- Undersåtar, jag gifte mig med honom (nä, jag bara skojade)
Jag tittade på kvällens tv-program om kungahuset, och jag trodde att det skulle handla om Daniel Westling, aka kepsmannen, den utpekade kronprinsen, men det var de gamla vanliga tyckarna som uttryckte sina plattityder om kungahuset, där allt redan har sagts, flera gånger om. När det pratas om pompa och ståt, då skruvar jag av hatten till min reservoarpenna, spottar lite etter på spetsen, och - äsch. Jag känner bara äckel och hat, som det hette i den gamla Attentat-låten (som om jag minns rätt inte ens handlade om kungen med följe). Att invänta det obligatoriska bröllopet och de lika obligatoriska barnafödslarna för Victoria och Daniel ter sig lika spännande som att vistas i tandläkarens väntrum: det här har varit, är och kan fortsätta som en lång, utdragen och smärtsam process, och programmet måste ha varit det tråkigaste jag sett på tv sedan Sverige spelade fotbollslandskamp senast (i går, alltså). Som tur var ringde min pratsamma bror, och han hade intressantarer saker att förtälja - - -
Kungahuset vilken plåga, tänk att dom får betalt för det. Tänk att jag betalar dom, eller ialla fall de lyckligt lottade skattebetalarna. Men din nya bild är betydligt bättre
jag får se hur länge jag kan ha bilden innan jag tröttnar på den (mig). men jag är allra mest nöjd med rubriken på detta inlägg: tänk om någon (alla) förstod hur enormt mycket arbete jag lägger ned på rubrikerna, säkert dubbelt så mycket som jag lägger ned på inläggen - - -
Rubriken - det låter som ett eko från Jane Eyre -
Reader, I married him. Första raden i Chapter 38.
Fortsättningen låter inte så mycket för rojalisterna dock: A quiet wedding we had: he and I, the parson and clerk, were alone present.
Ja visst är det Jane Eyre. Och nog sympatiserar jag hellre med Janes motvilja mot pråligheter och utsmyckningar än rojalisternas dåndimpande ögon inför det glittrande och blänkande kring kungahuset.