Juno
Ceci n'est pas une pipe?
vad var det du gillade med filmen?
Det man trodde var omöjligt har hänt! Äntligen har vi hittat en film som vi båda tycker om, Vad har hänt? Jag tycker den har ett helt underbart manus och Ellen Page som gestaltar Juno är helt perfekt för rollen. Fortsätt med det här Bernur!
[]: jag gillade ju den smarta dialogen, musiken, skådespelarinsatserna (in i minsta biroll, som det brukar heta om gamla BBC-produktioner: Ellen Page ska spela Jane Eyre i en BBC-film), charmen som präglade alltsammans.
Evert: du och jag har mer gemensamt än du tror!
Instämmer helt. Tycker att det är en fantastisk rulle, inte minst på grund av det personliga bildspråket.
Jag sveptes med av den antar jag. Fast vid närmare eftertanke är den rätt hemsk och insåg att charmigt kan lätt bli smörigt. Otillräcklig för att jag ska tycka att den har något av blod eller muskler i sig (nu är det just så att Adam saknar något riktigt något verkligt i denna tid av konsumtion och sälja, sälja). Den framstår tom och efterapande, alla koder av hipp film finns med. Det fria tänkande säljer man enkelt.
Personligt bildspråk tycker jag mig inte finna när regissörens uttalade inspirationskällor syns lika väl som en JD Salinger referens i en Wes Anderson film, och just Andersson och till viss mån Sofia Coppola blir trendskapare. Mycket film tycks kunna säljas för att den just följer vissa fingervisningar, vissa element som tycks mig allt för uppenbara och tråkiga. Väl stylat och livsstilsäljande, finns en uppsjö av dessa filmer och det börjar mer likna Richard Curtis manus än något riktigt och själfullt. Jag mår var cynisk och lite ignorant i min argumentation, det kan jag erkänna. För när jag ser min plädering så liknar den ett naivt skri som oftast hörs och oftast står tomt. Även insikten av att allt inte måste vara av allvar och riktigt riktigt. Men ibland är det bara så lättköpt. Populärkultur blir så retligt: en Woody Allen referens, en Cat power låt och så var jag hemma i något tryggt som jag känner igen. Så invändning bör göras tycker jag, och fan om jag inte helt enkelt kan tänka ”om alla dessa människor gillar filmen så måste det vara något lurt”. Jag står lite handfallen efter att ha tagit mig en närmre eftertanke och funnit att filmen inte säger mig ett skit. Element som tycks antyda något annat, något djupare men allt jag finner är bara yta och en varm känsla, som jag inte har något tillit till.
Adam, du behöver ändå bara jämföra den med vilken annan amerikansk film som helst för att se att den har mer att ge (Wes Anderson blir i längden bara tröttsam, så även Michel Gondry / Charlie Kaufman - men nu var det kanske inte just de filmerna jag avsåg). Jo, referenserna är bara av ytligt slag, men i det här fallet tycker jag att filmen har mer att säga än bara de smarta förväntade och förvisso publikfriande referenserna, som ändå är lite mer välplacerade än ex hur Baudrillard användes (inte användes) i Matrix.
Att filmen kan uppfattas som allt det du säger beror snarare på filmmediet i sig, som är starkt begränsat, har jag efter alldeles för många års alldeles för stora filmkonsumtion upptäckt, och då är Juno en stark film trots dess svagheter. Visst: det är inte Pianot, det är inte Belle de jour (Bunuel), eller Tystnaden, men det är ungefär så mycket som jag vågar hoppas på 2008.
Oj, sa jag Tystnaden? Jag menar Persona. Tystnaden är ju en tråkig film. Persona, Persona, Persona.