bernur

Det har skrivits mycket vackert om läsningens fröjder, men om någon har gjort det vackrare än Virginia Woolf, i det avslutande stycket i den avslutande essän "How Should One Read a Book" (bara det att rubriken är en fråga i stället för ett påstående är signifikativt i sig) i The Second Common Reader, får ni gärna berätta var:

"Yet who reads to bring about an end, however desirable? Are there not some pursuits that we practise because they are good in themselves, and some pleasures that are final? And is not this among them? I have sometimes dreamt, at least, that when the Day of Judgment dawns and the great conquerors and lawyers and statesmen come to receive their rewards - their crowns, their laurels, their names carved indelibly upon imperishable marble - the Almighty will turn to Peter and will say, not without a certain envy when He sees us coming with our books under our arms, ‘Look, these need no reward. We have nothing to give them here. They have loved reading.'"

Hur ska vi då läsa? Knappast utan att ge avkall på förförståelsen. Virginia Woolf har inte stigmatiserats av sin biografi i lika hög grad som andra självmördade författare (Sylvia Plath), men det går inte heller att tänka bort att hon också är kropp, även om hon relativt tidigt varnar för att vår förkärlek för brev, memoarer och biografier påverkar hur vi ser på författaren, för att inte tala om fotografiet: "What damage the art of the photography has inflicted upon the art of literature remains has yet to be reckoned. How far we are going to read a poet when we can read about a poet is a problem to lay before biographers." Woolf är ikoniserad med den kända profilbilden, och det är något av en ironi (om än mer i Alanis Morrissettes definition än i Aristoteles) att fler känner till den än de känner till hennes texter.

Vi ska inte heller inbilla oss att vi tjänar på att läsa som textens samtida: de var oftast förfärade, blinda för kraften i texterna, och bar upp helt andra författarskap än de som är i svang för tillfället - Woolfs eget exempel är Christina Rossetti, som inte kunde försörja sig på sina dikter, medan hennes samtida Jean Ingelows dikter kom ut i åtta upplagor. Samtidigt har vi blivit så blasé, för distanserade för att kunna uppskatta värdet av de gamla texterna. Vi måste hitta en symbios med den samtida läsaren och den nutida: en respekt för vad vi kan lära av den förflutne läsaren, och utnyttja värdet av vår erfarenhet - utan att bli överlägsna, nedlåtande mot denne stackars samtida, som hade så svårt för att se det vi tycker är uppenbart.

En sak man kan lära sig av att läsa Woolf som läsare är hennes noggrannhet. Hon har alltid en osviklig känsla för stilen hos den författare hon skriver om. Det må låta som en självklarhet, men få gör det här lika bra som hon, när hon sätter fokus på språkanvändningen hos exempelvis prosaförfattare från den elisabethanska tiden, eller den fantastiske essäisten William Hazlitt. Hon har kort sagt ett bra öga för att identifiera vad som är det märkvärdiga hos författaren, det unika, excentriska - personligheten hos denne. Det är också fantastiskt att hon kan skriva så inkännande och genomträngande om en så väsensskild författare som Thomas Hardy.     

Skissartat och kortfattat kan hon så här elegant kategorisera Mary Wollstonecraft: "The Revolution thus was not merely an event that had happened to her; it was an active agent in her own blood." Hon kostar på sig tankeexperimentet om Jane Austens uppväxt hade varit lika problematisk som Wollstonecraft: då hade Austens romaner slukats, till förmån för skrifter som pläderade för rättigheter, för rättvisa.

Nä, någon vanlig (common) läsare är Woolf förstås inte. Men hon har ett anspråkslöst tilltal i dessa essäer, och hon lär framför allt ut att läsaren ska vara kreativ, (med)skapande. Jag minns hur jag slukade de här texterna, som fanns i Umeå universitets välfyllda hyllor - speciellt året jag läste det som går under namnet "pedagogik" hade jag gott om tid att läsa annat än kuschlitteraturen - - -