bernur

Så har det stora förlaget tappat tålamodet med den norska författaren Hanne Ørstavik, och avpolletterar henne inför detta som är hennes faktiskt sjätte roman på svenska, kallet - romanen (på norska väntar hennes två första mer experimentella romaner på att översättas), och då tar lilla Kabusa böcker vid. Därför är det här en bok som jag förgäves har försökt hitta, tills nu.

Det är en ganska typisk Ørstavik-roman, med ett smått neurotiskt berättarjag som lever i och för litteraturen: en halvt framgångsrik författare, som hanterar ett skrivuppehåll med att forska i sin familjehistoria, och fastnar för farmoderns missionärsresa till Kina (ska då allt handla om Kina i år?). Hon uppvaktas av en ung kvinnlig journalist som heter Bill, och det blir en självrannsakande text. Ørstavik leker stiligt med Bill, och låter henne bli vad författaren gör henne till: ömsom en avmätt utböling, ömsom någon som väcker författarens åtrå, när hon hänsynslöst objektifieras in på bara skinnet (det är inte bara den manliga blicken som kan vara avklädande, hävdar Ørstavik). 

Snarare än en traditionellt uppbyggd roman blir det en tänkebok, inte så långt ifrån exempelvis Hjalmar Söderbergs Hjärtats oro, där Ørstavik resonerar kring i första hand skrivandet, som blir försöket att reparera det trasiga jaget, eller något att fylla tomrummet med. Hon skriver uppgivet om skrivandet av den sista romanen: "en väg in till en stumhet". Hennes förhållande till skriften pendlar mellan självföraktet och synen på den som ett heligt sakrament. För skrivandet är förstås både en välsignelse och en förbannelse: när det går dåligt återstår bara frustrationen och det dåliga humöret - och alla uppoffringar för en ändå efemär värld, dessutom självvald.  

Ut på landet beger sig författaren, lämnar make och barn, och söker ett asketiskt arv från fadern, även om andra norska förebilder också går att hitta, så som Hamsuns vurm för det oförstörda glesbygdslivet. Kallet handlar om farmoderns missionerande: ett kall från Gud. Den utforskande författaren ger sig också hon ut i ett terra incognita med sitt skrivande, och tar hon, likt Hanne Ørstavik, sig an stora ämnen, blir det ett äventyr för läsaren.

Med sin tidigare roman Dal gjorde sig den fiktive författaren obekväm i den norska offentligheten: en kvinna får inte vara besvärlig. Ørstaviks styrka som författare ger sig till känna i den suggestiva atmosfären, där det hela tiden känns som att något illa håller på att hända: hon är bra på att ge texten den där laddningen av osäkerhet, att snart briserar det - i det avseendet är Vecka 43 en helt oöverträffad roman, där vi följer en förtvivlad människas kamp med att komma rätt i en tillvaro som bara ger henne dåliga alternativ och lockar med att placera henne fel.

Vad är ett kall? Ett rop inifrån Gud, om du missionerar. Är det ett språk? Och brottslingen som följer en ondare ingivelse: varifrån kommer hans kall? Även om kallet - romanen är en metaroman som få andra visar den övertygande riktigheten i Ebba Witt-Brattströms påstående i söndagens DN, att "skönlitteratur är en speciell kunskapsform som kompletterar alla andra". Ja, litteraturen är ingen isolerad företeelse: den har med livet att göra. Hanne Ørstaviks romaner är berikande, givmilda, och fortsatt spännande.