllningarna att melodin till "The Rusholme Ruffians" var plankad från Elvislåten "His Latest Flame" genom att på konserten spela introt till Elvislåten och låta den övergå i sin egen låt, helt utan skarvar.

Behållningen blir det vackra språket, de fantasifulla omskrivningarna. Nabokov hävdade med emfas att hans skandalartade roman Lolita faktiskt inte innehöll ett enda obscent ord, och något liknande kan påstås om Aretinos lika skandalartade roman. Den här boken borde därför utgöra obligatorisk läsning för dem som skriver sångtexter, så slapp vi alla dåliga sexskildringar där (det är inte bara Snoop Dogg jag tänker på, utan även Tommy Nilsson): det här är på en annan nivå än Lars Forssells "dina bröst är som svalor som häckar".

Det handlar alltså i största del om politik: Aretino visar ingen pardon när han skildrar sin samtid, vars brister och förfall han synar. Man kan fråga sig hur representativ en bok av det här slaget är, eller om Aretino är en ensam vettvilling: det finns dock ytterligare skildringar som ger belägg för tanken att det inte var vi nutida människor som uppfann sexualiteten, eller samhällskritiken, eller ironin.

En feministisk läsning skulle visa hur de här kvinnorna blir förebilder när de skildrar kvinnor som tar för sig: i berättelserna är det gott om kvinnor som inte finner sig i att vara värnlösa offer - de vägrar bli hunsade, och överger rollen som passivt våp för en aktiv delaktighet, och blir handlingskraftiga. Den ena skrönan är mustigare än den andra. Aretino saknar Boccaccios raffinemang när det handlar om berättarteknik, men stilistiskt är han stundtals en prima konkurrent.