Magi
När den legendariske Kal P Dal hoppade upp på en tidig spelning för Lädernunnan och höll för strängarna på Freddie Wadlings bas, så att han inte skulle kunna fortsätta spela på den, började Wadling utöva svart magi på honom, och några år senare avled skånepunkaren i en hjärnblödning - men när Mauro Scocco hoppade upp på en Cortex-spelning i Björns trädgård och stal trumstockarna lät Wadling saken bero, märkligt nog. När kirurgen precis skulle operera Wadlings magsår var han tvungen att fingera ett samtal med Captain Beefhearts mamma, och låtsades hennes medgivande för att få tillåtelse att börja skära i magen. Två av otaliga bisarra historier som redovisas i Freak. Boken om Freddie Wadling, skriven av vännen Robert Lagerström: det är en urgammal sanning att vänner inte ska skriva biografier, men Lagerström sparar inte på kritiken (lite smaklöst ändå att redovisa journalanteckningar från läkare, som om tystnadsplikten inte skulle gälla när patienten är ointresserad av sig själv). Jag tror inte att det enbart är det oinsmickrande utseendet som har hindrat Wadling från att bli internationell världsstjärna: hans oförmåga att sålla bland anbuden demonstreras i appendixets diskografi, där agnarna aldrig fick sållas från vetet - det osorterade, ofokuserade, spretiga, ryms inte bara på enstaka skivor utan i enstaka låtar, som sällan känns sammanhållna, där den enda ledstjärnan har hetat ojämnheten. Visst: ibland helt genialiskt, som i den där solo-LP:n från 1989, med det brutalt ärliga öppningsspåret "Give Me Entertainment", men det tramsiga har alltid legat på lur, och slagit omkull alla förutsättningar som vistas i hans magiska röst. När Freddie Wadling möter Antony Hegarty byter de autografer med varandra: något som ser påhittat ut, men troligen är sannare än en del andra historier i boken. Wadling och Hegarty påminner inte så lite om varandra: båda ger ett hjälplöst intryck, ser bortkomna, vilsna ut, men så fort de börjar sjunga hejdar de tiden, och du som lyssnar kan bara kapitulera i hänförd beundran. Jag har varit på åtskilliga konserter med Wadling, i mer eller mindre omöjliga konstellationer, men aldrig har jag varit så tårögd som när han av allt att döma spontant, nästan utan ackompanjemang, sjöng Billie Holidays "Yesterdays" så vackert att jag nästan börjar tro på att någon slags magi är inblandad i hans förehavanden.