bernur

Ett dilemma: min kollega C föreslog att vi skulle läsa Magnus Dahlströms pjäs Järnbörd på IB nästa år. Ett bra förslag, och det föll på min lott att arbeta med den: gärna, eftersom jag mindes den som en otroligt bra text - liksom åtminstone hans första roman Fyr och novellsamlingen Papperskorg, medan hans 90-talsromaner Hem och Nedkomst inte var lika imponerande. Det första problemet var att få tag på boken, som givetvis saknades bland stadsbibliotekets utrensade hyllor. Fjärrlån vankades, men då försökte den illvillige bibliotekarien få det till att jag läste på högskolan, och då skulle jag inte få låna den - vilken förolämpning! Efter lång tids dividerande, då eleven S kom förbi (skulle jobba med sin uppsats under sommaren), gick han motvilligt med på att beställa boken. Det andra och kanske större problemet är att det är en otäck text, fortfarande lika otäck som när jag läste den för arton år sedan, kanske ännu otäckare efter infångandet av Josef Fritzl. Då blir frågan om det här går och ska läsas i skolan, eller om ämnet är för obehagligt. Å andra sidan ingår texten i IB:s prescribed book list. Ämnet kontra att texten är som gjord för att bearbetas och analyseras, märker jag tydligare nu än då. Och jag är, märker jag också, två personer - - -     

Under den beskedliga titeln Samtal av Pietro Aretino döljer sig den italienske 1500-talsmänniskans ryktbara roman Ragionamenti, som alltså C-M Edenborg ger en prominent position i Vertigos serie Erotiska klassiker, genom användandet av en uppiffad 30-talsöversättning, utförd under pseudonym. Med sedvanlig karakteristik beskriver Edenborg i förordet Aretino sålunda: "en fasansfull varelse, ett hot mot allt som är säkert och prydligt, en förlösare av ohyggliga hemligheter och en sönderrivare av moral och ordning". Vidare jämförs hans skrivsätt med gangstarap. 

Nu hör översatta 1500-talsromaner till ovanligheterna, så bara det är en anledning att läsa den här boken, som en motvikt till påståenden från exempelvis vår forne statsminister, att vi lever i en översexualiserad tid: efter läsningen av Samtal kan läsaren bara säga - Pyttsan! Det handlar om Nanna och Antonia, som diskuterar vilket livsval den förstnämndes sextonåriga dotter Pippa [sic] ska välja: alternativen är nunna, hustru eller sköka (inte illa: de flesta tider uppvisar bara två alternativ för kvinnor), och i dialogform berättar mestadels Nanna om erfarenheter som visar vilken tillvaro som väntar.

Allt presenteras med humor när Aretino gisslar hyckleriet och skenheligheten: inte helt olikt den två hundra år äldre Boccaccio, vars Decamerone också den i år kommit i ny svensk upplaga. Aretino förekommer elegant alla misstankar om plagiat, genom att kaxigt referera till Boccaccio lite här och där, ungefär som The Smiths förekom beskyllningarna att melodin till "The Rusholme Ruffians" var plankad från Elvislåten "His Latest Flame" genom att på konserten spela introt till Elvislåten och låta den övergå i sin egen låt, helt utan skarvar.

Behållningen blir det vackra språket, de fantasifulla omskrivningarna. Nabokov hävdade med emfas att hans skandalartade roman Lolita faktiskt inte innehöll ett enda obscent ord, och något liknande kan påstås om Aretinos lika skandalartade roman. Den här boken borde därför utgöra obligatorisk läsning för dem som skriver sångtexter, så slapp vi alla dåliga sexskildringar där (det är inte bara Snoop Dogg jag tänker på, utan även Tommy Nilsson): det här är på en annan nivå än Lars Forssells "dina bröst är som svalor som häckar".

Det handlar alltså i största del om politik: Aretino visar ingen pardon när han skildrar sin samtid, vars brister och förfall han synar. Man kan fråga sig hur representativ en bok av det här slaget är, eller om Aretino är en ensam vettvilling: det finns dock ytterligare skildringar som ger belägg för tanken att det inte var vi nutida människor som uppfann sexualiteten, eller samhällskritiken, eller ironin.

En feministisk läsning skulle visa hur de här kvinnorna blir förebilder när de skildrar kvinnor som tar för sig: i berättelserna är det gott om kvinnor som inte finner sig i att vara värnlösa offer - de vägrar bli hunsade, och överger rollen som passivt våp för en aktiv delaktighet, och blir handlingskraftiga. Den ena skrönan är mustigare än den andra. Aretino saknar Boccaccios raffinemang när det handlar om berättarteknik, men stilistiskt är han stundtals en prima konkurrent. 

Jag fick i uppdrag att hitta en dikt till en namngivningsceremoni för ett litet barn, och valde så klart Edith Södergrans "O himmelska klarhet" (fast nätversionen skriver felaktigt 'Fadern' på näst sista raden i stället för 'Fadren'), men först efter att ha bråkat med en översättning av Philip Larkins "Born Yesterday", som jag i all hast översatte i går. Men jag tror inte att de väljer att läsa den, för den är uppkäftig och bångstyrig, och jag misstänker att de vill ha något stillsammare. Dessutom lyckades jag inte bra med översättningen, och dessutom är deras barn en pojke, diktens en flicka (snabbt ändrat, säkert i strid mot upphovsrätten).  Nu tyckte jag att det låg något bekant i Larkins inledande ord:

"I have wished you something / None of the others would: / Not the usual stuff / About being beautiful, / Or running off a spring / Of innocence and love - "

Han måste ha lånat sin attityd från Coleridges dikt "On the Christening of a Friend´s Child":

"While others wish thee wise and fair, / A maid of spotless fame, / I´ll breathe this more compendious prayer / May´st thou deserve thy name!"

Larkins dikt var också skriven för en väns dotter, Kingsley Amis dotter Sally, som inte fick något lyckosamt liv, utan dog alkoholiserad vid 46 års ålder.  

Under det som går under namnet semester läser jag en skrift från Myndigheten för skolutveckling, den heter Gör klassikern till din egen - att arbeta med skönlitteratur i klassrummet, och är skriven av högskoleläraren Birgitta Svensson. Först innehåller den en kortare teoridel, som följs av en något längre praktisk del som innehåller gott om tips på hur man ska använda litteratur generellt, inte bara klassiker. 

Den stereotypa bilden är att tjejer läser, men svensklärare (kvinnliga och manliga) väljer manliga författare som skriver om manliga huvudpersoner - men det blir att skjuta på pianisten, eftersom antologierna brukar ha en fördelning på drygt 80 % manliga författare. Svensson menar i den här boken att vi har övergett den gamla författarcentrerade tolkningen för en läsarcentrerad - ja, läsaren i centrum, sufflerar jag, men vill hellre ha läsningen i centrum. Lite trist föreslås en tolkningsmetod som den saliggörande. Hon använder sig av Langers självklarhet att läsaren är beroende av både inlevelse och distansering - Svensson menar här att elevens igenkänning är viktig: förvisso, men alltid?

I den teoretiska delen citeras och refereras ganska utförligt Louise Rosenblatts idéer om två typer av läsning: den efferenta och den estetiska - men lite snobbigt ändå att citaten är ur det engelska originalet, när det finns en betydligt lättåtkomligare svensk översättning som bara är något år gammal. Att läsaren blir en medskapande, som fullbordar den icke-kompletta författartexten är ingen teori Rosenblatt ska ges äran av: den var så vanligt förekommande under romantiken, och på svenskt håll pläderade Almqvist starkt för att han bara stod för halva insatsen.

I den praktiska delen betonas vidare användandet av något som kallas "multimodala uttryckssätt" (film, etc), och minsann om inte bokens omslag visar två tjejer som knappar på en lap top: varför inte killar? Problemet är väl att hinna med både läsningen och datoranvändningen och filmtittandet, under de kraftigt bantade timplanerna. Den omhuldade läsloggen presenteras som något saliggörande, som speciellt kan få killar att börja läsa: här handlar det så klart om att lura dem till läsning, menar Svensson.  

I boken refereras till Alla tiders klassiker (ibland med versaler) - jag antar att det är Natur och kulturs billighetsserie för skolorna som avses, men det får effekten av gratisreklam: inget ont om de här böckerna, men det finns klassiker även på annat håll, och vad jag vet är det inget krav att skolorna måste köpa just dessa. Å andra sidan ger Svensson som förslag på klassiker annars Ulf Grahns Kriget: En snapphanepojkes berättelse.    

Det kan sägas åtskilligt om de olika övningarna i den praktiska delen, men inte att alla av dem fyller ett meningsfullt syfte. Den lärare som har tid över kan på sina svensklektioner låta eleverna göra "ett handlingsprogram för att ta itu med mobbning": ja, ta itu med det bara. Man undrar också över nivån på lärarutbildningen, när Svensson i en bok som väl riktar sig till svensklärare känner sig föranledd att behöva förklara begrepp som in medias res och besjälning, och så gott som allt som har med litterär analys att göra. Men boken innehåller förutom en konsekvent felstavning av Hemingway också en del svajiga formuleringar, som att ett Mvg-krav innebär att eleven ska "få bra snits på kreativa uppgifter", eller den här: "romantikerna var gärna olyckligt förälskade". Fast allra värst - jag vet inte om formuleringen i sig eller själva uppgiften är den mest bedrövliga: "Eleverna ordnar en kärleksdiktens genom tiderna schlagerfestival och väljer ett tjugotal dikter som ska ingå i en final".

När Popsicle på sin sista skiva sjöng "Wish I could be an american poet / Write the sweetest letters to you" kändes det som en anomali: om det är något just amerikanska poeter är kända för, så är det inte deras ljuva ord - snarare har nästan hela 1900-talspoesin krupit fram under Whitmans flanellskjorta, och dess poeter skrivit robusta dikter. Wallace Stevens är faktiskt en av få som tillhör den mer kryptiska Dickinsontraditionen (han har krupit fram under hennes vita klänning), och det är glädjande att ellerströms i sin lilla serie nu ger ut hans suveräna svit Mannen med den blå gitarren, i översättning av Olle Thörnvall, som också har skrivit ett initierat efterord, där Stevens erfarenheter som gitarrist (begränsade) redovisas, likväl som valörerna i ordet 'blå' på engelska.

I trettiotre korta dikter ger oss Wallace Stevens nästan hela sin spännvidd som filosofiskt inriktad diktare. Han är kanske klokast av amerikanska poeter. Han utgår från Picassos målning "Gammal man med [brungrå, faktiskt] gitarr", men snarare än traditionell ekfras är dikterna fristående - tematiskt sammanbundna till något bortom motivet. 

För Stevens är poesin inte ett ämne som han väljer: han blir själv mediet. I den tjugoandra dikten skriver han: "Poesin är diktens ämne", och det är så han förhåller sig till dikten - genom att visa riktigheten i Mallarmés gamla sats om poesin som inte beskriver, utan visar, inte skildrar, utan är. Han är ingen lätt eller enkel eller klar och tydlig poet, men inte heller svårläst: den här samlingen innehåller tankesprång och vägval mot det fullkomligt oväntade - inte olikt Emily Dickinson och hennes sneda tänkande, men språkligt är det i trots mot modernismens söndersprängande precist skrivet.

Tre storheter blir föremål för Stevens undersökande poesi: verkligheten, fantasin och poesin. Liksom hos Kellgren - redovisat i "Den nya skapelsen" - är det fantasin som ger liv åt den döda världen/verkligheten. Men det är poesin som ger liv åt fantasin, menar Stevens.

Vad ligger då i begreppet "tingen som de är", en fras som återkommer i flera dikter, likt en refräng? Det är en implicit förebråelse, riktad mot den man med gitarr som man måste säga att Stevens identifierar sig med; poeten behöver liksom Orfeus sitt instrument, men när han har hittat det blir allt förlåtligt: då kan han sjunga hur han vill. De trettiotre dikterna kan liknas vid improvisationer, men lika gärna något ytterst regelstyrt, följande en bestämd melodi och rytm. Ömsom är diktaren fånge, bunden tvångsmässigt till sin dikt och dess begränsningar (där blir "tingen som de är" ersatt av det osäkrare "tingen som jag tror de är") - ömsom är han också exemplet på den största av friheter, förmögen att skildra det omåttligt vackra.

Med små medel lyckas Stevens med detta och då framstår sådana som Robert Bly som charlataner. Stevens låter sitt diktjag bli "nöjd att vara // en fläckfri enfalds drömmeri, / heraldisk mittpunkt i en värld // av blått, ett sken av välmåga, / ett älskaradjektiv i låga ..."  

Amerikansk 1900-talspoesi är inte bara överrepresenterad på vårt språk, den är också felrepresenterad: ta bara Robert Bly, från vilken vi får ännu ett urval, med en titel som ser ut som en replik till Leonard Cohens öppningsrad från "First We Take Manhattan" ("They sentenced me to twenty years of boredom") - Min dom blev tusen år av glädje. Vi som känner Bly som en något svårmodig herre blir kanske lite förvånade över den nyfunna glädjen, men sent ska dysterkvisten bli en muntergök.

Inget ont om översättarna, dock: både Bo Gustavsson och Magnus Ringgren är kompetenta i sitt gebit, och förhåller sig vad jag kan bedöma trogna Blys avspända diktion. Ur fyra sena samlingar publicerade under 90- och 00-tal har dikterna hämtats till detta ganska gedigna och fullt tillräckliga urval, och vi ser en poet som fortfarande är lika närgånget nyfiken på livet.

Föga förvånande går Bly i dikterna tillbaka till sin barndom, när han konfronteras med sin fars åldrande, sjukdom och död. Är det inte symtomatiskt: gamlingens enda tröst verkar vara ett nostalgiskt frossande i suddiga barndomsminnen. Skogen liksom landsbygden mytologiseras, romantiseras, idylliseras och idealiseras: inget nämns om svettstanken, de äckliga flugorna, skitlukten, smutsen, tristessen - detta retuscheras från minnet. Därför blir just de här dikterna beklagligt sentimentala, som när han återupprättar en barndomsvän, en kvinnlig medhjälpare på farmen.

Mer intressant är hans upptäckande av det persiska versmåttet ghazalen, känt hos oss främst genom Frödings bekanta galler-dikt, och liksom vår svenske särling tar sig Bly vissa nödvändiga friheter med måttet. Han ger sig in i sufismens bejakande av livet, och hittar en lämplig form för sin nyfunna optimism: både reducering och expansion, i diktrader som krymps ihop och växer genom sitt berättande tonfall. Varje dikt innehåller sex strofer om tre rader, och inom formfängelset vinner han nödvändig frihet, och ödmjukhet.

Ändå blir det tjatigt, påträngande. Trots ödmjukheten förblir han sitt gamla självcentrerade jag, självömkande och klagande. Sufismen känns därför lite påklistrad, ett utanpåverk, eller ett ytligt koketterande. Ingen jagutplåning här inte! På slutet tilltalar han rentav sig själv i många dikter, något som ser lite gaggigt ut.

Som poet tillhör Bly den prosaiska skolan: han löper stor risk att bli docerande, tråkig, med sina återkommande referenser till gamla bekanta döda manliga västerländska författare och filosofer, som har en benägenhet att få minst varsitt omnämnande i snart sagt varenda av ghazal-dikterna. Ännu mer besvärande är det att Bly säger lite vad han vill, med en nonchalans som blir irriterande: alla hans påståenden kan negeras, eller ändras. En självupptagen individs försoning med sin egoism.

Äckligt söt och otillgängligt smygande,

kretsande indolent smygande, hon paraderar

som hon är, tillåter sig njutningen

att sjunka ned i nu:

en poserande gåta på fyra ljudlösa tassar,

hemlighetsfullt hemlighetsfylld -

bägare för gissningar, en förkonstling,

en outtalad önskning, ett tyst ord

denna trolldomsföraning, denna mystikantydan

där allt är stil, allt handlar om sken

vill hon dig ont eller inte,

ser hon dig eller inte på sina stråk -
25 juni 2008

Roy Lichtenstein är troligen tillsammans med Warhol den mest överskattade 1900-talskonstnären, och nu har hans son gjort hämndfilmen Teeth, om en ung kvinna spelad av Jess Weixler, som till sin egen förvåning upptäcker att ett våldtäktsförsök på henne avbryts av att hon äger något som går under namnet vagina dentata, en kastrationsångest inte tillräckligt raffinerad för att hitta fram till Freud.

Nu torde namnet Peter Lucas Erixon vara bekant mest för att det var han som intervjuade Patti Smith utan att stryka hennes avslöjande att hon gillar Henning Mankell. På 80-talet stod han inför något slags genombrott, på vippen att slå igenom med sina prosaböcker, men sedan följde det obarmhärtiga och icke-tillåtande 90-talet; trots att författaren har fortsatt ge ut böcker, senast två New York-romaner, verkar han nu befinna sig långt ifrån det allmänna medvetande han bankade på då: hans senaste diktsamling Sista rester av det vilda ges ut av lilla Trombone förlag, och minsann är det ett citat från en av Patti Smiths dikter som bildar motto.

Som undertitel får vi blygsamhetstoposen "betraktelser och övningar", en onödig markering: det här är inte något att hymla med. Däremot finns en genomgående pessimistisk och deppig ton, som ger dikten skuggsida åt ett mörker, även om Erixon är snar att framkalla ljusstämningar.

Det är naturens död som döljer sig i det underförstått elegiska i titeln: vi har mist kontakten med det vilda - vi är civilisationens offer. Det enda vi kan hoppas på är en panteism, där Gud visar sig i sin frånvaro. Och nog är den religiösa dimensionen högst påtaglig i Erixons dikter. Vi kan bara tro på tvivlet. Det är också vår sorg och inte skogens, där årstiderna fortsätter att växla, allt medan den likgiltiga människan ser på. Vi behöver inte mytologisera eller besjäla skogen, för att dess storhet ska framkomma: den är tillräcklig i sig. 

Vi har också tappat språket, förmågan att skapa kontaktytor mellan oss. Nu är ingen kontakt möjlig mellan människor, liksom i den gamla slagdängans "it´s so funny how we don´t talk anymore". Utan nostalgi fogar Erixon in sig själv i romantikens urgamla formel, där minnet blir diktjagets enda ackompanjon, och allt är för sent.

Erixons dikter har nästan mer karaktär av filosofisk tänkeskrift än traditionell diktsamling. En existentiell hållning, där livet saknar mått, liksom rymdens förmåga att alstra nya världar. Ändå saknas inte krisen: dödsnärvaron är märkbar. Genom dikterna löper ett starkt imperativ: reagera! Genom paradoxer och antiteser som tillåts mötas inbjuder Erixon en religiös mysticism, med tankesprång och en icke-närvarande Gud.

Det här är bra: gediget, ärligt, uppriktigt. Ofta klokt, nästan alltid genomtänkt (fast varför ska liknelserna ibland bli så långsökta: kan det inte få regna i fred, utan att det ska bli "som i en roman av Márquez"?). Erixon är bra på att frammana en suggestiv känsla av osäkerhet, liksom den där svåra förmågan att skriva fram ett nu - fånga det - och njuta av det, när det finns så mycket som talar för motsatsen: därför saknar hans dikter nostalgi, men innehåller ändå en hel del av saknad, och de känns ändå sorgsna.  

Lyrikvännens temanummer 4/08 handlar om Rut Hillarp, och det är en litotes att påstå att det är ett efterlängtat tema, liksom den hittills lönlösa önskan att diktsamlingarna ska komma i nyutgåva. Något som påpekas flera gånger är Hillarps aktualitet: varför inte utnyttja den bättre? Både dikterna och hennes fåtaliga romaner är djärva, subversiva, vackra, sällsamma: Svenska Akademien som ger ut serien "Svenska klassiker", här finns ogjort arbett. Ur flera goda bidrag i detta ambitiösa nummer fastnar jag för min gamla lärare Annelie Bränström Öhmans sant inspirerade och personligt färgade text, full av intelligenta observationer: "en bättre kalibrerad mörkersyn än Hillarps är svår att finna utanför kattsläktet". Men numret innehåller även en fantasifull text av Magnus Halldin, där förbluffande paralleller mellan antikens Rom och Enskede redovisas på spefullt allvar.  

Vid ingången står en ful gubbe: han skrubbar av sin näve mot sina fläckiga jeans och sträcker fram den för att hälsa dig välkommen, men du stoppar händerna i fickan, rycker på axlarna och går in, in till Elisabeth Hjorths första diktsamling, Kärnfamiljen. Aha, ännu ett angrepp på det mest sargade av allt, tänker du: förvisso går poeten till attack, men här är siktet inställt på större och mer maktfullkomliga fiender, så som samhället i stort snarare än den lilla familjen. Den fula gubben förekommer i prologens oroande resumé av otäckheter, och sedan följer fem partier där olika skeenden skildras.

Citat från osannolikt disparata källor som Prins Bertil, Spivak och Matteusevangeliet samsas som motton: och här är det politisk dikt som vetter åt det religiösa. Allting är förgängligt, menar Hjorth, i ett underförstått instämmande i Predikarens ord. Kärnfamiljen expanderas till att omfatta civilisationskritik. Första avsnittet ger fragmentariska inblickar i en moders familjeliv: ett limbo snarare än ett helvete. Med små förskjutningar ger Hjorth tillvaron öppningar mot både ljus och mörker.

"Det blir vab. Och vågen mellan jobben, min tur faktiskt / min tid som rinner": vackert och förtvivlat sant skriver Hjorth fram ett förlopp där vana föräldrar bara har att bocka av alla referenser och markörer - det är hela föräldratiden i koncentrat, elegant fångat och paketerat. Faran lurar i antydningar i språket, som ger moderns vanföreställningar fritt spelrum.

Vi är alla på flykt från något, fast inte alla lika konkret. I senare partier växer Hjorths perspektiv, när hon sveper fram över samhället. Den aktuella frågan från Bibeln: "Vem är din nästa?" klingar ohörbart både i den här dikten och i dagspolitiken. Landet Sverige är också en kärnfamilj: snölandet (det avlånga ishjärtat, som Bruno K. Öijer menar), där Hjorth visar hur "[d]et snöar över våra frågor, över Gud snöar / mörkret fram".

Och religionen, vårt sista hopp, är förstås svaret på frågan hur kruxet ska lösas. Genom att leka med ordet 'hela' och låta det bli 'ela'¨("hela ela ela tiden") visar Hjorth med dubbleringen hur ett av namnen på Gud - Elah, ur Esra 5:1 - också blir namnet på en grekisk terroristgrupp: hela diktsamlingen utmynnar också i terrorism. Dikten blir därmed en bön, en vädjan, som också spelar med när barnet erfar skolans lika obligatoriska som godtyckliga mobbning, eller när vi upplever den deprimerande förortsmiljön: Gud, [varför] har du övergett oss?

Farligast av allt: indelningen i 'vi' mot 'dem', där dem dessutom aldrig tillåts bli 'de', ett subjekt i egen sak. Det finns en överlägsenhet här som kommer att betinga ett högt pris. Men Hjorth angriper snarare vår passivitet, vår letargi, som leder till att vi får vad vi förtjänar. Den som har makt ifrågasätter aldrig vad maktlöshet driver den andre till. Kärnfamiljen är både besvärjelse och varning: osynliggörandet har som effekt att vi inte ens kommer att märka vedergällningen.      

Nu handlar det om tjänsteflickan Hannah och den gåtfulle mannen Arthur, och de inleder ett outgrundligt förhållande, baserat på hans fascination för smuts - något hon inte drar sig för att själv uppmuntra. Liksom i flera andra stora kärlekshistorier blir det den förment oskyldiga som tar initiativet - kanske tvingas till det: Arthurs förhållande till erotik är av teoretisk art, och hans handfallenhet ställs inför hennes tafatthet.

I den här drivhusatmosfären rör sig otäckingar till män, precis så ensidigt skildrade som de förtjänar: de liknas vid getingar när de kretsar kring tjänsteflickor som ständigt måste vara redo att trakasseras. Hannah får vid ett teaterbesök en epifani när hon ser Byrons Sardanapalus, där slavinnan Myrrha gör intryck. Teatern blir en effektiv introduktion till en värld av förställning: "Myrrha" blir bara ett av Arthurs namn på henne, däribland Una, Juno, Marta, i tidens beroende av det konstlade, det maskerade, där allt går ut på att spela en roll. Den vi älskar är ändå någon annan: en bild.    

Kärnborg vet att det är viktigare med inlevelseförmåga än att pliktskyldigt redovisa gedigna historiska kunskaper, varför hennes roman är mycket mer fängslande än exempelvis Ernst Brunners stelbenta monument. Hon lyckas ändå skapa en trovärdig atmosfär, där det känns som att vi är där, intill Hannah när hon rör sig från en bedrövlig arbetsplats till nästa, ständigt med Arthurs järnkedja runt halsen, och bunden till honom inte bara av denna bokstavliga länk, utan mer handgripligt av osynliga, för läsaren mindre förståeliga. Arthur förblir ett mysterium: han förlöser Hannahs sexualitet, visserligen på bekostnad av att hon paradoxalt nog känner sig osynlig, vilket manifesteras i en mardröm, men hon ges ändå en identitet, medan han är fången i sin könlösa sexualitet.

För mannen är kvinnan en marionett, och Arthur förvandlas gradvis till "Observatören", reducerad till voyeurens blick; denna blick blir dominerande, och själv kan han bara kapitulera inför dess krav - Kärnborg lyckas beskriva hans förfall på ett tillförlitligt sätt, när han kanar ned i sitt smutsiga begärs nycker. För fetischisten är fantasin viktigare än verkligheten. Det fascinerande med romanen är hur förhållandet krackelerar men ändå överlever.

Och jo, nog finns det liknelser med vår egen tid: även här har vi dubbelmoralen och hyckleriet som dagliga följeslagare, och samhällets stöttepelare har "styva pekpinnar" att vifta med. Begäret slocknar om det slutar åtrå, och åtrån kräver längtan: vad återstår om vi förnekar längtan, bara söker tillfredsställelse? Ja, något annat än Arthurs ofrivilliga uppoffring åtminstone. Det är en roman som kretsar kring det oförlösta, och gör det på ett vackert, behärskat språk, som bidrar till att läsaren varken tappar fattningen eller intresset.

Under den senaste månaden har Jönköpings-Posten låtit publicera fyra starkt kritiska insändare riktade mot Per Brahegymnasiet, skrivna av både besvikna elever och föräldrar. Kritiken har varit hård - dock inte "sylvass", som det stod i bildtexten till den färgbild som lanserade den första insändaren. Den innehöll vaga, svepande formuleringar, där det inte preciserades vad som var dåligt, förutom att lärarna var dåligt utbildade och stämningen obehaglig.

Pressetik och hyfs i tidningsvärlden stipulerar att förfördelad part ges rätt att bemöta ett påstående, allra helst samma dag. När detta inte sker förrän efter ytterligare flera mycket kritiska röster sker det samma dag som en annan kritisk insändare publiceras: som för att ta udden av skolans försvar.  

De kritiska insändarna innehåller grova förolämpningar och grundläggande felaktigheter, vilket har påpekats av både skolledningen och elevstyrelsen på PB. När Skolverket onsdagen 11 juni håller presskonferens väljer JP dagen efter att publicera resultat som enbart rör grundskolorna i länet: inte med ett ord nämns gymnasieskolan.

Vad beror det på? Skolverket sa vid besöket på PB att de nästan aldrig har varit på en skola där eleverna trivdes så väl: detta i kombination med en undervisning som gav höga resultat. Är goda nyheter inga nyheter? Ligger det i JP:s intresse att inte redovisa detta? I så fall: på vilket sätt?

Jag arbetar som lärare på PB, och jag kan säga att det är en fantastisk skola. Vi har underbara elever, en personal som känner stolthet över sin skola, och en stimulerande arbetsmiljö. Här är det kunskapen som är i centrum, och det är eleverna som lägger den i centrum.

Av olika anledningar kan det vara så att inte alla tycker att skoltiden är den bästa tiden i sitt liv: men jag tror att det är svårt att tänka sig en bättre skola än PB att tillbringa sina tre gymnasieår i. Den som vill föra fram kritik borde ta kontakt med skolans lärare eller skolledning och framföra den där, och inte i tidningen: det är inte i tidningen privata problem kan lösas. Och tidningen borde hålla sig för god för att torgföra personliga vendettor mot utpekade skolor.

Själv välkomnar jag en konstruktiv debatt om skolan, även den som handlar om min skola. Vi som arbetar på PB är som sagt stolta, men inte nöjda. Vi slår oss inte till ro. Vi är engagerade i eleverna, och intresserade både av våra ämnen och av pedagogik.   

Den här insändardebatten har handlat om påståenden kontra fakta: en personlig uppfattning - min sanning - har ställts mot mätbara resultat i kommunens elevundersökning, samt Skolverkets granskning. En mer fruktbar journalistisk metod för JP kunde vara att knyta den här diskussionen till tidigare rapporter i media om hur ordet 'kränkt' blivit allmängods.     

Spanien-Italien 0-0 / 4-2. Det kan göra detsamma: Italien var ganska långt ifrån att vinna den här matchen, som blev lika tråkig som befarat. Det var ändå Spanien som försökte mer under matchen, och förtjänade något mål. Men det borde finnas någon slags spärr mot 0-0-matcher: det är en sak om matcher där det blir mål avgörs på straffar, men att det ska krävas straffar för att göra mål borde straffas - varför gör inte Spanien det enda moraliska rätta, och ger Portugal (som gjorde två mål i sin kvartsfinal) sin semifinalplats? 

Jag roar mig med att bläddra i den glansiga EM-bilaga min son tjatade sig till, och som går under namnet "EM-bibeln". Där har sosseblaskan gett plus åt alla lags lagdelar, och se vad som står under Rysslands anfall: ett ynka plus! Sverige får fyra ... Tråkigt för svenska journalister att matcherna ska spelas också: annars skulle det ha varit Sverige som spelade mot Spanien på torsdag i semifinalen. 

Cormac McCarthys Vägen, som jag skrev om i december 2006, och nu har läst i svensk översättning av Thomas Preis, är fortfarande helt hänförande. Det här är lätt det mest omskakande och gripande jag har läst under hela 00-talet. Vad jag inte tog upp då är hur det går att föreställa sig de namnlösa huvudpersonerna som allegoriska figurer, där de representerar godheten: genast blir romanen mer politisk, och obehagligt nog går det att läsa den som ett försvar av Bush-administrationens agerande. Pojken och mannen som brickor i ett otäckt spel, där inpräntandet av dem som de goda i en värld av onda ger en fadd eftersmak: dåligheterna ligger alltid utanför amerikanerna, för de bär på elden (inom sig). Trots denna invändning är det alltså svårt att värja sig: snarare än skräcken och groteskerierna, den andlösa spänningen, är det förhållandet mellan fadern och sonen som fångar mig den här gången, och kunde jag gråta skulle jag ha gråtit säkert tre eller fyra gånger under läsningen.  

Den här korta pjäsen utgörs alltså av en minibiografi, där den åldrade Dalén besöks av gestalten Ljuset, som ömsom fungerar som uppmuntrande röst åt den blinde skaparen, och ömsom som hånfull påminnare om det annalkande slutet (mörkret). Just mörkret blir den tredje gestalten: mörkret, som Dalén bemästrade med sina snillrika uppfinningar klippapparaten och solventilen, som tillät fyrarna att spara på den dyrbara gasen för att ge blinkande ljus (tacksamt nog pedagogiskt förklarat av Lotass i ett förord).

Dalén och Ljuset är de enda rollerna, och den senare växlar gestalt och blir både den läkarkommuniké som meddelade om sprängolyckan som kostade honom synen 1912 och Kungliga svenska vetenskapsakademiens tillkännagivande om Nobelpriset samma år. Dalén själv blir reducerad till en nostalgisk gubbe. Han är också något av en Prometheus, guden som stal elden och gav den åt människorna och straffades hårt: Lotass gör inget av den kopplingen - Dalén bär sitt straff utan synbar bitterhet. Inte heller kommenterar hon ironin i att den som gav ljuset åt andra, kallades "ljusbringaren", själv blev blind och tvingades leva i det bokstavligaste av mörker. Men det är ett mörker som inte tillåts bestämma över honom.

Att Lotass intresserar sig för Gustaf Dalén verkar ha två orsaker. Dels passar han in i hennes pågående projekt att skildra besatta upptäckare, genier som går egna vägar, excentriska typer som följer egna visioner (är inte den allvarligt syftande författaren, dit Lotass hör, ett exempel på någon som också blir en pionjär: på upptäcktsfärd i språket?), och dels blir hans osvikliga optimism en utmaning för nutida människor - att lyfta fram och frilägga hans positiva sidor, och denne altruistiske filantrop blir nu närmast en provokation, ungefär som att säga: - Se, så här kan människan också vara. Du behöver inte vara ett själviskt svin, eller med en eufemism "en egocentrisk megalomaniker".

Ljuset blir motrösten: det uppkäftiga tvivlet - men också medhjälparen. Både kritik och beröm kommer fram. Ljuset blir också en syster till Döden, kanske det enda sällskap vi har att vänta oss på ålderns höst. Texten blir en besvärjelse mot mörkret, ofta framförd på ett lyriskt språk där de två rösterna kompletterar varandra. Det är vackert, vist, erfaret. Lotass behärskar olika stilarter, och här skriver hon ovanligt skirt.

Och Lotta Lotass genomdriver sina projekt i fortsatt skala. Dalén är obetydlig till sitt omfång, men det är alltid ett äventyr att läsa en författare som skriver med estetiska skygglappar, och pjäsen lämnar läsaren med en känsla av en slags sällhet. Döden? Livet.  

Ryssland-Sverige 2-0. Jaha. Helt uppenbart hade Hiddink scoutat Sverige bra: press mot försvararna, som betedde sig pojklagsaktigt (märkligt ändå, när det var ryssarna som såg ut som småpojkar). Ett helt rättvist resultat: Sverige hade inte mycket att komma med, i stället var det ryssarna som gjorde lite som de ville med det svenska försvaret, och det lika gärna kunde ha blivit 3 eller 4-0. Vid båda målen hade ryssarna två anfallare som kunde ha avslutat: var fanns den svenska markeringen? Ändå var det anfallsspelet som inte höll - det såg bara krampaktigt ut, och förmodligen är resten av Europa lyckligt lottade som nu slipper se det här tråkiga lagets vidare öden: förpassa dem genast till ett höstligt VM-kval.

Lars Lagerbäck, i en allt snyggare knuten slips. Han sitter säkert som förbundskapten, han har väl av Lagrell fått ett kontrakt som sträcker sig över nästa kval, och en bit in i nästa. Men jag befarar att det kommer att bli kval för Sveriges del fortsättningsvis, och turneringarna kan vi bara drömma om. Halva laget är för åldersstiget och hade sina toppar flera år bakåt i tiden, och de nya spelarna verkar behöva en sju-åtta år på sig innan de känner sig bekväma. Är nybörjarmisstag en svensk specialitet?

Sveriges problem inför matchen mot Ryssland är att vårt spel har blivit sönderläst: en skicklig förbundskapten som Hiddink har lätt genomskådat vårt fantasilösa spel - vi har för få alternativ, för många spelare som spelar fyrkantigt och schablonartat. Se bara hur Italien exempelvis kan anpassa sitt spel hela tiden, hitta nya spelalternativ. Sverige har inget annat att komma med än långa höga uppspel, chansartade långbollar i sidled, fega ytterbackar som sällan gör offensiva ruscher. Om ryssarna stressar i rätt lägen kommer de att bjudas på gratischanser, och jag tror att de är starkare offensivt än vi har förstått.

Allt kommer att visa sig när nationalsångerna spelas: jag glömmer aldrig hur skärrat skräckslagna de svenska spelarna såg ut i åttondelsfinalen mot Tyskland för två år sedan, medan tyskarna såg ut som om de stod inför något roligt. Om Zlatan rynkar på näsan när han moltiger sig igenom "Du gamla du fria" (jag skulle inte heller sjunga en så löjlig text: all heder åt den som vägrar röra på läpparna åt den) är det kört.

Fly lär vara namnet på en liten ort i Hälsingland, och Fly är också den dubbelbottnade titeln på Elise Karlssons debutbok, en märklig hybrid mellan olika stilarter och där ämnesområden korsas hejvilt: det viktiga ligger i språket, i en säker behandling, och där språket tillåts vara det där osäkra elementet i vår tillvaro, eller rentav den femte karaktären, alltid beredd att väckas till liv, i ett kammarspel som leks fram och där den förtätade stämningen gärna springer läck.

Och visst finns det en handling, där fyra kvinnor tillbringar några sommarveckor i en stuga i den här orten: Eva(1), Eva(2), Magda (kulturhäxa) och Amanda - deras inbördes relationer sätts ur spel. Förälskelse är alltid outhärdlig för den som är utanför. De tvångsmässiga beteendena lurar också i bakgrunden. Att de lyssnar på Nick Cave förstärker den laddade stämningen.

Krångligt och krokigt rör sig berättelsen framåt, och jag tror inte att Karlsson vill ha den på något annat sätt. Skickligt lägger hon ut markörer i ordvalet, låter orden bli opålitliga förvanter. Dialogen är också tonsäkert fångad, med det spontana talet - avbrutet, ofullständigt, med dolda innebörder kamouflerade i formuleringarna. De fyra kvinnorna gör inte mycket annat än diskuterar, bland annat ges en fin pik mot den svenska litteraturen, som aldrig sammanfaller med den intressanta litteraturen: här är ändå ett gott försök att åstadkomma just detta, och det är ganska långt gånget - det är inte lättköpt eller lättsmält, men fascinerande, fängslande. Det är också en rolig bok, där midsommaren kan sammanfattas i den pregnanta formuleringen "sju sorters akvavit".

Det är bäddat för missförstånd, när de fyra i en travesti på Lacans yttrande "vad jag ser är aldrig vad jag vill se" skulle kunna skriva under på att "vad jag säger är aldrig vad jag vill höra"; språket är bedrägligast av allt - med undantag för barn, kanske, ett inslag som genomgående chikaneras, exemplifierat i en odräglig unge (endast kallad hobbiten) som tigger sig till en cykel, efter en konversation full av missförstånd: god dag yxskaft är bara förnamnet. Att behandla gullighetens sista utpost så här är förstås tabubelagt.

Även om språket är i fokus finns här också en helt suverän skildring av småstadslivets egenheter, med en kort avstickare till semestertrötta Söderhamn. Till de orimligheter som framträder hör att Eva(2) referar till sin mellanstadietid då hon hade en Wham!-affisch på väggen när hon låg och läste En förlorad värld - på engelska. Och när Eva(1) säger "Tigande är inte medgivande. Det är nekande bortom språket" citerar hon nästan ordagrant en av Horace Engdahls Meteorer: "Den som tiger samtycker inte, han söker efter ett större nej än det som finns i språket". Men det är blygsamma invändningnar mot en i grunden stark och pålitlig bok. Det är lika mycket pjäs som roman som diktsamling: mer genreignorerande än -överskridande. Karlsson lyckas rentav skriva övertygande om det inom litteraturen bakdantade ämnet sex: att det egentligen är något utanför språket löser hon genom att låta Eva(2) och Amanda (den korkade) få var sin bit av boksidan.   

Fly är en annorlunda bok, så totalt konstig, och ett genuint främmande tillskott. Det saknas böcker där språket så självklart blir utsatt för de spratt den angriper oss med. Elise Karlssons språkbehandling är nästan lika djärvt originell som Virginia Woolfs: men detta är ingen perfekt, klanderfri bok. Den kan läsas som ett löfte: här finns potential. (I extramaterialet bland annat ett soundtrack, lappar hittade i stugan, etc.)

Italien-Frankrike 2-0. Det blev precis lika dramatiskt och våldsamt som man kunde förvänta sig, och liksom förra gången en fransk utvisning. Italien förtjänar så klart att gå vidare, och det blir alltid roligare med dem i kvartsfinal än Rumänien. Pirlo borta blir dock ett svårt avbräck, men med Buffon så här bra kan det bli final - och Luca Toni har ett par oförlösta mål i sig.

Den som tycker att jag inte pratar tillräcklig norrländska ska förstås lyssna på Jens Fjellström, den överlägset bästa expertkommentaren: bäst inte för att han kommer från Umeå, eller ens för att han formulerar sig så korrekt (i direktsändning: han lyckas rentav behandla sin rethosta på ett sätt som förtar det irriterande), utan för att han har så rätt i det han säger - han kritiserar, hela tiden för att söka förbättringar i spelet, aldrig för att peka ut eller ge ovett åt någon. Men när han vill att Donadoni ska ta ut Gatusso i stället för Luca Toni tänker han inte på att Toni någon gång måste få igång sitt målskytte, och därför inte kan tillåtas lämna planen i förtid.

Nina Björk framstår allt mer som en av få sansade röster i det brus som omger oss, när hon i en mer förtvivlad än rasande debattartikel i DN skriver om hur modefanatismen ersatt behovet med begäret. Det går inte längre att skylla på att det är privat konsumtion: konsekvenserna drabbar alla. Hon skriver också om faran i att leva i en kultur som inte bara uppmuntrar utan forcerar begäret:

"Behov kan tillfredsställas; ­behov som är tillfredsställda tar slut. Men begäret är utan slut. Begäret är inte någonting objektivt; inte någonting som är ungefär lika för alla människor i alla tider. Om vi har ett begär eller inte avgörs av den kultur vi lever i. Och vi lever i en kultur som lever av begär. Människor måste begära det de inte behöver för att vår ekonomi ska gå runt. Att uppmuntra ett ständigt omättbart begär är därför centralt i vår kultur, i vår ekonomi."

Och i Expressen skriver modejournalisten Salka Hallström Bornold hyperboliskt (och hyperängsligt) om mode: "I själva verket är det en av vår tids mest dynamiska kulturformer, med sina egna historiker och uttolkare, numera även i Sverige". Det låter som när fantasyivrare talar sig varma för sina böcker: ve dem som inte har skådat ljuset, då är det fritt fram att ösa på med föraktfulla tillmälen och förklenande omdömen: är det inte elitistiskt ändå att inte dyrka fantasyböcker, och är det inte så att alla som inte tycker att Sex and the City-filmen är underbar genast blir en kulturkofta? Vi håller på att skapa ett samhälle som vill utrota kritik, distans, allt motstånd, all opposition.    

Den tyska poeten Anja Utlers kryptiska diktsamling Brinnen från 2006 har nu fått en svensk översättning av Linda Östergaard, och då heter den Låga, och ges ut av det lilla förlaget Rámus, i en vackert formgiven bok, rektangulär och inbjudande, med varannan sida tom och vit. Dikten är av det vanliga besvärliga svårforcerade slaget. Redan när Ord & Bild publicerade sviten "marsyas; att vara avinrad: klaga" ur den blev jag mer hänförd än imponerad.

Östergaard lyckas skickligt överföra originalets ord: "låga" ger de rätta konnotationerna, och Utler vill att hennes ord ska brinna som lågan. Även i ögat finns lågan: i blickens eld. Av de tre dikterna är den centrala sviten "bli stjärnstänkt: låga - ett mångfaldigat - " inläst på klingande tyska av författaren. Här löper tre texter, tre röster, simultant över boksidan i en dikt där polyfonin samsas med kakafonin, i tre spalter över boksidan: det finns många trådar för läsaren att tappa.

Modernistisk litteratur har inte varit sen att utnyttja typografiska experiment, som Anders Olsson visade i Skillnadens konst. Sex kapitel om moderna fragment (2006): "Det moderna fragmentet vilar i hög grad på denna teknik och på ett frigörande av boksidan som ett fält för visuella lösningar". Den teknik han talar om är förstås boktryckarkonsten, som redan på 1700-talet tillät Sternes vildsinta upptåg i Tristram Shandy, den första modernistiska romanen. Anja Utler gör det inte lätt för sig i den långa bokstavligen polyfoniska dikten, där dessutom semantiken sätts ur spel, med anakolutisk meningsbyggnad, avbrutna meningar.

Att beskriva det här skrivsättet, där orden hackar fram i en bruten rytm med tankstreck och kolon använda godtyckligt, låter sig inte göras, det måste läsas - måste upplevas: "och efteråt urlakas: stå, stilla / hetta i bark och i barr, splitter ljus // i ett rassel mot: luften blomma, slå ut likt / ett knippe ormar som: ringlar sig fria / längs alla kropparna fjäll för varandra / en blind: blåsande mun". Ljuden tas väl till vara i assonanser och allitterationer: en kammare, genljudande, ekande.  

Det är iögonfallande poesi, svår att både värja sig mot och förhålla sig inför. Orden stöts mot varandra, ges nya innebörder, huggs av - ifrågasätts, blir ofixerade. I efterordet menar Marie Silkeberg att Utler "uppehåller sig långt mer vid blick, öga, ljus än vid ljud i sin skrift, som ville den med rösten vidga ögat, seendet, tvinga det ut ur läsriktningar, banor". Jag är inte säker på att jag håller med henne, att det måste ske på bekostnad av en motsättning: det här är dikt som både syns och hörs.

Det är också en kroppslig poesi, med närgångenhet inför talorganet: både naturen och kroppen sätts i ett mikroskopiskt perspektiv, liksom i ett DNA-prov av poesin, där poeten analyserar saliven. Och hela tiden en förnimmelse av någon på vippen att yttra det du förväntar dig. Det är bejakande och positiv poesi, även om det är det oförlösta våldet som kommer till uttryck som är det avgörande i Marsyas-dikten (i den våldsammaste av myter blev Marsyas levande flådd för att han hade spelat flöjt: tag lärdom). Här sätts det våld vi gör på naturen i obarmhärtig fokus, i en dikt där den musikaliska upprepningstekniken resulterar i en sagolikt skimrande vacker dikt.

När Tomas Tranströmer gav ut sin debut 17 dikter var det förstås en stilig hommage till förebilden Dylan Thomas [sic] tidiga samling Eighteen Poems, och nu ger Wisława Szymborska ut sina sjutton dikter, under titeln Ett kolon, från 2005, men nu alltså på svenska, i Anders Bodegårds som vanligt säkra översättning. Det är en fräck titel: ett kolon syftar på att något ytterligare torde komma, så därför finns det fog för förhoppningen att det här inte är hennes sista diktsamling, utan bara den senaste.

Tidigare har Szymborska gärna skrivit dikter som negerar varje påstående att poesi är svårt, eller med ett ännu värre ord, obegripligt. Utgångspunkten är att varje människa är resultatet av ett lyckligt sammanträffande - den som vi ger ordet 'jag' kunde lika gärna ha varit (ha blivit) någon annan: det är omständigheterna som gör människan, och vi kan bara känna oss ödmjuka inför detta faktum. Vi behöver som människor lära oss mycket, men ödmjukhet är en av de viktigaste lärdomarna, och Szymborskas dikter är en bra begynnelse.

Något annat försiggår simultant i dikterna. Bland kritiker och poetkolleger är Szymborska besvärande ohipp - kanske hon är för tråkigt enkel: men det är den skenbara enkelheten. Ibland blir perspektiven hisnande, sällan banala - och hon skriver nonchalant om Darwin, som upptäckte naturens cynism, men ville ha lyckliga slut i de romaner han läste som avkoppling. Snarare än trivial fungerar dikterna som småexcentriska bagateller, där hon vrider till blicken på tillvaron, kikar på snedden.  

I dikten "Skogsmoralitet" lyckas Bodegård inte riktigt med de krångliga rimmen, som på svenska blir mer än lovligt nödbedda. Annars är han en översättare som fungerar lite som en skicklig domare i en fotbollsmatch: aldrig att han hamnar i händelsens centrum, alla gester är diskreta och ordvalen är försiktiga, sällan påträngande. En av de bästa dikterna utgörs av en intervju med Atropos, hon som i den grekiska mytologin klippte av människans livstråd. Det är en lekfull dikt, där Atropos blir lika fåfäng som hon är oskyldig, besatt av att få sista ordet: en synnerligen överhängande rädsla för en poet, kan tänkas.

Den sena stilens dödsnärvaro ersätts av Szymborskas livsnärvaro. Hon släpper sina förbehåll, avslöjar sig: visar ett rättare jag. I den allegoriskt skrivna "De blindas tillmötesgående" blir läsarna blinda, och diktaren försöker beveka dem med bilder - och hur ska diktaren begära att läsarna ska förstå det de inte ens kan se? Det enda hon kan hoppas på i denna hårdhjärtat skrivna dikt är att träffa en läsare som inte håller boken upp och ned. (Och du då, som läser detta: hur läser du?)  

Den poet som senast fick nobelpriset i litteratur heter Wisława Szymborska: det var 1996. Hur mycket jag än gillar den här boken, liksom tidigare böcker av henne (det finns en ganska lättillgänglig samling i pocket), kan jag inte tycka att Akademiens egen Atropos har rätt att klippa av poesins tråd, när det finns så gott om kandidater.  

Det är svårt att objektivt förhålla sig till Jonas Hassen Khemiris storhet som författare, för talar man med svensklärare - speciellt kvinnliga - får berömmet snart messianska proportioner; visst, även jag förtrollades av Ett öga rött och tjusades av Montecore, men tycker också att det börjar bli dags att förvänta sig mer än charmiga pojkspolingsfasoner och tricksiga språkupptåg.

Nästa led i erövringståget heter Invasion! Pjäser, noveller, texter, och är en osalig röra till bok. I stället för att förlita sig på de två starka pjäserna som han hittills har skrivit (förlaget misstror att gemene läsaren ska intressera sig tillräckligt för dramatik i textform) bifogas ett knippe noveller samt ett urval av de radiokrönikor han hållit i P1-programmet "God morgon, världen!" Samtliga noveller har publicerats i något forum tidigare, exempelvis två i den samling som går under namnet Färdlektyr och delas ut gratis till gymnasieelever: där har de gjort sig bra, men utan sin bedrövliga inramning sjunker de ihop, och de andra novellerna visar också att Khemiris styrka inte ligger i det korta formatet.

Som vanligt är det Lotta Külhorn som har formgett, men här upprepar hon sig själv, ovanligt nog - kanske påtvingad av förlaget som hoppas på att läsarens goda minne ska få henne att svälja betet och plocka hem de osäljbara pjästexterna. Medan järnet är varmt ska det smidas, och det här är egentligen tre olika böcker. Bättre än novellerna är faktiskt radiokåserierna, för där glömmer han bort att skriva litterärt, struntar i att vara författare, och anlägger mindre förutsägbara perspektiv på saker. Här tillåter han sig att vara ogarderad, och är på riktigt okonventionell.

Fortfarande kommer Khemiri om inte undan så åtminstone ganska långt med banaliteter, så länge han gör det med charmen påkopplad (fast, hur länge till?). Svenskheten är fortfarande huvudspåret, och han det är glädjande att se hur han ändå utvecklar detta ämne från Invasion! till den färska pjäsen Fem gånger Gud. Vi ska le självironiskt igenkännande åt samma gamla vanliga klichéer, men det blir avmätt artigt, som applåderna efter någon halvhjärtad insats. Fem gånger Gud är modigare som pjäsidé, men också roligare, mer dråpligt drabbande.

Den må vara fyrkantigt berättad dramaturgiskt, med den obligatoriske stumme karaktären som får göra sin röst hörd i sista scenen, och han bevarar den röriga idén från Invasion! att alla skådespelare gör många olika roller (något som kan fungera på scenen, men läsaren famlar efter sammanhanget): det är ändå en piggt skriven pjäs, med ännu fler bärande tankar än vad som återfanns i den tidigare pjäsen.

Den språkfrenesi som känns igen från romanerna kommer också fortsättningsvis att behaga inte bara svensklärare utan även andra läsare som tycker att språk är en viktig beståndsdel i berättandet. Det finns en risk att språkkänslan kan bli en hämsko för Khemiri, att han förlitar sig för starkt på den, och glömmer sin historia. I flera av de korta texterna söker han enkla poänger, i tvånget att vara rolig, men när han väl lyckas, som i Fem gånger Gud, är han intelligent rolig på ett sätt som har få övermän (Killing-gänget, för tillfället) i Sverige.   

Rumänien-Italien 1-1. Frankrike-Holland 1-4. Stackars Italien, som lider av Cannovaros bortovaro, och ett försvar som sprungit läck, och bara räddas av målvakten Buffon. Offensivt spelar Italien oerhört bra, och tappar poäng trots spelövertag. Holland ångar på, men jag framhärdar i invändningen att det inte är i gruppspelet man blir mästare. Visst: de radar upp drömmål, men Frankrike har också ett stort spel som kan ta dem till kvartsfinal. Jag är inte förvånad över att först Luca Toni i förra matchen och Thierry Henry i dagens match lobbar misslyckat flera meter över målet när de får fina lägen: deras respekt för Van der Sar är så stor, med all rätta - jag har alltid hävdat att Van der Saar är världens bästa målvakt.

Kroatien-Tyskland 2-1. Så sitter man här och håller på Tyskland, bara för att man tippade dem som slutsegrare: onekligen känns det ovant att vilja se dem vinna, kanske speciellt mot Kroatien, som spelar fin fotboll. Nu ligger tyskarna pyrt till, även om det är svårt att tänka sig dem tappa poäng mot Österrike. Ett målvaktsbyte skulle kanske inte skada: Jens Lehmann har länge sett darrig ut, och inte blir han mindre darrig heller av insatser som dagens, då han flera gånger skapade oreda i sitt eget försvar, samt att han verkar ha svårt att greppa bollen.

Redan med inledningens försynt precisa formuleringar etablerar Magnus William-Olsson i sin nya bok Jag talar till de döda en kontakt med läsaren: det är en signal, ett vädjande. Han gör sig inte till - de höga anspråken infrias i hög grad, i denna bok som frilägger en värme hos läsaren, i kanske högre grad än dess föregångare, pendangen eller systerboken Spöken, där han hemsöktes, medan han denna gång självmant söker upp de döda.

Döden som litterärt ämne: knappast originellt. Men jag gillar William-Olssons försynta närmande. Självfallet är det en egen dödsångest som har fungerat som katalysator, och det här är en privat bok - men så har han i sin poesi också blivit allt mer personlig, allt mer privat, som i den senaste och mest självutlämnande diktsamlingen Ögonblicket är för Pindaros ett litet rum i tiden. Den här essäboken är självironisk också: han kan tillåta sig det helt gripande. För honom är 'uppriktig' ett ord "med ohanterligt många innebörder".

Det är femton personer som utgör hans krets av döda: där ryms släktingar, kamrater, förebilder, samt en kryptisk text riktad till "läsaren". En av de vackraste texterna handlar om Rut Hillarps självmord, om den märkliga känsla för symmetri som hon förevisade när hon alltid läste sina dikter två gånger vid uppläsningar.

Även ett resonemang kring vilka krafter författaren släpper loss finns här - jag tänker på Bret Easton Ellis senaste roman Lunar Park, där berättaren, författaren Bret Easton Ellis, stalkades av sin egen romanfigur, Patrick Bateman. Här ryms besvikelsen och missnöjet hos William-Olsson: att dikten inte visade sig vara mer än sin slutliga produkt. Glädjen i att skapa är större än konstverket i sig: en artefakt kan aldrig ersätta den sinnliga njutning som ligger i utövandet. Och han lägger fram en ömhet i orden, i språket (att en av texterna handlar om Olof Lagercrantz är långt ifrån en tillfällighet).

Om kärleken skriver han vackert, hur förälskelsen griper tag. William-Olsson är en skönande med skarpt huvud: en romantiker i Keats stolta tradition, där Sanning och Skönhet förenas. För poeten är sanningen också "en skog av önskningar", och någonstans där befinner sig det skrivande jaget: i stark identifikation med det lilla barnet i William Blakes enkla målning, stående på en stege som sträcker sig upp i världsrymden, och det enkla önskemålet därunder - "I wish!"

Det är en klok bok, och formatet är inbjudande - sparsmakat, med formuleringar kompakta och lätta på samma gång, och alla föräldrar känner igen sig i lärdomar som denna: "skräcken är långt lättare att bära än åsynen av skräcken". Ja, den egna smärtan förmår intet mot hur det känns att se sitt barn fara illa. Magnus William-Olsson håller på med ett av de modigaste projekten i vår litteratur: han vågar göra sig löjlig, sejfar inte när han skriver ärligt och rakt om något så privat. Spöken var en vacker bok, fundersam, suggestiv: Jag talar till de döda är allt det och mer därtill. Den är rikare, friare, både mer avspänd och mer koncentrerad.    

Rumänien-Frankrike 0-0. Trött på allt, och kollegerna går till Stadsparksvallen för att se Jönköping Södra, men det finns inget som kan få mig att avstå från Frankrike, inte ens den här tröttheten, efter att ha jobbat i flera timmar med att återskapa en övning som gick förlorad när städerskorna i höstas slängde en fullastad kartong med mitt arbetsmaterial. Så känner jag mig lite sjuk också, och utarbetad, och förmodligen i behov av semester. En värdelös match.

Holland-Italien 3-0. Sådan skillnad. Det gör ont att se Italien skjutas sönder och samman så här, men Holland har en benägenhet att bete sig på det här sättet: matchen innehöll allt som eftermiddagsmatchen saknade, framför allt tempo och målchanser - Italien saknade inte möjligheter, men Van der Sar räddade Pirlos frispark strax innan det helt avgörande 3-0-målet. Lite märkligt att varje gång det är en svensk domare blir det kontroverser: även om det var korrekt att godkänna Hollands första mål fanns det flera frisparkar som Fröjdfeldt bara struntade i, och hans agerande vid frisparkarna såg också osäkert ut, då han ofta fick kalla tillbaka bollen. Italien kommer tillbaka, det gör de alltid. Det här var definitivt ingen utskåpning, och jag tror inte att fransoserna sover gott i natt.   

Tyskland-Polen 2-0. Släkten är värst: det var ändå skönt att se Lucky Lukas Podolskis behärskade glädje när han hade fräckheten att göra två mål på det land han föddes i. Ingen gillar Tyskland: ändå spelar de offensiv fotboll. Det har med nationen att göra, fortfarande med kriget att göra. Eller är det bara tråkigt när samma land vinner så ofta? Det motsägs av att Brasilien är populära i Sverige och andra förlorarnationer. Tyskland vinner förmodligen EM igen, något som bara kommer att firas i Tyskland, samt möjligen någon enstaka kvarbliven tysklärare i vårt land, som min kollega H., som i dag har Podolski som skärmbild på sin dator.  

Att Tv 4 sänder alla matcher i EM-slutspelet har väckt besvikelse hos många, som saknar Glenn Strömberg som expertkommentator. Jag är i alla fall glad att inte Tv 3 sänder, för deras kommentatorer är så frostiga mot varandra, och Strömberg kan förresten vara ganska arrogant mot Staffan Lindeborg - där finns ingen förståelse till att Lindeborgs uppgift ofta är att vara länken mellan den i många fall okunnige tittaren och den monumentalt insatte experten, och fiendskapen läggs i generande öppen dager. Jens Fjellström är den perfekte bisittaren: han säger aldrig för mycket, och allt han säger präglas av pregnans, exakthet och precision. Han har också förmågan att låta behärskad, vilket balanserar kommentatorns ibland påträngande jubelföreställningar. Dessutom visar han respekt för kommentatorn, och tålamod i sina förklaringar. 

Så här i skolavslutningstider finns ett nytt inslag i dikena - och då menar jag inte någon ny blomma, utan det är papper, som vid en närmare granskning visar sig bestå av gamla prov (se där, en röd penna förkunnar 23 rätt av 48 möjliga, vilket utgör ett grant 'G'), och även enstaka sönderrivna uppsatser kan skönjas: då påminns jag om hur ont det gjorde i hjärtat när jag första gången var med om att efter att ha skrivit prydliga omsorgsfulla kommentarer sett en elev ögna igenom dessa i någon sekund, för att sedan riva bladet itu och nonchalant kasta resterna i pappersinsamlingen.

Som andra bok i Eolit förlags serie "Ondit" ger de ut titeln Att göra av med sig själv. Texter om författarsjälvmord, redigerad av Daniel Westerlund. Och det är en brokig skara som har samlat sig: här verkar kvantitet ha prioriterats på bekostnad av kvalitet, när vi får inte mindre än trettiosju perspektiv på det gamla bekanta ämnet självmordskandidater inom litteraturen. Moa Schulmans vackra teckning av Sarah Kane pryder omslaget.

Boken består av två avdelningar: en som rör sig åt det fiktiva, skönlitterära hållet, och en åt det essäistiska, presenterande. Av intresse borde de kataloger (egentligen tidslinjer) som inleder vardera avdelning: Mikael Jenssens katalog som inleder de fiktiva texterna handlar lämpligt nog om självmord i litteraturen, och Jonna Pärts katalog som inleder de essäistiska texterna handlar lika lämpligt om självmord utförda av författare.

Stämmer då den gängse uppfattningen, att författare är självmordsbenägna? Något svar på det ges inte i denna bok, men av Pärts katalog är det svårt att hävda motsatsen. Om inte annat visar den att från och med ungefär Victoria Benedictssons självmord i Köpenhamn natten mellan 21:a och 22:a juni 1888 får författarna svårt att rymmas, då så gott som vartenda år förevisar någon stackars sate som väljer den frivilliga döden, eller självmordet, som det lite förklenande kallas på vårt språk, trots vissa gagnlösa försök att variera det med 'frihetsdöd' eller något liknande.   

Spännvidden blir bokens akilleshäl: här har inte sållats i någon utsträckning alls. Somt är välskrivet och intressant, exempelvis Rebecka Olausson-Petersons respektfulla och kloka text om Simone Weil, men somt lite svamligt och svajigt. Westerlunds förord nämner A. Alvarez kända föregångare inom området, men kallar hans bok felaktigt för Den grymma döden: nog vet jag att den finns på svenska, men mitt engelskspråkiga exemplar heter The Savage God.

Alvarez bok är viktig i många avseenden, bland annat då den erbjuder ett resonemang kring Sylvia Plath, men den var skriven av en person, och inte lika plottrig som det här mischmaschet. Kanske en lämpligare strategi hade varit att hålla sig till en antologi: utöka Jenssens katalog med citat ur de verk han nämner, och även hålla sig till betydligt kortare kommenterande avsnitt: den här boken gör sig ändå bättre som uppslagsverk än sträckläsning - den som ägnar sig åt ämnet för länge blir bara deprimerad, om man på allvar tar till sig och betänker slöseriet, det onödiga bearbetandet för de anhöriga. När Bodil Malmsten skrev "Att ta livet av sig är att straffa fel person" var det nog mobbningsoffer hon tänkte på, inte stackars författare som Stig Dagerman, vars svek förstås bestod i att så ofta tala om självmordet att han tvingades dementera att det låg i hans egenintresse: hans idé var att det för vissa var teori, och då var uppehållandet kring ämnet nödvändigt, som en tröst för melankolikern, en ljuv dämpning av smärtan, men inget som skulle realiseras.

Aylin Bloch Boynukisa skriver om Sylvia Plath-flickorna, men felet är inte det förmenta att hon går för långt i sin dyrkan: tvärtom borde hon ta den ännu ett steg, göra något lika modigt som Sara Stridsberg gör när hon skriver om Valerie Solanas - lämna garderingarna, säkerhetsnätet. Allra bäst i volymen är kanske Emma Wargs enkla men geniala serie där hon pedagogiskt tecknar "hänga gubbe", känd från alla mellanstadieskolor i riket: ett ord på fem bokstäver, du har tolv chanser på dig innan spelet är över (även om du vet ordet, 'döden', förlorar du).

När den legendariske Kal P Dal hoppade upp på en tidig spelning för Lädernunnan och höll för strängarna på Freddie Wadlings bas, så att han inte skulle kunna fortsätta spela på den, började Wadling utöva svart magi på honom, och några år senare avled skånepunkaren i en hjärnblödning - men när Mauro Scocco hoppade upp på en Cortex-spelning i Björns trädgård och stal trumstockarna lät Wadling saken bero, märkligt nog. När kirurgen precis skulle operera Wadlings magsår var han tvungen att fingera ett samtal med Captain Beefhearts mamma, och låtsades hennes medgivande för att få tillåtelse att börja skära i magen. Två av otaliga bisarra historier som redovisas i Freak. Boken om Freddie Wadling, skriven av vännen Robert Lagerström: det är en urgammal sanning att vänner inte ska skriva biografier, men Lagerström sparar inte på kritiken (lite smaklöst ändå att redovisa journalanteckningar från läkare, som om tystnadsplikten inte skulle gälla när patienten är ointresserad av sig själv). Jag tror inte att det enbart är det oinsmickrande utseendet som har hindrat Wadling från att bli internationell världsstjärna: hans oförmåga att sålla bland anbuden demonstreras i appendixets diskografi, där agnarna aldrig fick sållas från vetet - det osorterade, ofokuserade, spretiga, ryms inte bara på enstaka skivor utan i enstaka låtar, som sällan känns sammanhållna, där den enda ledstjärnan har hetat ojämnheten. Visst: ibland helt genialiskt, som i den där solo-LP:n från 1989, med det brutalt ärliga öppningsspåret "Give Me Entertainment", men det tramsiga har alltid legat på lur, och slagit omkull alla förutsättningar som vistas i hans magiska röst. När Freddie Wadling möter Antony Hegarty byter de autografer med varandra: något som ser påhittat ut, men troligen är sannare än en del andra historier i boken. Wadling och Hegarty påminner inte så lite om varandra: båda ger ett hjälplöst intryck, ser bortkomna, vilsna ut, men så fort de börjar sjunga hejdar de tiden, och du som lyssnar kan bara kapitulera i hänförd beundran. Jag har varit på åtskilliga konserter med Wadling, i mer eller mindre omöjliga konstellationer, men aldrig har jag varit så tårögd som när han av allt att döma spontant, nästan utan ackompanjemang, sjöng Billie Holidays "Yesterdays" så vackert att jag nästan börjar tro på att någon slags magi är inblandad i hans förehavanden.  

Din fråga gör ont,

lämnar ett märke på mig:

tecknet som sårar.

*

Från en mörk brunns djup

var dag klättra mot stjärnor

utan att gråta.

Soldater är blott

söner, fädrar, älskare ...

Stolar står tomma.

Ett blint världsöga,

blodig jords snökarusell.

Ångestpuls löper.

Blick: svep saktmodigt

längs prickarna i rummet

tills du själv blir en.

"But this dark is deep:
now I warm you with my blood, listen
to this flesh.
It is far truer than poems.

If you are warm, who
will you go to tomorrow for that?
This is delirium,
please say this bridge cannot

end
      as it ends".

Så har det stora förlaget tappat tålamodet med den norska författaren Hanne Ørstavik, och avpolletterar henne inför detta som är hennes faktiskt sjätte roman på svenska, kallet - romanen (på norska väntar hennes två första mer experimentella romaner på att översättas), och då tar lilla Kabusa böcker vid. Därför är det här en bok som jag förgäves har försökt hitta, tills nu.

Det är en ganska typisk Ørstavik-roman, med ett smått neurotiskt berättarjag som lever i och för litteraturen: en halvt framgångsrik författare, som hanterar ett skrivuppehåll med att forska i sin familjehistoria, och fastnar för farmoderns missionärsresa till Kina (ska då allt handla om Kina i år?). Hon uppvaktas av en ung kvinnlig journalist som heter Bill, och det blir en självrannsakande text. Ørstavik leker stiligt med Bill, och låter henne bli vad författaren gör henne till: ömsom en avmätt utböling, ömsom någon som väcker författarens åtrå, när hon hänsynslöst objektifieras in på bara skinnet (det är inte bara den manliga blicken som kan vara avklädande, hävdar Ørstavik). 

Snarare än en traditionellt uppbyggd roman blir det en tänkebok, inte så långt ifrån exempelvis Hjalmar Söderbergs Hjärtats oro, där Ørstavik resonerar kring i första hand skrivandet, som blir försöket att reparera det trasiga jaget, eller något att fylla tomrummet med. Hon skriver uppgivet om skrivandet av den sista romanen: "en väg in till en stumhet". Hennes förhållande till skriften pendlar mellan självföraktet och synen på den som ett heligt sakrament. För skrivandet är förstås både en välsignelse och en förbannelse: när det går dåligt återstår bara frustrationen och det dåliga humöret - och alla uppoffringar för en ändå efemär värld, dessutom självvald.  

Ut på landet beger sig författaren, lämnar make och barn, och söker ett asketiskt arv från fadern, även om andra norska förebilder också går att hitta, så som Hamsuns vurm för det oförstörda glesbygdslivet. Kallet handlar om farmoderns missionerande: ett kall från Gud. Den utforskande författaren ger sig också hon ut i ett terra incognita med sitt skrivande, och tar hon, likt Hanne Ørstavik, sig an stora ämnen, blir det ett äventyr för läsaren.

Med sin tidigare roman Dal gjorde sig den fiktive författaren obekväm i den norska offentligheten: en kvinna får inte vara besvärlig. Ørstaviks styrka som författare ger sig till känna i den suggestiva atmosfären, där det hela tiden känns som att något illa håller på att hända: hon är bra på att ge texten den där laddningen av osäkerhet, att snart briserar det - i det avseendet är Vecka 43 en helt oöverträffad roman, där vi följer en förtvivlad människas kamp med att komma rätt i en tillvaro som bara ger henne dåliga alternativ och lockar med att placera henne fel.

Vad är ett kall? Ett rop inifrån Gud, om du missionerar. Är det ett språk? Och brottslingen som följer en ondare ingivelse: varifrån kommer hans kall? Även om kallet - romanen är en metaroman som få andra visar den övertygande riktigheten i Ebba Witt-Brattströms påstående i söndagens DN, att "skönlitteratur är en speciell kunskapsform som kompletterar alla andra". Ja, litteraturen är ingen isolerad företeelse: den har med livet att göra. Hanne Ørstaviks romaner är berikande, givmilda, och fortsatt spännande.    

Jag tittade på kvällens tv-program om kungahuset, och jag trodde att det skulle handla om Daniel Westling, aka kepsmannen, den utpekade kronprinsen, men det var de gamla vanliga tyckarna som uttryckte sina plattityder om kungahuset, där allt redan har sagts, flera gånger om. När det pratas om pompa och ståt, då skruvar jag av hatten till min reservoarpenna, spottar lite etter på spetsen, och - äsch. Jag känner bara äckel och hat, som det hette i den gamla Attentat-låten (som om jag minns rätt inte ens handlade om kungen med följe). Att invänta det obligatoriska bröllopet och de lika obligatoriska barnafödslarna för Victoria och Daniel ter sig lika spännande som att vistas i tandläkarens väntrum: det här har varit, är och kan fortsätta som en lång, utdragen och smärtsam process, och programmet måste ha varit det tråkigaste jag sett på tv sedan Sverige spelade fotbollslandskamp senast (i går, alltså). Som tur var ringde min pratsamma bror, och han hade intressantarer saker att förtälja - - -

Övergiven gård

där barns borttappade lek

skulle bli verklig.

I den långa tacklistan som avslutar Siri Hustvedts nya roman The Sorrows of an American undviker hon det obligatoriska nämnandet av maken: kanske inte så konstigt, när denne råkar vara Paul Auster, och de två befinner sig i en hänsynslös kamp om exakt samma läsare, med sina snarlika intelligent konstruerade romaner som gärna uppvaktar det irrationella. Det har stått klart ganska länge att den tidigare så uppburne Auster nu har fått allt mer att frukta från Hustvedt, dessutom, och åtminstone hennes förra roman, What I Loved, överträffade med råge alla förväntningar, något som kanske inte lika lätt låter sig sägas om uppföljaren.

Det är lång startsträcka innan den här berättelsen griper tag. Berättarjaget Erik Davidsen har mist sin far, och hela romanen kretsar kring sorgearbetet, som störs av uppdagandet att systern Ingas make, berömd romanförfattare - mer tecknad efter Norman Mailer än Auster - också död, haft en älskarinna, och breven till henne har kommit på villovägar. Det är fängslande bara om du rustar dig med tålamod, för här har vi en författare som sparar på effekterna, som litar på din uthållighet som läsare. I gengäld får vi en stillsamt meditativ prosa, med kloka formuleringar fällda liksom i förbifarten av den eftertänksamt kloke protagonisten: "That is the strangeness of language: it crosses the boundaries of the body, is at once inside and outside, and it sometimes happens that we don´t notice the threshold has been crossed."

Insikter visar sig, som tillkännagivandet att ett trauma lägger sig vid sidan av vårt liv, den berättelse som vårt liv utgör - vårt behov att skapa en form, med början, mitt och slut: Hustvetdt visar att ett trauma då blir något som vi vägrar låta bli en del av vår berättelse. Hennes exempel är katastrofen 11:e september, som här blir en mörk fond för berättelsen snarare än dess huvudämne, som förblir det dubbla eftermälet efter de två äldre manliga figurernas död. Ordet 'hemligheter' finns i romanens första mening, och ordet ligger kvar genom hela texten, som ett ackord.  

Faderns krigsdagbok citeras in extenso av Erik (i efterordet avslöjar Hustvedt att hon har använt sin egen fars memoarer: ett något tvivelaktigt berättargrepp). Liksom tidigare uppehåller sig Hustvedt gärna i Minnesota, i de nordiska kolonierna, där det norska påbråt ger sig till känna i några fraser på ett för figurerna fortfarande levande modersmål. Över dessa karaktärer vilar det lutherska arvet tungt, och titeln kan speciellt i dessa tider uppfattas som en provokation, genom att visa att en genuin amerikan är norsk till sitt ursprung

Här går figurerna balansgång mellan tvivlet och misstanken, och Hustvedt avtäcker skickligt nyanserna däremellan. I en enkel beskrivning av en blick lyckas hon känsligt fånga skarpa iakttagelser av samspelet mellan människor. Hon är också bra på att foga in lärdomen utan att det blir krystat: här diskuteras Kierkegaard och citeras Celan på tyska, och psykiatrikern Erik kallar sig, utan att det känns fånigt eller överdrivet, med en snygg allitteration för "dolorous Dr. Davidsen", och lika naturligt skriver Ingas dotter Sonia dikter på ottave rime.               

Så småningom, efter den långa startsträckan, utkristalliserar sig Eriks sorg, och då blir titeln väl vald - hans sorgsna liv har handlat om att leva vid sidan av det som sker, och han kan instämma i Doktor Glas credo: "Mig gick livet förbi". Med undantag för ett något parodiskt slut är det nästan uteslutande bra.