"Allt ädelt och skönt som man sluter till sitt hjärta har ett gemensamt ursprung i smärta."
Cormac McCarthys Vägen, som jag skrev om i december 2006, och nu har läst i svensk översättning av Thomas Preis, är fortfarande helt hänförande. Det här är lätt det mest omskakande och gripande jag har läst under hela 00-talet. Vad jag inte tog upp då är hur det går att föreställa sig de namnlösa huvudpersonerna som allegoriska figurer, där de representerar godheten: genast blir romanen mer politisk, och obehagligt nog går det att läsa den som ett försvar av Bush-administrationens agerande. Pojken och mannen som brickor i ett otäckt spel, där inpräntandet av dem som de goda i en värld av onda ger en fadd eftersmak: dåligheterna ligger alltid utanför amerikanerna, för de bär på elden (inom sig). Trots denna invändning är det alltså svårt att värja sig: snarare än skräcken och groteskerierna, den andlösa spänningen, är det förhållandet mellan fadern och sonen som fångar mig den här gången, och kunde jag gråta skulle jag ha gråtit säkert tre eller fyra gånger under läsningen.